Hej Bella-donna

Så befriande att fler vågar skriva som du gör.  Vi är fler som kan känna som du. Jag vill bara säga att vi kan slappna av. 

"Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud." 1 Kor 1:26

Meningen är att vi ska slappna av och inte se på oss själva utan bli som ett barn då tillhör vi himlen. Om du klarar att vara som ett barn så duger det. Att vara socialt utåtriktad är inget krav som Gud ställer på oss. Vi är skapade olika för att Gud har menat att det ska vara så.

Jag skriver lika mycket till mig själv som till dig. Ett sätt som har hjälpt mig är att be om den helige andes kraft. 

Jag jublar över att fler kommer till tro.  Hur blev du frälst?

#1 , Vad fint skrivet! Tack för att du tog dig tid till att dela med dig av 1 Kor 1:26. Jag ska vända mig till Första Korintierbrevet imorgon och läsa mer. Och vad skönt att höra att det rent av kanske är vanliga tankar. Det kanske är den mänskliga faktorn? Eller jag vet inte. Den samhälleliga åtminstone. Samhället präglas ju av en kapprustning utan dess like där människor alltid ska bräcka varandra. Så fruktansvärt destruktivt. Och visst är man mer eller mindre indoktrinerad i detta, särskilt jag som blev troende i vuxen ålder. Jag har alltid haft existentiella funderingar och haft en stark dragning till kyrkan där jag upplevt stor frid och harmoni, -men utan att vara uttalad kristen. Jag har aldrig varit ateist, jag har så länge jag kan minnas alltid trott på något större. Jag är relativt ny i min tro. I slutet hopade sig mina existentiella tankar, och kombinerat med samhällets utveckling blev resultatet inget vidare. Jag kände enorm hopplöshet, jag har alltid hoppats att livet har en djupare mening som sträcker sig förbi detta konsumtionssamhälle, att livet går ut på mer än att tjäna pengar och konsumera upp dem. Av en slump ramlade jag över en affisch utanför kyrkan under en kvällspromenad i somras. Om möjlighet att börja i en Katekumenat-grupp! Detta kom helt rätt i tiden och jag bestämde mig för att bli klokare i mina tankar på riktigt. Jag följde även med en ny vän till Korskyrkan i staden där jag bor och kände enormt förlösande känslor under gudstjänsten. Jag satt i kyrkbänken med min dotter i knäet och sjöng lovsång och kände en enorm glädje och frid. Befriad ur förgängelsens slaveri. På denna vägen är det. Jag är i början av min resa och inser att min tro kommer att mogna, jag vill åtminstone tro det och att denna prestationsångest som jag beskriver i mitt första inlägg försvinner! Jag orkar inte låta mitt liv präglas av prestationer och hets. Jag får näst intill magont när jag tänker på att dessa känslor ska få förstöra min tro genom att tron kommer upplevas "slitsam" och inte fridfull. Jag vill ju enbart känna friden och glädjen som jag initialt kände. Jag inser att det är mina egna föreställningar och att det enbart är jag som kan göra något åt dem i slutändan. Däremot hade jag hoppats på att få kloka ord som leder mig i rätt riktning, Tack #1.

TS, jag uppfattar det som om du lider av din egen tro. Du önskade kloka ord:

Släpp din tro, ta hand om och bygg upp dig själv så att du slipper saker som presentationsångest. Du kommer inte att få hjälp ifrån ovan(eller nedan) med detta.

Hoppas du finner det du söker, lycka till!

#3, oj! Upplever att jag lidit betydligt mer utan min tro, innan jag landade i den. Dock följer vissa personlighetsdrag med även in i min tro, vilket kanske är naturligt. Du är själv inte troende va?

Sammanfattat: -Hur ska jag släppa tankar om att jag kan vara en "bättre" kristen människa och sluta upp och jämföra mig med andra? Dessa tankar har motsatt effekt på mig. Tankarna driver mig inte framåt utan får mig att tappa handlingskraft och motivation. (Ang det #3 skriver, önskan om att vara en bättre människa och att jämföra sig med andra förekommer nog hos många många, troende eller ej. Jag hade betydligt fler destruktiva tankar innan jag erkände min tro i jämförelse med nu). Efterlyste lite kloka tankar/bibelord från dem som kommit längre på sin resa än vad jag gjort.

Hej Bella--donna!

Roligt att du skrev här på JiF och delade med dig av dina tankar och funderingar. Jag håller med om det som #1 skrev. Jag skall ta dina frågor en och en och försöka trösta dig.

Hur ska man hantera känslor och tankar som att jag alltid kan vara en lite bättre kristen människa? 

Strävan efter "helgelse" finns i alla de som tillhör Jesus. En kristen har två naturer i sig och den som är ett tempel (boning) för den heliga Ande kommer att uppleva hur den gamla naturen drar och hur Herren kämpar emot. Även Aposteln Paulus  upplevde detta och ibland kan kampen bli svår. Det står i bibeln:  Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske. 

