”Jag blev mycket glad när bröderna kom och vittnade om den sanning som finns hos dig, hur du lever i sanningen.”

3 Johannesbrevet 1:3

Sanningen fanns i Gaius, och Gaius vandrade i sanningen. Om det första inte hade varit fallet, skulle det andra aldrig ha kunnat inträffa; och om det andra inte kunde sägas om honom, skulle det första ha varit en ren förevändning. Sanningen måste tränga in i själen, genomsyra och mätta den, annars är den värdelös. Lärosatser som hålls som en trosfråga är som bröd i handen, som inte ger kroppen någon näring, men lärosatser som tas emot av hjärtat är som mat som smälts och som genom assimilation ger kroppen näring och bygger upp den.

I oss måste sanningen vara en levande kraft, en aktiv energi, en inneboende verklighet, en del av vår varelses väv och varp. Om den finns i oss, kan vi inte längre skiljas från den. En människa kan förlora sina kläder eller sina lemmar, men de inre delarna är livsviktiga och kan inte rivas bort utan att livet går förlorat. En kristen kan dö, men denne kan inte förneka sanningen. Det är en naturlag att det inre påverkar det yttre, precis som ljuset lyser från lanternans centrum genom glaset. När sanningen tänds inuti, strålar dess ljus snart ut i det yttre livet och samtalen. Det sägs att vissa maskar färgar de kokonger av silke som de spinner med den mat de äter. På samma sätt ger den näring som en människas inre natur lever av en nyans åt varje ord och handling som kommer från denne.

Att vandra i sanningen innebär ett liv i integritet, helighet, trofasthet och enkelhet – det naturliga resultatet av de sanningar som evangeliet lär ut och som Guds Ande gör det möjligt för oss att ta emot. Vi kan bedöma själens hemligheter utifrån hur de kommer till uttryck i personernas samtal. Må det vara vår sak idag, åh nådige Ande, att styras och ledas av din gudomliga auktoritet, så att inget falskt eller syndigt får råda i våra hjärtan, för att det inte ska sprida sitt onda inflytande på vårt dagliga umgänge med människor.

av C.H. Spurgeon