av Kim Riddlebarger ©

Berättelser och legender om döden finns i överflöd. Detta är delvis fallet eftersom skriften inte beskriver dödens process, även om den talar om flera individer som dog men uppväcktes till liv av Jesus. Man kommer bland andra att tänka på Lasarus Johannes 11, (till exempel sonen till änkan i Nain Lukas 7:11-17. Men vi har inga förstahands redogörelser (inkluderande Lasarus) av vad folk upplevde när de dog. Vi kan bara undra vad Lasarus tänkte när han dog en andra gång, denna gången för att komma in i evigt liv. Nu vet vi vad vår uppståndelsekropp kommer att likna, eftersom Paulus ger oss en anmärkningsvärd beskrivning av den fullständiga förvandlingen som äger rum när Kristus kommer tillbaka och vi uppstår oförgängliga (1 Kor. 15:35-39). Men det finns inte mycket biblisk information om mellanstadiet—den tidsperiod då själarna från de döda troende väntar på att deras kroppar ska återuppstå och omstörtningen av den slutgilitga och fullständiga förbannelsen (döden).

Det är också fallet att frågans självaste natur (Vad händer till vår själ när vi dör?) lämpar sig för spekulation. Jag minns min gudfruktiga farmors (en pastors dotter) berättelser av vakande över döende kyrkomedlemmar. Hon beskrev hur strax innan de drog sitt sista andetag, öppnade den döende personen ofta ögonen, tittade mot himlen, uttryckte någon form av glädje och förväntan, för att sedan ge efter till det oundvikliga. Hon trodde att dessa helgon fick en kort glimt av vad (eller vem) som väntade på dem. Så kan det vara, men det är lika troligt att de biokemiska reaktionerna i hjärnan inom hjärnan av en kropp som håller på att stänga ner producerar alla typer sensoriskt aktivitet. Sådana berättelser, hur uppriktiga de än är, är anekdotiska och ger igen grund för att bygga doktrin på.

Vi har alla hört berättelser om de som påstår sig ha dött och sedan återvänt till livet efter att ha varit döda. Sådana berättelser är fascinerande, vilket förklarar existensen av hemindustrin med böcker skrivna om nära-döden-upplevelser som spinner berättelser om författarens personliga besök i himlen innan denne återvände för att skriva en bok om sin upplevelse.* Dessa böcker avslöjar vanligtvis möten med de kära avlidna, de innehåller ofta beskrivningar av himlen (vanligtvis överdrivna jordiska scener), skildringar av mötet med Jesus, samtal med Gud och beskrivningar av himmelska ting.

Men alla av dessa troligen falska berättelser är i konflikt med vad vi vet att bibeln säger om inträdet in i Guds närvaro. Man tänker på Jesaja 6:1-7. När Jesaja får en syn av Herren är han överväldigad av sin ovärdighet. De bibliska redogörelserna av möten med Gud—såsom Moses skymt av Herrens härlighet 2 Moseboken 33:18-23 eller Jesus’ framträdande för två av sina lärjungar på vägen till Emmaus Lukas 24:37 —framkallar rädsla eller terror av att vara i närvaro av den helige Guden. De bibliska berättelserna stämmer inte överens med den nonchalanta, eller triviala karaktären av “Jag såg himlen” eller “Jag vandrade med Jesus” genre av litteratur. Tyvärr har de varit väldigt framgångsrika. Många människor godtar dessa legender som sanning.

Tack och lov så ger bibeln två referenspunkter angående det tillstånd av mellanstadium som hjälper oss att förbereda oss för döden. För det första, i flertalet välkända stycken tar Paulus specifikt upp vad som händer med de troende mellan tiden de dör och när Kristus återkommer. Enligt 2 Korinthierbrevet 5:8, lär Paulus oss att vid det ögonblicket då troende dör, går de omedelbart in i Herrens närvaro. Aposteln skriver, “Vi . .. skulle hellre flytta bort från kroppen och vara hemma hos Herren.” Paulus skrev också om hur han längtade att “bryta upp och vara hos Kristus” (Filipperbrevet 1:23). När vi dör är vi omedelbart “hos Herren” och träder in i Guds närvaro. Det är vad vi vanligtvis menar när vi talar om “himlen”.

För det andra, den himmelska scenen som Johannes beskriver i Uppenbarelseboken 4-6 ger oss en glimt av den tidigare osynliga verkligheten som vi kommer att få uppleva när vi dör. Vi som har förlitat oss på Kristus allena kommer att förena oss med de återlösta helgonen inför den himmelska tronen i Guds närvaro. Vi är medvetna, igenkännande av var vi är och gladeligen prisande Gud. För att uttrycka det enkelt, denna himmelska scen är den klaraste bilden vi har av vad som händer med våra själar när vi dör. I dessa tre kapitel ger Johannes en härlig beskrivning av himlen, där Gud bor bland sitt folk fram till våra kroppars uppståndelse vid denna tidsålderns slut. Detta är vad himlen är—de återlösta som bor i den helige Gudens närvaro, och tillskriver vår Skapare och Frälsare all lov och ära.

Fastän bilden är underbar är den på många sätt bortom vår förståelse, det är värt att notera att helgonen i himlen ropar ut, “"Herre, du som är helig och sann! Hur länge ska det dröja innan du dömer jordens invånare och straffar dem för vårt blod?” (Uppenbarleseboken 6:10). De som redan är i Guds närvaro inför hans tron—och som har dött före oss och nu befinner sig i mellanstadiet, mellan döden och Herren’s återkomst—längtar efter den dagen då Jesus Kristus återvänder till jorden på uppståndelsens och domens dag.

Så vad händer med de troendes själar när vi dör? Vi träder omedelbart in i Guds närvaro där vi väntar på kroppens uppståndelse vid tidens slut.

©Ligonier Ministries Använt med tillstånd. Alla rättigheter förbehållna.

*(NDU nära döden upplevelsen) - kommentar Woodland