”Abel blev herde”

1 Moseboken 4:2

Som herde helgade Abel sitt arbete till Guds ära och offrade blod på sitt altare, och Herren såg med välvilja på Abel och hans offer. Denna tidiga förebild av vår Herre är ytterst tydlig och distinkt. Liksom det första ljusstråket som färgar himlen i öster vid soluppgången avslöjar den inte allt, men den visar tydligt den stora sanningen att solen är på väg.

När vi ser Abel, en herde och ändå en präst, offra ett välbehagligt offer till Gud, ser vi vår Herre, som framför sin Fader bär fram ett offer som Yahweh alltid har aktat. Abel var hatad av sin bror – hatad utan anledning; och så var det även med Frälsaren : den naturliga och köttsliga människan hatade den accepterade mannen i vilken nådens Ande fanns, och gav sig inte förrän hans blod hade utgjutits. Abel föll och stänkte sitt altare och sitt offer med sitt eget blod, och därigenom framställer han Herren Jesus som dödades av människans fiendskap medan han tjänade som präst inför Herren. ”Den gode herden ger sitt liv för fåren." Låt oss gråta över honom när vi ser honom dödas av människans hat och stänker sitt altar ed sitt eget blod.

Abels blod talar. ”Herren sade till Kain: ’Din brors blod ropar till mig från marken.’” Jesu blod har en mäktig röst, och innebörden av dess överväldigande rop är inte hämnd utan barmhärtighet. Det är dyrbart bortom all dyrbarhet att stå vid vår gode Herdes altare! Att se honom blöda där som den slaktade prästen och sedan höra hans blod tala om fred till hela hans flock, fred i vårt samvete, fred mellan judar och hedningar, fred mellan människor.

Abel är den första herden i tidsordningen, men våra hjärtan kommer alltid att sätta Jesus först i rangordningen. Du, store herde av fåren, vi, ditt folks hjord, välsignar dig av hela vårt hjärta när vi ser dig dö för vår skull.

av C.H. Spurgeon