”jag kan också leva i överflöd”

Filipperbrevet 4:12

Det finns många som vet ”hur man lever enkelt” men som inte har lärt sig ”hur man lever i överflöd”. När de ställs på toppen av ett berg blir de yra i huvudet och är på väg att falla. Den kristne vanärar sin tro långt oftare i välgång än i motgång. Det är farligt att leva i välgång. Motgångens smältdegel är en mindre hård prövning för den kristne än välgångens reningskärl. Åh, vilken själslig utarmning och försummelse av andliga saker har inte orsakats just av Guds barmhärtighet och givmildhet!

Men detta är inte en fråga om nödvändighet, ty aposteln berättar för oss att han visste hur man lever i överflöd. När han hade mycket visste han hur han skulle använda det. En överflödande nåd gjorde det möjligt för honom att bära ett överflödande välstånd. När han hade fulla segel var han lastad med mycket ballast och kunde därför segla säkert. Det krävs mer än mänsklig skicklighet för att med stadig hand bära den överfyllda bägaren av jordisk glädje, men Paulus hade lärt sig den skickligheten, ty han förklarar: ”jag är förtrogen med att vara mätt och att vara hungrig.” Det är en gudomlig läxa att veta hur man ska vara mätt, ty israeliterna var en gång mätta, men medan köttet ännu var mellan tänderna, kom Guds vrede över dem. Många har bett om barmhärtighet för att kunna tillfredsställa sina hjärtans begär. Överflöd av bröd har ofta lett till överflöd av problem, och det har medfört en lättsinnig anda.

När vi får ta del av Guds försyns barmhärtighet händer det ofta att vi har endast lite av Guds nåd och känner liten tacksamhet för de gåvor vi har fått. Vi är mätta och glömmer Gud: nöjda med det jordiska, nöjer vi oss med att klara oss utan himlen. Var förvissad om att det är svårare att veta hur man ska vara mätt än att veta hur man ska vara hungrig – så stark är den mänskliga naturens benägenhet till högmod och glömska av Gud. Se till att du i dina böner ber Gud att lära dig ”hur man ska vara mätt”.
”Låt inte de gåvor som din kärlek skänker
främja våra hjärtan från dig.”

av C.H. Spurgeon