”Vi riktar inte blicken mot det synliga, utan mot det osynliga.”

2 Korintierbrevet 4:18

I vår kristna pilgrimsfärd är det för det mesta bra att blicka framåt. Framåt ligger kronan, och framåt ligger målet. Oavsett om det gäller hopp, glädje, tröst eller inspiration till vår kärlek, måste framtiden trots allt vara det stora målet för trons blick. När vi blickar in i framtiden ser vi synden utrotad, syndens och dödens kropp förstörd, själen fullkomligt rengjord och redo att ta del av de heligas arv i ljuset.

Om man ser ännu längre framåt kan den troendes upplysta öga se dödens flod(1) passerad, den dystra strömmen vadad och ljusets kullar nådda, där den himmelska staden står. Han ser sig själv gå in genom himlens portar, hyllad som mer än segrare, krönt av Kristi hand, omfamnad av Jesus, förhärligad med honom och placerad tillsammans med honom på hans tron, precis som han har segrat och satt sig med Fadern på hans tron.

Tanken på denna framtid kan mycket väl lindra mörkret från det förflutna och dysterheten i nutiden. Glädjen i himlen kommer säkert att kompensera för sorgen på jorden. Tyst, tyst, mina tvivel! Döden är bara en smal bäck, och snart har du vadat över den. Tiden, så kort – evigheten, så lång!
Döden, så kort – odödligheten, så oändlig!
Jag tror att jag redan nu äter av Druvdalens klasar, och dricker ur källan som finns innanför porten. Vägen är så, så kort! Jag kommer snart att vara där.

“När världen mitt hjärta river

Med sin tyngsta oros storm,

Himlens hopp mig driver
I mina tanker tar den form
Trons ljusa vision ska stärka mig
Tills livets pilgrimsfärd är slut;

Rädslor må plåga och smärta mig,

Himlen mitt mål och livs avslut.”

av C.H. Spurgeon

(1) I Spurgeons skrifter omnämns döden ibland som att korsa t.ex. Jordan eller en flod eller som här en bäck, men detta är en metaforisk term.