”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?”

Psaltaren 22:2

Här skådar vi Frälsaren i djupet av hans sorg. Ingen annan plats visar så tydligt Kristi lidande som Golgata, och inget annat ögonblick på Golgata är så fyllt av kval som det då hans rop genljuder i luften: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” I detta ögonblick förenades den fysiska svagheten med en akut psykisk plåga till följd av den skam och vanära som han tvingades utstå; och för att med eftertryck låta hans sorg nå sin höjdpunkt, led han en andlig ångest som översteg allt uttryck, till följd av att hans Faders närvaro hade försvunnit.

Detta var den svarta midnatten i hans skräck; det var då han sjönk ner i lidandets avgrund. Ingen människa kan fullt ut förstå innebörden av dessa ord. Vissa av oss tänker ibland att vi skulle kunna ropa: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Det finns stunder då glansen i vår Faders leende överskuggas av moln och mörker; men låt oss komma ihåg att Gud verkligen aldrig överger oss. För oss är det bara ett skenbart övergivande, men i Kristi fall var det ett verkligt övergivande. Vi sörjer över ett litet tillbakadragande av vår Faders kärlek; men när Gud verkligen vände sitt ansikte bort från sin Son – vem kan då beräkna hur djup den ångest var som detta orsakade honom?

I vårt fall styrs vårt rop ofta av otro: i hans fall var det ett uttryck för en fruktansvärd sanning, ty Gud hade för en tid verkligen vänt sig bort från honom. O du stackars, bedrövade själ, som en gång levde i solskenet av Guds ansikte, men nu befinner dig i mörker, kom ihåg att han verkligen inte har övergivit dig. Gud i molnen är lika mycket vår Gud som när han strålar fram i all sin nåds glans; men eftersom redan tanken på att han har övergivit oss ger oss ångest, hur stor måste då inte Frälsarens sorg ha varit när han utropade: »Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?«

av C.H. Spurgeon