"ödmjukhet föregår ära."

Ordspråksboken 15:33

Det finns alltid en positiv välsignelse i själens förnedring. Om vi ​​tömmer ut oss själva från våra hjärtan kommer Gud att fylla dem med sin kärlek. Den som önskar nära gemenskap med Kristus ska komma ihåg Herrens ord, "Jag skådar ner till den som är betryckt och har en förkrossad ande, och till den som fruktar mitt ord.." 

Böja dig om du vill klättra till himlen.  Säger vi inte om Jesus, "Han som steg ner är också den som steg upp?" Så måste du. Du måste växa nedåt så att du kan växa uppåt; för den ljuvligaste gemenskapen med himlen erfars endast av ödmjuka själar, och endast dem. Gud kommer inte att förneka någon sorts välsignelse till en grundligt  ödmjuk ande. "Saliga är de fattiga i anden, ty dem hör himmelriket" med alla sina rikedomar och skatter. Hela Guds statskassa skall skrivas över i gåvobrev till själen som är ödmjuk nog att kunna ta emot den utan att växa stolt på grund av det. Gud välsignar oss alla upp till det fulla måttet och gränsen för vad han säkert kan göra. Om du inte får en välsignelse är det för att det inte är säkert för dig att ha den. Om vår himmelske Fader skulle låta din upphöjda ande vinna en seger i hans heliga krig skulle du snatta kronan för dig själv, och i mötet med en färsk fiende  skulle du falla offer; så du hålls låg för din egen säkerhet. 

När en man är uppriktigt ödmjuk och aldrig vågar röra så mycket som ett korn av beröm finns det knappast någon gräns för vad Gud kommer att göra för honom. Ödmjukhet gör oss redo att bli välsignade av all nådens Gud, och utrustar oss till att på ett effektivt sätt bemöta våra medmänniskor. Sann ödmjukhet är en blomma som kan pryda alla trädgårdar. Det är en sås som kan krydda alla livets maträtter, och du finner en förbättring i varje rätt. Vare sig det är bön eller beröm, oavsett om det är arbete eller lidande, kan ödmjukhetens äkta sälta inte användas i överskott.

av C.H. Spurgeon