” Har du stigit ner till havets källor och vandrat på djupets botten?"”

Job 38:16

Vissa saker i naturen måste förbli ett mysterium även för de mest intelligenta och företagsamma undersökarna. Den mänskliga kunskapen har gränser vilka inte kan överskridas. Universell kunskap är förbehållen Gud allena. Om det är så i det synliga och timliga, är jag säker på att det är ännu mer så i det andliga och eviga. Varför har jag då plågat min hjärna med spekulationer om ödet och viljan, det fasta ödet och människans ansvar? Dessa djupa och mörka sanningar kan jag lika lite förstå som jag kan utröna det djup som döljer sig därunder och ur vilket oceanen hämtar sina vattenrika förråd.

Varför är jag så nyfiken på att få veta orsaken till min Herres försyn, motivet till hans handlingar, avsikten med hans besök? Skall jag någonsin kunna hålla solen i min näve och ha universum i min handflata? Men detta är som en droppe i en hink jämfört med Herren min Gud. Låt mig inte sträva efter att förstå det oändliga, utan använd min styrka i kärlek. Vad jag inte kan vinna genom intellekt kan jag äga genom tillgivenhet, och låt det räcka för mig. Jag kan inte tränga in i havets djup, men jag kan njuta av de hälsosamma vindar som sveper över dess yta, och jag kan segla över dess blå vågor med gynnsamma vindar.
Om jag kunde komma in i havets kretslopp, skulle denna bedrift inte tjäna till något nyttigt syfte vare sig för mig själv eller för andra, det skulle inte rädda det sjunkande skeppet eller ge den drunknade sjömannen tillbaka till hans gråtande hustru och barn; inte heller skulle min lösning av djupa mysterier vara mig till någon som helst nytta, ty den minsta kärlek till Gud och den enklaste handling av lydnad mot honom är bättre än den djupaste kunskap. Min Herre, jag överlåter det oändliga till dig och ber dig att bevara mig från en sådan kärlek till kunskapens träd som skulle kunna hålla mig borta från livets träd.

C.H. Spurgeon