Jesus

Känner någon igen sig?

2019-04-02 20:52 #0 av: Morphalum

Guds frid :)

Vissa pratar om Shalom som alltid finns med den som är frälst. Men ibland undrar jag om Gud finns där. Jag är så rädd, så tömd och trött jag vill mest vara dö och ofta blir jag arg. Är det en fas?  Jag vill kunna lita helt till Gud men det är så svårt ibland när det känns som om jag blir överkörd av världen och måste ge igen med samma hårdhet. Jag avskyr att vara arg, hård och rädd, men alltför ofta är jag det.


En lång historia ganska kort. 

Med bakgrund i ett sekulärt hem växte jag upp som uttalad och stolt ateist med ett motstånd mot gudstroende. När jag var 15 menade jag att jag var ateist och var fullt medveten om varför. När jag var 17 innebar det att jag var marxist och att vi kunde bygga en värld utan Gud som präglades av kärlek, ekologi och samförstånd. Det betydde också mycket hat och vilja att krossa allt som det liberalsociala projektet byggt upp, imperialism, USA och Israel. När jag var 22 betydde detta att Satan (världen och det materiella) var min Gud och jag förrättade min första destruction ritual i Satans namn i samma ålder. 
När jag var 27 övergick Satanismen i en fördjupad tro på det spirituella med bakgrund av att jag hade flera mystiska erfarenheter av tidigare liv, attraktionslagen, synkronicitet osv. 

Allt detta ser jag som starka uttryck för en utpräglad egocentrism och individualism, även om det är svårt att tro att socialism skulle kunna vara egocentrerat. För mig var det det. Det handlade om arrogans, om att jag hade rätt och att jag tillhörde en intellektuell elit. Kulmen i det hela var när jag öppnade The Satanic Warlock av Magister Robert Johnson inom Church of Satan. Den, tillsammans med annan av den mörkaste litteratur någon kan tänka sig om sätt att erövra världen, fick mig att slutligen göra det som jag velat göra under många år. 

Jag var då familjefar, med en dotter på ett år och likafullt var jag djupt motiverad att bli den mest ultimata versionen av mig själv. Den starkaste, mest okränkbara och alltid strävande personen som ingen skulle sätta sig på. 

Jag gjorde det som jag velat göra länge utifrn bitterhet och svårigheter i vårt förhållande. Jag lämnade min sambo efter 13 år och jag intalade mig själv att dottern skulle må bättre av att vi var ifrån varandra. 

Nu skulle mitt liv börja. 

Det gick bara i början. Jag skulle träffa tjejer för första gången (jag hade bara vart med min sambo), jag skulle leva själv, göra vad jag ville och bygga mitt lilla imperium.  Göra mig ett namn och ett rykte. 

CRASCH. 

Jag började dricka dagligen, kom outvilad till jobbet och sjönk djupare ner i depression. Jag träffade människor som inte vart bra för mig och spenderade massor av mina sparpengar på skräp. 

Jag drog  efter en period slutsatsen: JAG KLARAR INTE MIG SJÄLV ÄNDÅ. Jag kan inte ta hand om min dotter själv på halvtid. Jag gick tillbaka till förhållandet jag så länge velat lämna och började må som jag gjort förut när jag var med henne. Jag började då tala till Gud. 

Jag hade ju gett allt till Satan, till världen. Litat helt till mitt ego, jag skulle krossa allt motstånd och bli rik, snygg mäktig. Men det fick mig bara att må sämre? Skulle jag inte må bättre nu?

Mitt i allt detta kom han till mig. Jesus. Mitt i tumultet av despression och förvirring lärde jag mig att stoppa tanken och vara här i frid. När jag så satt, stilla och med slutna ögon, gav gud mig äntligen ett tecken. Jag hade velat det så länge. 

'OM DU FINNS GE MIG ETT TECKEN, SNÄLLA'. Om du visar att du finns ska jag för alltid tjäna dig. Jag ska tjäna dig'

Jag fick ett tecken med besked. Ett tecken som inte går att ifrågasätta. Precis det som jag behövde se. Det visste Gud. 

Jag hade min frälsning, jag var så säker. Jag grät och bad om förlåtelse. Jag skämdes inför Gud. Jag var oerhört sorgsen efter allt Herren gjort och jag hade spottat honom i ansiktet. Jag kände mig mildare ett tag. Vredesutbrotten blev färre. Jag var inte lika rädd. 

Nu känns det som om jag tappar kontakten med Gud. Som om världen lockar. Jag blir överkörd. Mildheten gör att jag blir utnyttjad. Rädslan tar över. Jag hör mig själv hur klen och dum jag låter. 

Det är lockande att vända sig till det mörka. Egot, det starka, det skoningslösa. 

Är det såhär upp och ner även för er? Har ni tuffa perioder? 






 
Anmäl
2019-04-03 09:10 #1 av: Woodland

Herren tappar aldrig taget om sina barn

Gud frälser sitt folk oavsett hur djupt  de har sjunkit.  Vår hela  livsresa även med dess misstag, nederlag och sökande bland fel källor kan Gud vända till det goda.  Att bli förd fram till syndaånger är en Guds gåva. Vi hade aldrig kommit till honom annars. Det var han som lät dig uppleva kraschen i detta livet för att rädda dig från evigt mörker. 

