”Då sade Herrens ängel: ”Herre Sebaot, hur länge ska det dröja innan du förbarmar dig över Jerusalem och Juda städer? . . .  Herren svarade ängeln . . . goda och tröstande ord.“
Sakarja 1:12-13

Vilket ljuvligt svar på en ängslig fråga! Låt oss glädja oss över det. O Sion, det finns goda ting i beredskap åt dig; din möda skall snart vara över; dina barn skall föras fram; din fångenskap skall upphöra. Utstå tålmodigt piskan under en tid, och under mörkret förtrösta fortfarande på Gud, ty hans kärlek brinner för dig. Gud älskar kyrkan med kärlek för djup för mänsklig fantasi: Han älskar henne med hela sitt oändliga hjärta. Må därför hennes söner vara av gott mod; den till vilken som Gud talar "goda ord och tröstande ord” kan inte vara långt ifrån välgång.

Det som dessa tröstande ord är fortsätter profeten att säga till oss: "”Min lidelse för Sion är stor, jag ivrar för henne i stark vrede.” Herren älskar sin kyrka så mycket att han inte kan stå ut med att hon skall gå avfalla till andra; och när hon har gjort det, kan han inte uthärda att hon skall lida alltför mycket eller alltför hårt. Han kommer inte att låta sina fiender plåga henne: Han är missnöjd med dem därför att de ökar hennes elände. När Gud verkar mest att ha lämnat sin kyrka, är hans hjärta varmt mot henne. Historien visar att när Gud använder en stav för att aga sina tjänare, bryter han den alltid itu efteråt, som om han avskydde den stav som gav hans barn smärta.

"Så som en far förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig Herren över dem som vördar honom". Gud har inte glömt oss för att han slår—-hans slag är inga bevis på kärleksbrist. Om detta är sant i hans kyrka kollektivt, är det också av nödvändighet sant för varje enskild medlem. Du kanske är rädd att Herren har gått förbi dig, men det är inte så: Den som räknar stjärnorna, och kallar dem med deras namn, riskerar inte att glömma sina egna barn. Han kan ditt fall lika grundligt som om du var den enda varelse han någonsin gjort, eller det enda helgon han någonsin älskat. Närma er honom och lev i fred.

av C.H. Spurgeon