"Vänd bort mina ögon så att de inte ser efter förgängliga ting, håll mig vid liv på dina vägar."

Psaltaren 119:37

Det finns olika typer av fåfänga. Pinglorna på narrens huva, världens glädje, dansen, lutan och den lösaktiges bägare, alla dessa vet vi är fåfänga. Dessa är lätta att känna igen.  Långt mer förrädiska är de lika fåfängliga sakerna   världsliga bekymmer och bedräglig rikedom. En man kan följa fåfänglighet lika väl på banken som i teatern. Om han spenderar sitt liv för att samla rikedom, genomlever han sina dagar i en uppvisning av fåfänglighet. 

Om vi ​​inte följer Kristus och gör vår Gud till livets stora objekt, skiljer vi endast i utseende från de mest lättsinniga. Det är uppenbart att det finns stort behov av den första bönen i vår text. "håll mig vid liv på dina vägar." Psalmisten bekänner att han är slö, tung, klumpig, allt utom död. Kanske, kära läsare, du känner detsamma? Vi är så tröga att de bästa motiven kan inte förnya oss, förutom Herren själv.

Kommer inte helvetet att väcka mig? Ska jag tänka på syndare som förgås och ändå inte vakna? Kommer inte himlen att väcka mig? Kan jag tänka på den belöning som väntar på de rättfärdiga, och ändå vara kall? Kommer inte döden att beveka mig? Kan jag tänka mig att dö och stå inför min Gud, och ändå vara trög i min mästares tjänst? Kommer inte Kristi kärlek att driva mig? Kan jag tänka på hans kära sår, kan jag sitta vid foten av korset och inte beröras med glödande iver? Det verkar så! 

Det är inte bara ett övervägande som kan hålla oss vid liv. Gud själv måste göra det, ropa därför: "Håll mig vid liv." Psalmisten andas ut hela själen i sina intensiva böner: hans kropp och själ förenar sig i bön. "Vänd bort mina ögon", säger kroppen: "håll mig vid liv," skriker själen. Detta är en lämplig bön för varje dag. Herre, hör den nu i mitt fall.

av C.H. Spurgeon