av Robert Vandoodewaard©

En normal del av vår upplevelse som troende är att vänta. De heliga i Gamla testamentet väntade tusentals år på Herrens Jesu Kristi ankomst. Noa, Jacob och David upplevde förlängda prövningar. Det Nya testamentets kyrka väntar fortfarande på Kristi återkomst. Vi vet inte alltid varför vi måste vänta, men vi vet att den suveräne Guden alltid placerar sina barn i situationer där de måste vänta tålmodigt se Romarbrevet 8: 23-25

Fastän vi kan inte vara säkra på psalmistens speciella omständigheter återger han i Psalm 130 en intensiv beskrivning av väntan:

Jag väntar på Herren,   min själ väntar,   och jag hoppas på hans ord.
 
Min själ längtar efter Herren   mer än väktarna efter morgonen,   mer än väktarna efter morgonen.
(vv5-6)

I en mening upprepas "vänta" två gånger och hänvisningen till väktare två gånger.

En väktare tillbringar natten ansträngande ögonen för att identifiera möjliga hot mot hans läger eller stad. De mörkaste timmarna, långt efter midnatt och strax före gryningen, var ofta de farligaste. Såsom tiden fortgick började vakten ivrigt vänta på första ljuset. Han såg fram emot det ögonblick då mörka skuggor förvandlades till märkbara föremål och han kunde se hot långt innan de närmade sig. Illustrationen och upprepningen tillsammans med ordet ”mer” (v 6) berättar att denna psalmist verkligen väntade. Själva poesins struktur är en bild av väntans utmaningar.

Tonen i hans vittnesbörd är dock mycket optimistisk. Denne troende hade lärt sig att vänta och hoppas. Han väntade inte bara på fred, befrielse eller hälsa. Han väntade inte tills det senaste hotet eller den senaste krisen hade försvunnit. Denna psalmist kände till profetiorna i Guds ord och väntade på Herren själv. Han visste att Herren hade lovat att komma och befria sitt folk. Han kunde vänta ivrigt eftersom han tidigare upplevt Herrens rikliga räddning (v.7). Han kände sig själv som en förlåten syndare och kunde vittna för Israel om att det var värt att vänta på Herren. Psalm 130 avslutas med en kort evangeliepredikan, en uppmaning att hoppas på Herrens "ständiga kärlek" och den "rikliga förlossningen" som kommer att rädda hans folk från alla deras synder.

Psalmisten väntade ivrigt på Herrens personliga ankomst. Även om han genomlevde en lång natt visste han genom tro att morgonen skulle komma. Hundratals år senare, i födelsen, döden och särskilt Herren Jesu Kristi uppståndelse, uppfylldes äntligen psalmistens förhoppningar. Fråga dig själv:
För vad väntar jag mest på med spänning?
För vad ser jag fram emot mer än någonting annat?
Får mina omständigheter mig att vänta mer ivrigt på hans ankomst?
Delar jag detta vittnesbörd med andra, precis som den här psalmisten?
Många kristna lever i sammanhang som tycks bli andligt mörkare. Kommer du mitt i mörkret att vänta ivrigt på hans återkomst? Uppenbarelseboken 22:20

©Tabletalk Magazine September 2021 Ligonier Ministries Alla rättigheter förbehållna.