”Hos dig är livets källa“

Psaltaren 36:10

Det finns tillfällen i våra andliga upplevelser då mänskliga råd eller sympati, eller religiösa förrättningar, inte kan trösta eller hjälpa oss. Varför tillåter vår Gud detta?

Kanske beror det på att vi har levt för mycket utan honom, och han därför tar bort allt som vi har för vana att vara beroende av, för att han ska driva oss till honom själv. Det är en välsignad sak att leva i urkällan. Då våra lädersäckar är fulla med vatten är vi som Hagar och Ismael beredda att gå ut i vildmarken, men när de är torra, kommer ingenting att gagna oss, utan “Du är den Gud som ser mig”. Vi är som den förlorade sonen, vi älskar grisarnas tråg och glömmer vår Faders hus. Kom ihåg att vi kan göra svintråg och fröskidor till och med av religionens former; de är välsignade, men vi kan sätta dem istället för Gud och då har de inget värde.

Vad som helst blir en avgud när det håller oss borta från Gud: till och med kopparormen ska föraktas som “Nehushtan”, om vi tillber den i stället för Gud. Den förlorade sonen var aldrig säkrare än när han drevs tillbaka till sin fars famn, för han kunde inte hitta livsuppehälle någon annanstans. Vår Herre gynnar oss med en andlig hungersnöd i landet så att den kan få oss att söka mer efter honom själv. Den bästa positionen för en kristen är att leva helt och direkt på Guds nåd – fortfarande där han först befann sig – att “ha inget men äga allt”.

Låt oss aldrig för ett ögonblick tro att vår ställning finns i vårt helgande, vår späkning, vårt goda beteende eller våra känslor, men vi vet att vi är frälsta eftersom Kristus erbjöd en fullständig försoning, för att vi är fullständiga i honom. Att vi inte har något eget att lita på, utan helt vilar i Jesus förtjänster — hans lidande, död och det heliga livet, ger oss den enda säkra förtroendegrunden. Älskade, när vi törstar, är vi säkra på att vi med iver kan vända oss till livets källa.

av C.H. Spurgeon