”Res dig, min älskade, min sköna, och kom!””

Höga Visan 2:10

Se, jag hör min älskades röst! Han talar till mig! Solen skiner på jordens yta, och han vill inte att jag ska sova andligt medan naturen runt omkring mig vaknar från sin vintervila. Han säger till mig "Res dig," och det kan hanl, för jag har länge legat bland världens kärl.

Han har uppstått, jag är uppstånden i honom, varför skulle jag då klamra mig fast vid stoftet? Från lägre kärlekar, begär, strävanden och ambitioner resar jag mig mot honom. Han kallar mig med den ljuva titeln "Min älskade" och ser mig som vacker; Detta är ett bra argument för mig att resa mig. Om han har upphöjt mig så och tycker att jag är så vacker, hur kan jag då dröja kvar i Kedars hyddor och finna trevliga följeslagare bland människosöner? Han säger “Res dig . . . kom." Han kallar mig längre och längre bort från allt mer själviskt, krypande, världsligt och syndigt. Ja, från den utåt religiösa världen som inte känner honom och inte har någon medkänsla för det högre livets mysterium, kallar han på mig.

“Res dig . . . kom" har inget hårt ljud i mitt öra, för vad finns det som håller mig kvar i denna fåfänga syndens öken? O min Herre, jag önskar att jag kunde komma bort, men jag är fast i ett taggigt snår och kan inte fly från det fastän jag vill. Jag skulle, om det vore möjligt, varken ha ögon, öron eller hjärta för synd. Du kallar mig till dig själv genom att säga "Res dig . . . kom," och detta är verkligen en melodisk kallelse. Att komma till dig är som att komma hem från exil, att nå land ur en rasande storm, som att vila efter ett långt arbete, som att nå målet för mina önskningar och höjdpunkten av dem.

Men Herre, hur kan en sten resa sig, hur kan en lerklump komma loss från den hemska gropen? O lyft mig, dra mig. Din nåd kan göra det. Sänd ut din Helige Ande för att tända den heliga kärlekens lågor i mitt hjärta, och jag kommer att fortsätta att resa mig själv tills jag lämnar livet och tiden bakom mig, och verkligen kommer därifrån.

Av C. H. Spurgeon