Vår bärare av bördor©
av Kara Dedert

Pipande maskiner, medicinsk utrustning och sjukhusväskor låg utspridda i vardagsrummet. Jag tog illa vid mig av allt utrymme de tog upp i mitt hem och deras nödvändighet för min sons liv. Herre, hur ska vi gå vidare? Livet måste fortsätta. Så min man återvände till jobbet, barnen gick till skolan och om man tittade på den tickande klockan verkade tiden verkligen gå vidare. Men jag visste inte hur jag skulle följa med den.
Adrenalinet i samband med en kris, det stora stödet från familj och vänner och alla omkastningar av planer och scheman hade fungerat som en buffert. En buffert som jag älskade och var rädd för att bli av med. Det är efter en nödsituation, efter en lång sjukhusvistelse eller när dörren stängs efter den sista besökaren som förlustens omfattning och ensamhet känns. Varje blick på min son fyllde mig med sorg: det var förlusten av framsteg, förlusten av förmåga, och ännu mer, förlusten av hopp om hans framtid. Om det bara fanns ett sätt att ta hans förluster för honom.

Och är det inte så det går till när man sörjer? Sorgen, ”kärlekens tyngd” som vi bär på, vittnar om värdet av det som har lidits eller förlorats. Dess närvaro lägger sig på våra axlar och genomströmmar varje del av vår varelse, särskilt efter händelsen, efter begravningen, efter de livsförändrande nyheterna. Och även i känslan av övergivenhet och ensamhet kan vi viska med Jeremiah: ”Detta tar jag till hjärtat, därför har jag hopp: Det är Herrens nåd att det inte är ute med oss, att det inte är slut med hans barmhärtighet.” (Klagovisan 3:21-22). Även i sorg. Speciellt i sorg. Herren tar våra förluster som sina egna.
”Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig,” (Jesaja 53:4) Oavsett om vi är förblindade av sorg, trötta på den, förlamade av dess tyngd eller till och med sjuka till döds av den, är vi aldrig ensamma om den. Vår äldre broder, Jesus Kristus, bär inte bara våra personliga sorger, utan i ännu högre grad sitt folks kollektiva sorg och bedrövelse. Han vet hur djupt synden har orsakat lidandet i världen, och han bar syndens förbannelse på korset så att även våra sorger ska sluta med upprättelse i stället för förödelse. Jag kan knappt bära tyngden av min egen sorg, men han bar hela världens. Han svettades blodsdroppar. Han ropade ut på korset, övergiven i sin ångest, så att vi aldrig skulle bli övergivna i vår.
Vi behöver inte klamra oss fast vid sorgen eller motstå dess verklighet. Istället är vi fria att klamra oss fast vid Jesus genom den och ta mod till oss - han bär oss och bär personligen våra sorger. Han tar vårt tunga ok och lägger det på sig själv och ger oss sitt, ett ok som är enkelt, lätt och fyllt av vila (Matteus 11:28-30). Och medan vi följer honom, är han ständigt i förbön för oss, tröstar oss och arbetar för vår eviga glädje: ”Herrens friköpta ska vända tillbaka och komma till Sion med jubel. Evig glädje ska kröna deras huvuden. Fröjd och glädje ska de få, sorg och suckan ska fly bort.” (Jesaja 35:10)


Kara Dedert är verksam i en privat familjestiftelse och skriver regelbundet på Think Twice: Everyday Life with Gospel Perspective. Hon och hennes man Darryl bor i Grand Rapids, Michigan med sina fem barn. 


© Ligonier Ministries TableTalk
tidskrift maj 2024 Använt med tillstånd. Alla rättigheter förbehållna.