"Men om du vill göra ett altare av stenar åt mig, skall du inte bygga det av huggen sten. Ty om du rör vid den med din mejsel, vanhelgar du stenen."

2 Moseboken 20:25

Guds altare skulle byggas av huggna stenar så att inga spår av mänsklig skicklighet eller arbete kunde ses på den. Mänsklig visdom är förtjust i att trimma och ordna korsets läror i ett system mer konstgjort och mer i linje med den fallna naturens lidelse. I stället för att förbättra evangeliet förorenas det av köttslig visdom tills det blir ett annat evangelium och inte alls Guds sanning. Alla modifiering och ändring  av Herrens egna ord är orenhet och föroreningar. 

Det stolta människohjärtat är mycket angeläget om att ha ett finger med i själens rättfärdiggörande inför Gud. Man drömmer om förberedelser för Kristus, litar på ödmjukande och barmhärtighetsgärningar, åberopar goda gärningar, omtalar gärna naturliga förmågor, och med alla medel görs försök till att lyfta upp mänskliga verktyg på det gudomliga altaret. Det vore väl om syndarna kunde komma ihåg att långt ifrån att finslipa Frälsarens arbete förorenar och vanäras den av deras köttsliga förtroende till sina egna förmågor. Endast Herren skall vara upphöjd i försoningsarbetet  och inte ett enda märke av människans mejsel eller hammare kommer att tålas. Det finns en inneboende hädelse i att söka efter att komplettera det som Kristus Jesus i hans sista ögonblick förklarade vara klart  eller att förbättra den Herren HERREN finner vara perfekt tillfredsställelse. Darrande syndare, bort med dina verktyg! Fall på dina knän i ödmjuk bön och acceptera Herren som ditt försoningsaltare och vila endast i honom.

Många bekännare bör ta varning från denna text angående de läror som de tror på. Det är bland de kristna alltför stor benägenhet att anpassa och förlika uppenbarelsens sanningar . Det är en form av vanvördnad och otro. Låt oss sträva emot detta och ta emot sanningen som vi finner den, glada över att ordet är ohuggna stenar  som därmed är allt mera lämpliga för att bygga ett altare till Herren.

av C.H. Spurgeon