”Trots att han var Son fick han lära sig lydnad genom sitt lidande.”
Hebreerbrevet 5:8

Det berättas för oss att vår frälsnings Prins måste fullkomnas genom lidande. Därför bör vi som är syndfulla och långt ifrån fullkomliga, inte undra över om vi också är kallade för att genomgå lidande. Skall Huvudet krönas med törnen och alla kroppens andra lemmar vaggas på sorgfrihetens knän? Måste Kristus passera genom havet av sitt eget blod för att vinna kronan och ska vi gå till himlen torrskodda i silvertofflor?

Nej, vår Mästares upplevelse lär oss att lidande är nödvändigt och det sanna pånyttfödda Guds barn får inte, skall inte, undkomma det även om han kunde. Men det finns en väldig trösterik tanke i det faktum att Kristus “genom lidande fullkomnas”— det är, att han kan ha totalt medlidande med oss. “Vi har inte en överstepräst som inte kan ha medlidande med våra svagheter.” I Kristus medlidande finner vi en upprätthållande kraft. En av de tidiga martyrerna sade: “Jag kan bära allt för Jesus led och han lider i mig nu; Han har medlidande med mig och detta gör mig stark.” Troende, ta tag i denna tanke i alla tider av ångest. Låt tanken om Jesus
styrka dig medan du följer i hans fotspår. Finn ett ljuvt stöd i hans medlidande; och kom ihåg, att lida är en hedervärd sak—att lida för Kristus är härlighet. Apostlarna blev glada för att de ansetts värdiga att bli förnedrade för Namnets skull. Så pass långt som Herren ger oss nåd att lida för Kristus, att lida med Kristus, så långt hedrar han oss.

Den kristnes juveler är hans lidanden. Regalierna för de kungar som Gud har smort är deras svårigheter, deras sorger och deras bekymmer. Låt oss inte sky att bli ärade. Låt oss inte vända oss bort från att upphöjas. Bekymmer upphöjer oss och svårigheter lyfter upp oss. “Härdar vi ut, ska vi också regera med honom.”
av C.H. Spurgeon