"Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning." Romarbrevet 8:23

Detta suckande är universellt bland de heliga: i större eller mindre utsträckning känner vi alla till det. Det är inte ett mumlande eller klagande stön: det är snarare en ton av önskan än av nöd. Vi suckar för att hela vår mänsklighet, i dess treenighet av ande, själ och kropp, skall befrias från den sista kvarlevan av fallet; vi längtar efter att lägga av fördärv, svaghet och vanära och att svepa oss i oförgänglighet, i odödlighet, i härlighet, i den andliga kropp som Herren Jesus kommer att skänka sitt folk. Vi längtar efter manifestationen av vår adoption som Guds barn. "Vi suckar", men det är "inom oss själva”.

Det är inte en hycklares suck, med vilken han vill få människor att tro att han är ett helgon eftersom han är olycklig. Våra suckar är heliga saker, alltför heliga för att vi skall berätta för andra. Vi håller vår längtan till vår Herre allena. Sedan säger aposteln att vi "väntar", vilket betyder att vi inte skall vara griniga, som Jona eller Elia, när de sade: “Låt mig dö”; inte heller skall vi gnälla och sucka efter livets slut för att vi är trötta på att arbeta, eller vilja fly från våra nuvarande lidanden tills Herrens vilja är fullbordad. Vi skall stöna efter förhärligandet, men vi skall tålmodigt vänta på det, i vetskap om att det som Herren bestämmer är det bästa. Att vänta innebär att vara redo.

Vi ska stå vid dörren och vänta på att den Älskade ska öppna den och ta oss till sig. Detta "stönande" är en prövning. Man kan bedöma en människa efter vad denne suckar efter. Vissa människor suckar efter rikedom - de dyrkar Mammon; vissa suckar ständigt under livets problem - de är bara otåliga; men den man som suckar efter Gud, som är orolig tills han har blivit lik Kristus, det är den välsignade människan. Må Gud hjälpa oss att sucka efter Herrens ankomst och den uppståndelse som han kommer att ge oss.

av C.H. Spurgeon