Floderna rinner alla ut i havet, och ändå blir havet aldrig fullt.

Dit floderna runnit förut, rinner de åter.      

Predikaren 1:7

Allt jordiskt är på resande fot, tiden känner ingen vila. Den solida jorden är en rullande boll och den stora solen själv en stjärna som lydigt fullgör sin kurs runt någon större galax. Tidvattnen flyttar havet, vindarna rör upp oceanen, friktion eroderar stenen: förändring och död regerar överallt. Havet är inte en girigbuks förrådshus för en rikedom av vatten: med kraft strömmar vattnet in i det, med en annan kraft lyfts det ur det.

Människan föds för att dö: allt är brådska, oro, och andens förtret.  Du oföränderliga Jesu vän, vilken glädje det är att reflektera över ditt oföränderliga arv; ditt lyckans hav som för evigt kommer att vara ständigt fullt, eftersom Gud själv skall utgjuta eviga floder av njutning in i det.  Vi söker en bestående stad bortom himlen, och vi kommer inte bli besvikna. Resan framför oss kan väl lära oss tacksamhet. Fader Hav är en stor mottagare, men också en generös distributör. Det floderna tillför honom ger han tillbaka till jorden i form av moln och regn.

Människan är ur led med universum när hon tar allt men inte ger något i retur.  Att ge till andra är endast utsäde för oss själva. Han som är en bra tjänare, villig att använda sin substans för sin Herre, skall anförtros mer. Vän av Jesus, ger du honom efter förmånerna du har fått? Mycket har givits dig, vad är din frukt? Har du gjort allt? Kan du inte göra mer? Att vara självisk är att vara ond. Tänk om inte havet gav upp något av sin vattniga skatt; det skulle ruinera mänskligheten. 

Gud förbjude att någon av oss följer den ogenerösa och destruktiva politiken att endast leva för oss själva. Jesus tillfredsställde inte sig själv. All fullhet bor i honom, men av hans fullhet har vi alla fått. O, att få Jesu sinnelag, så att vi hädanefter inte lever endast för oss själva!

av C.H. Spurgeon