”Han gör dess öken lik Eden,
dess ödemark
lik Herrens lustgård.”
Jesaja 51:3

Jag ser i synen en stormig vildmark, en stor och fruktansvärd öken, som liknar Sahara. Jag ser ingenting i den som kan lindra ögonen, jag är utmattad av en syn av het och torr sand runt omkring mig, översållad med tiotusen bleknande skelett av eländiga män som har dött i ångest, efter att ha gått vilse i den skoningslösa ödemarken. Vilken förfärlig syn! Så hemskt! ett hav av sand utan gräns och utan någon oas, en sorglig kyrkogård för en förtappad ras!

Men se och förundras! Plötsligt ser jag en välkänd växt växa upp ur den brännande sanden, och medan den växer kommer knoppar fram, knopparna utvidgas - det är en ros, och vid dess sida böjer en lilja sitt blygsamma huvud; och, mirakel av mirakel! när doften av dessa blommor sprids förvandlas vildmarken till ett fruktbart fält, och runt omkring blommar det oerhört, Libanons härlighet ges till öknen, skönheten av Karmels och Sharons. Kalla den inte Sahara, kalla den ett Paradis. Tala inte längre om den som dödsskuggans dal, ty där skeletten låg och bleknade i solen, se, där förkunnas en uppståndelse, och de döda stiger upp, en mäktig armé, full av odödligt liv.

Jesus är den berömda växten, och hans närvaro gör allting nytt. Undret är inte heller mindre när det gäller varje individs frälsning. Där borta ser jag dig, käre läsare, utkastad, ett spädbarn, ej omlindat, otvättat, besudlat med sitt eget blod, lämnad till att bli föda för rovfåglar. Men se, en juvel har kastats i ditt bröst av en gudomlig hand, och för dess skull har den gudomliga försynen ömkat dig och tagit hand om dig, du är tvättad och renad från din orenhet, du är adopterad i himmelens familj, kärlekens vackra sigill är på din panna och trohetens ring är på ditt finger - du är nu en prins för Gud, även om du en gång var föräldralös och bortkastad. O, prisa högt den makalösa kraft och nåd som förvandlar öknar till trädgårdar och får det karga hjärtat att sjunga av glädje.

C.H. Spurgeon