”väntar på barnaskapet”

Romarbrevet 8:23

Även i denna värld är den troende Guds barn, men människor kan inte upptäcka att de är det, förutom genom vissa moraliska egenskaper. Adoptionen är inte uppenbarad, barnen är ännu inte öppet erkända. Bland romarna kunde en man adoptera ett barn och hålla det privat under lång tid, men det skedde en andra offentlig adoption; när barnet fördes inför de konstituerade myndigheterna togs dess tidigare kläder av, och fadern som tog barnet till sitt gav det kläder som passade dess nya livssituation.

"Mina älskade, nu är vi Guds barn, och vi kan inte förställa oss hur det ska bli senare.” Vi är ännu inte klädda i den dräkt som anstår himlens kungliga familj; vi bär i detta kött och blod precis vad vi bar som Adams söner; men vi vet att "när Kristus uppenbaras" som är den "förstfödde bland många bröder”, skall vi vara lik honom, vi skall se honom som han är. Kan du inte föreställa dig att ett barn som hämtats från samhällets lägsta skikt och adopterats av en romersk senator skulle säga till sig själv: "Jag längtar efter den dag då jag blir offentligt adopterad. Då skall jag ta av mig dessa underklassens kläder och klä mig som det anstår min rang som senatorns barn"? Lycklig över vad han har fått, just därför längtar han för att få fullheten av vad som utlovas honom.

Så är det med oss i dag. Vi väntar tills vi skall få ta på oss våra rätta kläder och bli manifesterade som Guds barn. Vi är unga adelsmän och har ännu inte burit våra kronor. Vi är unga brudar, och bröllopsdagen är ännu inte kommen, och genom den kärlek som vår make visar oss, leds vi att längta och suckta efter brudmorgonen. Själva vår lycka får oss att suckta efter mer; vår glädje, som en svällande källa, längtar efter att välla fram som en isländsk gejser och kasta upp vatten till skyn, och den bultar och stönar inom vår ande i brist på utrymme och rum genom vilket den kan manifestera sig för människorna.

av C.H. Spurgeon