”Jesus gick sedan upp på berget och kallade till sig dem som han hade utvalt, och de kom till honom.”

Markusevangeliet 3:13

Här fanns suveränitet. Otåliga själar kan vara bekymrade och upprörda över att de inte är kallade till de högsta platserna i tjänsten, men läsaren skall glädja sig över att Jesus kallar vem han vill. Om han lämnar mig att vara dörrvakt i hans hus, skall jag gladeligen välsigna honom för hans nåd att låta mig göra vad som helst i hans tjänst. Kallelsen av Kristi tjänare kommer från ovan. Jesus står på berget, ständigt över världen i helighet, allvar, kärlek och kraft. De som han kallar måste gå upp på berget till honom, de måste försöka höja sig till hans nivå genom att leva i ständig gemenskap med honom. De kanske inte kan nå upp till klassiska hedersbetygelser eller uppnå skolastisk eminens, men de måste liksom Mose gå upp på Guds berg och ha förtroligt umgänge med den osynlige Guden, annars kommer de aldrig att vara lämpade att förkunna fredens evangelium.

Jesus gick åt sidan för att hålla hög gemenskap med Fadern, och vi måste gå in i samma gudomliga gemenskap om vi vill välsigna våra medmänniskor. Inte konstigt att apostlarna var klädda i kraft när de kom ner från berget där Jesus befann sig. Denna morgon måste vi sträva efter att bestiga gemenskapens berg, så att vi där kan ordineras till det livsverk som vi har utsetts för. Låt oss inte se människans ansikte i dag förrän vi har sett Jesus. Tid som tillbringas med honom är utlagd till välsignat intresse. Vi skall också driva ut demoner och göra underverk om vi går ner i världen utrustade med den gudomliga energi som Kristus ensam kan ge. Det är ingen mening med att gå ut i Herrens strid förrän vi är utrustade med himmelska vapen. Vi måste se Jesus, detta är väsentligt. Vid nådastolen skall vi dröja tills han uppenbarar sig för oss såsom han inte gör för världen och tills vi sanningsenligt kan säga: ”Vi var med honom på det heliga berget.”

av C.H. Spurgeon