”Du har själv sagt: Jag ska göra dig mycket gott”

1 Moseboken 32:12

När Jakob befann sig på andra sidan bäcken Jabbok och Esau kom emot honom med beväpnade män, sökte han allvarligt Guds beskydd, och som huvudskäl åberopade han: ”Och du sade: Jag skall göra dig mycket gott.” Åh, vilken kraft i denna vädjan! Jakob höll Gud fast till hans ord: ”Det han sade.” Guds trofasthets attribut är ett fantastiskt horn på altaret att hålla fast vid, men löftet, som har attributet i sig har något mer. Det är en ännu mäktigare utfästelse - ”Du sade: Jag skall sannerligen göra dig gott.” Och när Gud har sagt det, skall han inte också göra det? ”Gud är sann och varje människa en lögnare.” Skall han inte vara sann? Skall han inte hålla sitt ord? Skall inte varje ord som kommer ur hans läppar stå fast och uppfyllas?

När Salomo invigde templet använde han samma mäktiga vädjan. Han bad Gud att komma ihåg det ord som han hade talat till Salomos far David och att han skulle välsigna denna plats. När en man ger en skuldsedel, är hans heder engagerad; han skriver under med sin hand, och han måste lösa ut den när tiden är inne, annars förlorar han sitt rykte. Det skall aldrig kunna sägas att Gud vanärar sina löften. Den Högstes heder har aldrig ifrågasatts och kommer aldrig att ifrågasättas. Han är punktlig till ögonblicket: han är aldrig före sin tid, men han är heller aldrig efter den. Sök igenom Guds ord och jämför det med Guds folks erfarenheter, och du kommer att finna att de två stämmer överens från början till slut.

Många gamla patriarker har sagt med Josua: ”Ingenting uteblev av allt det goda som Herren hade lovat Israels hus. Allt gick i fullbordan.” Om du har ett gudomligt löfte behöver du inte åberopa det med ett ”om”, utan du kan göra det med visshet. Herren hade för avsikt att uppfylla löftet, annars skulle han inte ha gett det. Gud ger inte sina ord bara för att lugna oss och för att hålla oss hoppfulla ett tag med avsikt att till sist avskräcka oss; utan när han talar, är det för att han avser att göra det han har sagt.

av C.H. Spurgeon