Vissa uttryck som genom tiderna satts på pränt bottnar i en väldigt djup lära som har förfinats genom mycket tänkande och begrundan av de tidiga kyrkomännen. Här är en artikel om några av dem där författaren förklarar för den som vill fördjupa sig i det som vi ofta sjunger och läser om.  Det finns flera artiklar i ämnet om Guds egenskaper här på Jesus iFokus. Sök till exempel på artikelserien med namnet A.W. Pink.  

FÖDD OCH ICKE SKAPAD ©
av Robert Rothwell

För många av oss, är julpsalmer förknippade med barndomsminnen från vår  kära jultid. Det kan vara lätt att förbise den rika teologin i flertalet av dessa älskade sånger. En vers i en psalm sticker speciellt ut för mig: andra versen av “Dagen är kommen” som lär ut grundläggande teologi —läran om Gud—i några få meningar. 

GUD AV GUD, LJUS AV LJUS 
Kristendom är en uppenbarad religion bestående av sanningar givna oss av Gud och om Gud.  Således om vi inte får läran om Gud rätt, kommer vi att få allt annat fel. Det är inte konstigt att strax efter apostlarnas tid så fokuserades kyrkans tidigaste teologiska debatter på vem Gud är och mer specifikt, vem Kristus är i relation till Gud.  

Debatten i den tidiga kyrkan handlade egentligen inte om ifall Kristus var gudomlig. Även de som trodde att Guds Son var en skapad varelse, såsom irrläraren Arius, trodde i någon mening att Sonen var gudomlig.  Nej, debatten handlade om hur Sonen är gudomlig. Har Sonen samma gudomliga natur som Fadern, eller är den gudomliga naturen av Sonen annorlunda i någon mening?

Genom att läsa texter såsom Johannes 1:1-18 och även granska skriftens hela omfång, drog kyrkan slutsatsen att Guds Son äger exakt samma gudomliga natur som Fadern. Detta framkommer i den Nicaeanska trosbekännelsen med orden att Jesus är “Gud av Gud, Ljus av ljus” och i “Dagen är kommen” med orden “Gud av Gud Fader, ljus av ljusens källa.”
 
Vi är monoteister, bekräftande att det finns endast en gudomlig natur. Om vi skall bekänna att Fadern och Sonen (och den Helige Ande) verkligen är gudomliga, så måste den gudomliga naturen de har gemensamt vara densamma från person till person i Treenigheten. Faderns kärlek är Sonens kärlek är Andens kärlek. Faderns kunskap är Sonens kunskap är Andens kunskap. Faderns vilja är Sonens vilja är Andens vilja. Och så vidare. Det är det vi menar när vi bekänner att Sonen är “Gud av Gud, Ljus av Ljus”.

Allt som gör Gud till Gud tillhör var och en av de tre personerna och det finns endast en objektifiering av den gudomliga naturen, ett konkret uttryck av det som gör Gud Gud. Varje gudomlig egenskap hos var och en av de gudomliga personerna är identisk med de gudomliga egenskaperna hos de andra gudomliga personerna.  Detta är väldigt olikt skapade naturer, av vilka det finns miljarder objektifieringar eller konkreta uttryck. Min kunskap är inte din kunskap därför att du och jag är olika konkreta uttryck av mänsklig natur.

FÖDD OCH ICKE SKAPAD
Naturligtvis förnekar vi inte flertalet inom Gud. Skriften är lika insisterande på att de tre distinkta men oskiljaktiga personerna delar ett enda, odelbart gudomligt väsen.  Det som särskiljer dem är inte en skillnad i attribut; snarare att Fadern, Sonen och den Helige Anden skildras genom det vi kallar för deras “personliga egenskaper.” 

Skillnaderna mellan personerna är verkliga men de hör inte till det som gör Gud Gud. Om personerna skiljer sig i de gudomliga egenskaperna har vi inte längre en gudomlig natur och därmed har vi inte längre en Gud. Om vi, till exempel, säger att den gudomliga viljan av Fadern är annorlunda än den gudomliga viljan av Sonen (den inkarnerade Sonen har både en mänsklig vilja och en gudomlig vilja), har vi i slutänden två olika gudomliga naturer —tre om vi förutsätter att det finns en annan vilja för den Helige Anden—och därmed förnekar vi indirekt monoteism. 

“Dagen är kommen” hänvisar till Sonens personliga kvaliteter på ett sätt som liknar den Nicaeanska trosbekännelsen. Sonen är “född men icke skapad”. Genom hela evigheten har Fadern fött Sonen. Denna gärning är inte som den mänskliga födseln, vilken skapar en ny varelse i tiden, utan Sonen är evigt född av Fadern.    Westminsterbekännelsen kap.2 vers 3

Fadern kommer först i ordningen men inte i existens inom Treenigheten. Det är inte så att det endast fanns Fadern under en lång tid och sedan frambringades Sonen. Nej, Fadern har alltid varit och han har alltid varit Fadern. Sonen har alltid varit och han har alltid varit Sonen. Den helige Anden har alltid varit och han har alltid varit den Helige Anden (som evigt utgår från Fadern och Sonen.) 

 ©Robert Rothwell är senior skribent för Ligonier Ministries, beträdande redaktör för tidskriften Tabletalk och fast professor vid Reformation Bibel College.