”Säg till min själ: “Jag är din frälsning!””

Psaltaren 35:3.

Vad lär jag mig från denna vackra bön? Den ska bli min kvällsbön; men låt den först ge mig en lärorik eftertanke. Texten visar mig först och främst att David hade sina tvivel; för varför skulle han be: ”Säg till min själ: Jag är din frälsning”, om han inte ibland plågades av tvivel och rädsla? Låt mig då vara vid gott mod, för jag är inte den ende helige som har anledning att klaga över svag tro. Om David tvivlade, behöver jag inte dra slutsatsen att jag inte är kristen bara för att jag har tvivel.

Texten påminner mig om att David inte fann ro medan han hyste tvivel och rädsla, han sökte sig genast till nådastolen för att be om visshet; ty han värderade den lika högt som fint guld. Även jag måste sträva efter en bestående känsla av att jag är accepterad i den Älskade, och jag kan inte känna någon glädje när hans kärlek inte flödar över i min själ. När min Brudgum är borta från mig, kommer min själ att fasta. Jag lär mig också att David visste var han kunde få full visshet. Han gick till sin Gud i bön och ropade: ”Säg till min själ: Jag är din frälsning.” Jag måste ofta vara ensam med Gud om jag vill ha en tydlig känsla av Jesu kärlek. Låt mina böner upphöra, och min andliga syn kommer att förmörkas. Mycket i bön, mycket i himlen; långsam i bön, långsam i framsteg. Jag märker att David inte skulle vara nöjd om inte hans visshet hade en gudomlig källa. ”Säg till min själ.” Herre, säg det du! Inget mindre än ett gudomligt vittnesbörd i själen kommer någonsin att tillfredsställa den sanne kristne.

Dessutom kunde David inte vila om inte hans visshet hade en levande personlighet. ”Säg till min själ: Jag är din frälsning.” Herre, om du skulle säga detta till alla de heliga, skulle det inte betyda något, om du inte säger det till mig. Herre, jag har syndat; jag förtjänar inte ditt leende; jag vågar knappt be om det; men åh! säg till min själ, just till min själ: ”Jag är din frälsning.” Låt mig få en nuvarande, personlig, ofelbar, obestridlig känsla av att jag är din och att du är min.

Av C. H. Spurgeon