I morgon är det första advent. Jag håller på att sätta fram ljusstakar och stjärnan och i morgon är kyrkoårets vackraste dag. Med sånger och ljus!

Jag längtar så till gudstjänsten och Bereden väg för Herrran! Till stämningen och, som vanligt, mina känslosamma tårar, som alltid kommer då. Vet faktiskt inte varför, men kanske är det för att allt känns som om man får börja om, nytt år, nya förutsättningar, inget är givet om vad som kommer att hända.