“. . . i ditt ljus ser vi ljus.”

Psaltaren 36:10

Inga läppar kan berätta om Kristi kärlek för hjärtat förrän Jesus själv talar inombords. Alla beskrivningar kommer tillkorta och bli tama om inte den helige Ande fyller dem med liv och kraft; om inte vår Immanuel uppenbarar sig inom oss, ser själen honom inte. Om du önskar se solen, skulle du då samla ihop de vanliga ljuskällorna och på så sätt försöka få syn på dagsljuset? Nej, den vise vet att solen måste uppenbara sig själv, och endast genom sitt eget sken kan den mäktiga lampan ses. Så är det med Kristus. "Salig är du, Simon, Jonas son, för det är inte kött och blod som har uppenbarat det för dig, utan min Far i himlen.” sade Jesus.

Ni kan förädla människan genom vilken utbildningsprocess ni än väljer, ni kan höja de mentala förmågorna till den högsta graden av intellektuell kraft, men inget av detta kan uppenbara Kristus. Guds Ande måste komma med kraft och överskugga människan med sina vingar, och sedan i det mystiska allra heligaste måste Herren Jesus visa sig för det helgade ögat, vilket han inte gör för de förblindade. Kristus måste vara sin egen spegel. Den stora massan i denna dimögda värld kan inte se någonting av Immanuels outsägliga härlighet. Han står framför dem utan skönhet eller majestät, en rot ur en torr jord, förkastad av de fåfänga och föraktad av de stolta. Endast där Anden har rört vid ögat med ögonsalva, livat upp hjärtat med gudomligt liv och utbildat själen till en himmelsk smak, endast där förstås han.

"För er som tror är han dyrbar"; för er är han den främsta hörnstenen, klippan för er frälsning, ert allt i alla; men för andra är han "en stötesten och en klippa till fall". Lyckliga är de för vilka vår Herre uppenbarar sig, för hans löfte till sådana är att han skall ta sin boning hos dem. O Jesus, vår Herre, vårt hjärta är öppet, kom in och gå aldrig mer ut. Visa dig för oss nu! Ge oss en glimt av din allt övervinnande charm.

av C.H. Spurgeon