Frälsningen finns i personen Jesus Kristus. Gud fader älskade sitt folk innan världens skapelse och kallade dem med namn. Dem har Gud älskat och känt. Gud kallar på dem, de förs av den helig Ande till Jesus. Jesus frälser och han för dem till Fadern.  Den helige Ande verkställer allt detta och "bebor" den troende. Vi blir som ett tempel enligt bibeln. Vi blir barn till Gud: vi som i våra sinnen var hans mörkaste fiender och hatade honom.  Detta är den heliga treenighetens verk.

Bibeln säger att det finns en annan treenighet: världen, köttet (mänskliga naturen) och Satan. Denna trio för krig mot varje troendes sanna andlighet. Vi kan växla i humör, känslor och trofasthet i vardagslivet. Kampen är orsakad av att vi har en ny natur eller andlig  människa  i oss som kämpar mot den gamla som också finns kvar i oss. Så om du är sann troende och upplever att det är upp ibland och ner ibland är du helt normal. Jag har vandrat med Herren i över 50 år och förvånas varje dag att han kan älska någon som mig. Det är så. Desto närmare Gud drar oss desto större blir hans nåd för oss. Vi förtjänar ingenting och ändå är vi så älskade. 

Vi har också en kamp att föra mot andemakter. För de som har varit med i olika sataniska kulter, det ockulta och har varit narkomaner är kampen ibland mycket svår för fienderna vill inte lämna den i fred som de en gång regerade över. Men det ändrar inte den troendes position som Guds barn.

När man först möter Gud finns det en "smekmånads" upplevelse. Man kan sväva på moln och tro man aldrig skall vackla. Men Herren vill inte att vi förlitar oss på sådana känslor. Så påbörja den svåra livsprocessen där han formar sitt barn genom i med och motgånger för att efterlikna Jesus.

Vår tro bör vara fast i Gud själv: han som inte kan ljuga och i vilken det inte finns någon förändring.  Det är inte hur vi känner oss. Alla har dåliga dagar. Det finns kristna som lider av depression men de är ändå Herrens lika mycket som den som är frisk. 

Bibelns mönster för den troende är att denne skall vara med i en kristen gemenskap, ta del av sund undervisning, läsa och studera bibeln och tala med Gud (bön).    

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Anmäl
2019-04-10 08:23 #2 av: OlgaMaria

Hur går det för dig?

Det är naturligt att vi prövas och det gamla livet vill dra oss tillbaka. Det är ju så tydligt i din text att det är de gamla sanningarna som egentligen är lögner som försöker locka dig tillbaka - att det vore dumt att vara mild och att du måste bli hård igen. 

Det vi behöver för att orka stå emot lögnerna är bön. I oss själva är det naturligt att vi känner oss svaga och lockade av alla sorters onda saker. Vi behöver fylla på med liv och kraft från Gud, annars kan vi inte stå emot. Läs Galaterbrevet 5 om Andens frukter. Prata med Gud varje dag, om allt. Han är din bäste vän som vet allt om dig, och han har så mycket kraft till att styrka dig.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2019-04-30 05:40 #3 av: setfree

#0 Halleluja vilket vittnesbörd du är. 

Jag sliter med misslyckanden och svaghet om och om igen. Men Jesus släpper aldrig taget om mig. Jag kämpar i motvind och uppförsbacke men målet är alltid himlen. Ju jobbigare livet är desto mer ber jag. Ofta med tårar. Ibland vill jag inte fortsätta. Men jag ska inte ge upp. Jag ber ibland andra om förbön och hjälper andra som också behöver stöd. 

Varför ska det vara så slitsamt? Jag har inget svar. Vi är fler som förstår dig och du är inte ensam. Världen blir mindre lockande ju äldre man blir. Man ser ju att det är kortvarigt. Med facit i hand ser jag att det finns en välsignelse i att verkligen följa Guds ord och välsigna de som man tycker illa om och att prisa Gud i alla lägen. Ofta tar det emot men jag vet att det finns ljus i tunneln. 

Tacka Gud för det du har.  Kampen är mot andemakter som vill stjäla slakta och förgöra oss. 

Ge inte upp. Glad

Anmäl
2019-05-02 08:19 #4 av: Wonnalesan

Jag känner igen kampen!

Jag fick samma andliga upplevelse vid 42 års ålder efter svår sjukdom.

Men efter en tid ska man efter förälskelsen börja gå själv. Det är då det blir tungt ibland, jag minns första gången jag grät av besvikelse över mig själv och ett misslyckande. -Var jag inte bättre än så-? Men med hans hjälp så tar man sig vidare. Men lätt är det inte och i vår egen kraft förmår vi inget alls.

För mig går det ändå lättare nu då jag blivit äldre och allt stillat sig i bröstet. Man ser hans vägar med mitt liv, han renar hjärtat bit för bit och det går lättare att vandra hans vägar.

Jag använder, bön, musik och texter för att hitta ro i själen.

Mitt möte med Jesus var starkt och helt livsomvändande. I Herdepsalmen fick jag se honom som han är, -kärleken-. Han vandrar med oss och om vi faller reser han upp oss gång på gång.

-Jag vilar på gröna ängar, han har fört mig till vatten där jag finner ro.-

Tack för ditt starka vittnesbörd, och jag känner att vägen inte alltid är lätt, men vi går den inte ensam. Mvh/WLBlomma

Anmäl
2019-05-22 11:46 #5 av: Morphalum

Tack så mycket alla för era fantastiskt kloka ord och för att ni tog er tiden <3 

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.