”det folk som står honom nära”

Psaltaren 148:14

Det gamla förbundets system var avståndets system. När Gud uppenbarade sig för sin tjänare Mose sade han: ”Kom inte närmare hit, ta av dig skorna från dina fötter.” Och när han uppenbarade sig på berget Sinai för sitt eget utvalda och avskilda folk var en av de första befallningarna: ”Du skall sätta gränser kring berget.” Både i den heliga tillbedjan i tabernaklet och i templet var tanken på avstånd alltid märkbar. Folkets stora massa gick inte ens in i den yttre förgården. Till den inre förgården vågade endast prästerna tränga sig in, och till det allra innersta, det allra heligaste, hade översteprästen tillträde endast en gång om året.

Det var som om Herren under dessa tidiga tider ämnade lära människan att synden var så ytterst motbjudande för honom att han måste behandla människorna som spetälska utanför lägret; och när han kom dem närmast fick han dem ändå att känna vidden av avståndet mellan en helig Gud och en oren syndare. När evangeliet kom hamnade vi i en helt annan situation. Ordet ”Gå” byttes ut mot ”Kom”; avståndet fick ge vika för närheten, och vi som tidigare hade varit långt borta kommit nära genom Jesu Kristi blod. Den inkarnerade Gudomen har ingen mur av eld omkring sig.

”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så skall jag ge er vila”, är Guds glada proklamation när han framträder i mänskligt gestalt. Nu lär han inte den spetälske om sin spetälska genom att hålla honom på avstånd, utan genom att själv lida straffet för hans sjukdom. Vilken trygghet och vilket privilegium är inte denna närhet till Gud genom Jesus! Känner du till det av egen erfarenhet? Om du vet det, lever du då i kraften av det? Denna närhet är underbar, men den skall följas av en system av ännu större närhet, då det skall sägas: ”Guds tabernakel är hos människorna och han bor mitt ibland dem.” Påskynda det, Herre!

av C.H. Spurgeon