2019-10-13 09:00 #0 av: Woodland

"De som du har gett mig"

Några timmar innan Jesus förråddes talade han till sin himmelske Fader. Vi får tjuvlyssna på denna bön och vi finner att det finns svåra och djupa saker som framkommer när vi studerar bönen ytterligare.   

Vid slutet av en längre utläggning full av förmaningar och undervisning (som Jesus riktade till lärjungarna och som spänner kapitlen 13-16) vänder sig Jesus direkt till sin Fader. 

Vers 9 "Jag ber för dem (lärjungarna). Det är inte för världen jag ber utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina." 

Detta är en hård deklaration. Vi läser att Jesus i bönen i Johannes 17 ber för de som är hans som är givna honom av Fadern. Här talar Jesus om två grupper: den ena är kyrkan som Kristus har förlöst och utvalt och tagit ut ur världen och den andra gruppen är de som är kvar däri.

Jesus gör en klar avgränsning mellan de han ber för och de han inte ber för. Han ber för de troende. Han ber inte för hela världen. Båda lärjungarna som är med honom och alla andra som i framtiden kommer att tro på honom är inneslutna i detta kapitel. Vi kan läsa att det är Fadern som har gett ett folk till Sonen.  Martin Lloyd Jones poängterar att genom hela Jesu bön ställs dessa två grupper i motsats till varandra. Jesus ber endast för en grupp, samma grupp för vilken han visar Fadern och bevarar genom bön. 

Men vad menas med ordet världen i att Jesus inte ber för den? I en av hans predikan undervisade Spurgeon att "världen" är likväl "ormens avkomma" eller det synliga förkroppsligandet av den onde ande som bebor världssystemet och opererar i "olydnadens barn" i dess energi och kraft. Denna "värld" är i den ondes våld. Alla som Herren tar till sig som sina barn har en gång vandrat i denna värld och genom Guds barmhärtighet har de fått barnaskap hos Gud. De är Faderns. Mänskligheten som inte inräknas bland de utkorade, de kallade, de frälsta, kallas "världen". Det är denna kraft som uppvisar och stoltserar med en dödlig fiendskap mot Kristus och hans utvalda och därför kallas det den "onda tidsåldern.

Vers 11-12 Helige Fader, bevara i ditt namn dem som du har gett mig, för att de skall vara ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem, bevarade jag i ditt namn dem som du har gett mig. Jag vakade över dem, och ingen av dem gick förlorad, ingen utom fördärvets man, för att Skriften skulle uppfyllas.

Jesus sade i detta kapitel att ALLA som Fadern hade gett honom hade kommit till honom. Inte en enda hade gått förlorad förutom Judas, som aldrig var en av de troende eftersom "han var fördärvets man, för att Skriften skulle uppfyllas". Det var Fadern som gav Kristus en kropp av människosjälar. "Genom den vedermöda hans själ har utstått får han se och bli tillfreds" (Jes 53). 

R. C. Sproul förklarar att om Jesus gick till korset med hopp om att någon skulle använda meriten av hans död kunde han teoretiskt sett har dött förgäves. Det vill säga: offrat sig själv utan att någon kommit till honom.  Jesus gav sitt liv som ett offer för de som Fadern hade givit honom.

Partikularism ("begränsad försoning") bekräftas av alla de protestantiska grenarna, även de som tyr sig till arminianism och dispensationalism; de anser att endast troende blir frälsta.  Motsatsen finns i Universalism, en mycket sällsynt ståndpunkt bland evangeliska kristna och något de tidigarenämnda inriktningarna förnekar. Denna ståndpunkt vidhåller att alla mänskliga varelser till slut blir frälsta och att Jesu död på korset garanterar detta.  

Allt detta genererar frågor. Enligt Sproul får man begrunda Guds syfte med försoningen när det gäller varför endast vissa människor bli frälsta och hur detta relateras  till Kristus på korset. 

Fråga: Var Guds avsikt från hela evigheten att frälsa alla?  

Följdtanke: Om det var Guds syfte eller avsikt att frälsa alla skulle en enda förlorad själ innebära att Guds plan har misslyckats. Detta betyder att om inte alla blir frälsta kan Guds avsikt omintetgöras av människan. 

Inom den reformerade tron gäller att när Gud har en design, plan, och syfte så misslyckas han inte. Det han har planerat måste och kommer att genomföras och det innebär att om någon inte kommer till himlen utan sänds till evig plåga så var det aldrig Guds plan att den personen skulle bli frälst.

Fråga:  Var det Guds syfte att rädda några i denna värld?  Var Jesu korsfästning frälsningens ändamål eller ett medel till ändamålet?

Följdtanke: Det finns ändamål och medel till ändamål (medel innebär här det som används för att fullborda ändamålet/syftet).  Om medlet (korset) är ändamålet betyder det att allt Gud planerade göra var att göra frälsningen möjlig. Det vill säga, tillhandahålla en Frälsare och lämna konsekvenserna upp till den mänskliga individen. Om korset är medlet till ändamålet så använde Gud korsfästningen för att fullborda sitt eviga syfte att frälsa sitt folk. 

Reformerad teologi säger det sistnämnda; att hela syftet med att Jesus kom in i världen var för att frälsa de utvalda/utkorade. Korset var i Guds eviga plan. När Jesus dog gav han sitt liv för sina får men inte för alla människor som någonsin levde eller skall leva. Försoningen han vann var för de som Fadern givit honom och de som inte är av denna skara tar inte del av försoningen och har aldrig ämnats att göra det. 

Konsekvensen:  Det ultimata syftet med Jesu död kan inte svikta. Jesus fullbordade sitt uppdrag att göra en försoning för synd och kan/har inte misslyckats. De troende har sedan Jesu himmelsfärd haft en överstepräst vid Faderns högra sida (den högra sidan uttrycker en plats av medbestämmande och ära, med mera). Jesus lade inte bara ner sitt liv för sina får utan han ber dagligen för dem i rollen som deras överstepräst. Inte en enda person för vilken han har dött kommer att gå förlorad.  

OBS! De som är utkorade är endast kända av Gud. De  troende har inte och kan inte förtjäna Faderns val. Det är helt och hållet upp till Gud. Och att de är utkorade och frälsta är helt och hållet utav Guds nåd: Guds vilja sker. De troende är frälsta och bevarade genom Guds kraft och har en överstepräst i himlen.  Han bygger sin kyrka och helvetes portar kan inte hindra honom. Detta är den stora uppmuntran för oss och arbetet i Guds rike. Den som kommer till honom tar han emot.

Källor: R. C. Sproul, C.H. Spurgeon, Martin Lloyd Jones