”. . . och havet fanns inte mer”

Uppenbarelseboken 21:1

Knappast kunde vi glädjas åt tanken på att förlora det härliga gamla havet. De nya himlarna och den nya jorden är desto vackrare för vår fantasi, om det bokstavligen talat inte ska finnas något stort och vidsträckt hav, med dess glittrande vågor och snäckströdda stränder. Ska texten läsas som en metafor, färgad av de fördomar med vilka det orientaliska sinnet universellt betraktade havet i forna tider? En verklig fysisk värld utan ett hav är sorgligt att föreställa sig, det skulle vara en ring av järn utan safiren som gjorde den dyrbar. Det måste finnas en andlig innebörd här. I den nya tidsfördelningen kommer det inte att finnas någon uppdelning - havet skiljer nationer åt och splittrar folk från varandra.

För Johannes på ön Patmos var de djupa vattnen som fängelsemurar, som stängde ute honom från hans bröder och hans arbete. Det ska inte finnas några sådana barriärer i den kommande världen. Mängder av böljande vågor ligger mellan oss och många släktingar som vi i natt under bön minns, men i den ljusa värld vi går till ska det finnas obruten gemenskap för hela den återlösta familjen. I denna mening ska det inte finnas något hav mer. Havet är förändringens symbol; med sin ebb och sina floder, sin spegelblanka jämnhet och sina jättevågor, sitt milda sorl och sitt tumultartade dån, är det aldrig länge detsamma. Slav under de ombytliga vindarna och den föränderliga månen, dess instabilitet är berättigad.

I detta dödliga tillstånd har vi för mycket av detta; jorden är konstant endast i sin obeständighet, men i det himmelska tillståndet skall all sorglig förändring vara okänd, och med den all rädsla för stormar som kan förstöra vårt hopp och dränka vår glädje. Glashavet glöder med en härlighet som inte bryts av en våg. Ingen storm ylar längs paradisets fridfulla stränder. Snart skall vi nå det lyckliga landet där avsked, förändringar och stormar skall ta slut! Jesus skall föra oss dit. Är vi i honom eller inte? Detta är den stora frågan.

av C.H. Spurgeon