"De ska tacka Herren för hans nåd och hans under
 mot människors barn,"
Psaltaren 107:8

Om vi klagade mindre och prisade mera skulle vi vara lyckligare och Gud hade blivit mera förhärligad. Låt oss dagligen prisa Gud för all vanlig godhet —vanlig säger vi ofta men ändå är det så dyrbart att när den undanhålles oss är det nära till hands att vi går under.

Låt oss tacka Gud för våra ögon att se med när vi tittar mot solen, för hälsan och styrkan att gå omkring, för brödet vi äter, för kläderna vi bär. Låt oss prisa honom för att vi är inte är utslängda bland de hopplösa eller i fängelse med de skyldiga. Låt oss tacka honom för frihet, för vänner, för familjeförbindelser och bekvämligheter. Låt oss faktiskt prisa honom för allt som vi mottar från hans generösa hand för vi förtjänar väldigt lite och vi är ändå så rikligt givna.

Men, älskade, den ljuvligaste och starkaste tonen i vår lovsång borde vara om frälsande kärlek. Guds frälsande gärningar mot hans utkorade är för evigt favorittemat i deras lovprisning. Om vi vet vad försoning betyder, låt oss inte undanhålla våra sonetter av tacksägelse.

Vi har blivit räddade från krafterna av vårt eget fördärv, lyfta upp från syndens djup i vilken vi störtas av naturen. Vi har blivit ledda till Kristi kors—våra skuldbojor har brutits av och vi är inte längre slaver utan barn till den levande Guden och kan se fram emot tiden när vi skall presenteras framför tronen utan fläckar eller skrynklor eller annat sådant.

Även nu i tron viftar vi med palmblad och klär oss själva med rent linne som kommer att vara vår eviga klädsel. Borde vi inte tacka Gud vår Frälsare utan avbrott? Du Guds barn, kan du förbli tyst?

Vakna, vakna, ni härlighetens arvingar och erkänn att ni är fria medan ni ropar med David, “Lova Herren, min själ! Hela mitt inre, prisa hans heliga namn!” Låt denna nya månad börja med nya sångar.

av C.H. Spurgeon