” Då sjöng Israel denna sång: “Flöda, du brunn! Sjung om den!”

4 Moseboken 21:17

Brunnen Beer i öknen var berömd, eftersom den var föremål för ett löfte: ”Det är den källa som Herren talade om till Mose: ’Samla folket, så skall jag ge dem vatten.’” Folket behövde vatten, och det hade utlovats av deras nådige Gud. Vi behöver nya tillskott av himmelsk nåd, och i förbundet har Herren lovat att ge oss allt vi behöver.

Brunnen blev sedan föremål för en sång. Redan innan vattnet flödade fram fick den glada tron folket att sjunga; och när de såg den kristallklara källan bubbla upp blev musiken ännu mer glädjefylld. På samma sätt bör vi som tror på Guds löfte glädja oss åt utsikten till gudomliga väckelser i våra själar, och när vi upplever dem bör vår heliga glädje flöda över. Är vi törstiga? Låt oss inte knorra, utan sjunga. Andlig törst är bitter att uthärda, men vi behöver inte uthärda den – löftet pekar på en brunn; låt oss vara vid gott mod och söka efter den. Dessutom var brunnen centrum för bönen. ”Sprudla fram, o brunn!” Det som Gud har lovat att ge måste vi söka efter, annars visar vi att vi varken har någon längtan eller någon tro. Låt oss be om att den skrift vi har läst och våra andaktsövningar inte må vara en tom formalitet, utan en kanal av nåd till våra själar. O, må Gud den Helige Ande verka i oss med all sin mäktiga kraft och fylla oss med hela Guds fullhet.

Slutligen var brunnen föremål för en insats. ”Folkets hövdingar grävde den med sina stavar.” Herren vill att vi ska vara aktiva när det gäller att vinna nåd. Våra stavar är dåligt lämpade för att gräva i sanden, men vi måste använda dem efter bästa förmåga. Bönen får inte försummas; samlingen får inte överges; sakramenten får inte förringas. Herren kommer att skänka oss sin frid i överflöd, men inte genom att vi är overksamma. Låt oss därför ta oss i kragen och söka honom, i vilken alla våra friska källor finns.

Av C. H. Spurgeon