”Ge åt Herren hans namns ära”

Psaltaren 29:2

Guds härlighet är ett resultat av hans väsen och handlingar. Han är härlig i sin karaktär, ty i Gud finns en sådan rikedom av allt som är heligt, gott och vackert att han inte kan vara annat än härlig. De handlingar som härrör från hans karaktär är också härliga; men samtidigt som han avser att de ska visa hans skapelser hans godhet, barmhärtighet och rättvisa, är han lika mån om att den härlighet som förknippas med dem endast ska tillskrivas honom själv.

Det finns inte heller något i oss själva som vi kan berömma oss av; ty vad gör oss annorlunda än andra? Och vad har vi som vi inte har fått av all nåds Gud? Hur noga bör vi då inte vara med att vandra ödmjukt inför Herren!, Eftersom det bara finns plats för en enda ära i universum, så i det ögonblick vi berömmer oss själva ställer vi oss själva som rivaler till den Allrahögste. Ska en insekt berömma sig själv jämfört med solen som värmde den till liv? Ska en krukskärva upphöja sig över mannen som formade krukan på drejskivan? Ska ökensanden strida mot virvelvinden? Eller ska havets droppar kämpa mot stormen? Ge åt Herren, alla ni rättfärdiga, ge åt Herren ära och styrka; ge honom den ära som tillkommer hans namn. Ändå är det kanske en av de svåraste kamperna i det kristna livet att lära sig denna mening: ”Inte åt oss, inte åt oss, utan åt ditt namn vare äran.” Det är en läxa som Gud ständigt lär oss, och ibland genom mycket smärtsam tuktan. Låt en kristen börja skryta: ”Jag kan allt”, utan att lägga till ”genom Kristus som ger mig kraft", så kommer han snart att stönande säga: ”Jag kan ingenting”, och beklaga sig i stoftet.

När vi gör något för Herren och han välvilligt tar emot våra gärningar, låt oss då lägga vår krona vid hans fötter och utropa: ”Inte jag, utan Guds nåd som var med mig!”

Av C. H. Spurgeon