”Min vän, sätt dig högre upp.”


Lukasevangeliet 14:10

När nådens liv först börjar i själen, närmar vi oss verkligen Gud, men det är med stor fruktan och bävan. Den skuldmedvetna och därmed förödmjukade själen överväldigas av högtidligheten i sin ställning; den kastas till jorden av en känsla av Yahwehs storhet, i vars närvaro den står. Med oförställd blyghet intas den lägsta platsen.

Men senare i livet, när den kristne växer i nåd, även om denne aldrig glömmer det högtidliga i sin ställning och aldrig förlorar den heliga vördnad som måste omsluta en nådig människa när hon är i närvaro av den Gud som kan skapa eller förgöra, så har ändå all skräck tagits ur dennes fruktan; den blir en helig vördnad och inte längre en överskuggande fruktan. Den kristne kallas högre upp, till större tillgång till Gud i Kristus Jesus.

Guds mannen som vandrar mitt i gudomens prakt och med sitt ansikte beslöjat som de härliga keruberna, med de dubbla vingarna, kan på grund av Jesu Kristi blod och rättfärdighet, vördnadsfullt och böjd i anden närma sig tronen och där se en kärlekens, godhetens och barmhärtighetens Gud, och denne kommer snarare att inse Guds förbundskaraktär än hans absoluta Gudom. Han kommer att se i Gud snarare hans godhet än hans storhet, och mer av hans kärlek än av hans majestät. Då kommer själen, som fortfarande böjer sig lika ödmjukt som tidigare, att åtnjuta en heligare frihet till förbön, ty medan den ligger nedböjd inför den Oändlige Gudens härlighet, kommer den att stödjas av den uppfriskande medvetenheten om att vara i närvaro av gränslös barmhärtighet och oändlig kärlek och av insikten om att vara accepterad ”i den Älskade”. Efesierbrevet 1:6

På så sätt uppmanas den troende att komma högre upp och får möjlighet att utöva privilegiet att glädja sig i Gud och närma sig honom i helig förtröstan och säga: ”Abba, Fader.”
”Så må vi gå från styrka till styrka,
Och dagligen växa i nåd,
Tills i din avbild till sist upphöjda,
Vi ser dig ansikte mot ansikte.”

av C.H. Spurgeon