Om du verkligen har beslutat dig för att följa Herren Jesus och lämnat allt andligt som inte är av honom (och det finns mycket sådant) har du gjort det därför att han har kallat på dig.  Dina känslor har inte mycket att göra med det. Känslor kommer och går och det vi sätter vårt sinne till framkallar dem som det du upplevde  när du sjöng lovsångerna i Korskyrkan. Oavsett hur mycket man sjunger eller ej påverkar det inte ett Guds barn ställning inför honom - känslor ja, men inte tillståndet av att vara räddad av Guds nåd.

'Varför skulle Gud någonsin vilja använda sig av en som mig, när det finns så många bättre/duktigare'.

Gud kallar endast hopplösa syndare till sig. Sorry. 😉 De har varken meriter eller godhet som Gud skulle behöva. Han efterlyser inte mänsklig godhet i den han kallar. Han vill ha dig därför att han älskar dig. Så enkelt är det.

Jag är relativt ny i min tro och älskade den harmoni och gränslösa kärlek jag kände inom mig när jag "kom hem" i min tro. När det gick upp för mig att Jesus är vår frälsare. 

Gud ger ofta dessa känslor när man är nyfrälst och låter dem avtar efter en tid. Varför? Han vill att vi skall lita och lyda honom oavsett det vi känner. Det är en svår och livslång läxa.   

Detta är också något som skär sig med den "kristna gemenskapen", jag känner mig som en dålig kristen som föredrar att utöva min tro ifred.

Som setfree skrev är vi skapade olika men samtidigt har Herren satt sitt folk i ett gruppsammanhang. Vi är barn av Gud och det innebär att vi tillhör en familj. Vi är en del av den himmelska familjen oavsett om den är i andevärlden eller på jorden. Det står i bibeln - Låt oss inte överge våra egna sammankomster, som en del har för vana, utan uppmuntra varandra, detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig.

 En församling är till för beskydd. Ensamma  blir lätt en måltavla för fiendens list. I en församling finns gemenskap och några som kan be med dig. Herren kan bära dig genom de medlemmar som han har utvalt till särskild bönetjänst. Man behöver fira kärleksmåltiden (nattvard) med dem och göra en andlig krigsförklaring att man vill följa Jesus genom vattendop. Och församlingen behöver också dig . 

Välkommen med flera synpunkter. Vi finns här för dig.

# Jag tror på att det finns goda och onda krafter. Sen vad man väljer att kalla dessa krafter är upp till var och en 🙂

#2 Vi har två barn och de behöver aldrig prestera för att vi ska älska dem. Vi vill bara att de ska må bra. Samma sak med våra katter. 

Kanske en banal jämförelse men jag tror att Gud älskar oss som vi älskar våra barn men mycket mer. 

Gud har ibland tillrättavisat mig när jag har hamnat fel. Han vill att jag ska älska andra människor och behandla dem väl. Eftersom han älskar alla så vill han att vi ska visa detta i handling. Vi gör våra misstag och när jag gör någon ledsen så blir jag tillrättavisad. Även om du inte har ett behov av andra så kan det finnas andra som du kan hjälpa och uppmuntra. Jag är inte med i en församling bara för min egen skull utan för att hjälpa andra och för att Guds ord säger så. Om jag går efter min känsla så skulle jag klara mig själv utan församlingen. Jag har varit med så länge att jag har hört det mesta och det är inte alla som jag "klickar med". Jag är med av lydnad till Gud. 

Jag har berättat detta tidigare men jag återkommer till det ofta:

Jag kände mig nedstämd vid ett tillfälle och jag ställde frågan varför till Gud. Jag upplevde svaret enligt följande: -Du tittar för mycket på dig själv. Se på mig istället och låt mig vara i centrum så kommer du att bli gladare. 

Jesus gör oss aldrig besvikna. Han hör bön och leder oss rätt. 

Det är dock viktigt att veta att livet som frälst inte innebär att livet blir enkelt och smärtfritt.

Wow, Tack #Woodland och #setfree för era kloka ord och att ni tagit er tid att svara på mina funderingar. Det betyder jättemycket. Tack! Jag känner mindre prestationsångest när jag läser det ni skriver. Kan ni någon bibeltext i huvudet som talar direkt om jämförelse/högmod? Jag vill minnas sätt det ska finnas. Alternativt kanske ni har egna tankar om just jämförelse som vi människor lätt fastnar i. En fråga till dig #Woodland : "En kristen har två naturer i sig och den som är ett tempel (boning) för den heliga Ande kommer att uppleva hur den gamla naturen drar och hur Herren kämpar emot. Även Aposteln Paulus  upplevde detta och ibland kan kampen bli svår. Det står ibibeln:  Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske." - Har detta med jämförelse att göra menar du? Vill du utveckla? Fråga till #setfree angående församling. -Innebär inte det att jag kan bli "bättre" genom att vara delaktig i en församling om jag inte redan är? Visst kan jag gå i kyrkan om söndagar för att jag tycker det är så enormt stämningsfullt, men utöver gudstjänster och högmässor anordnas ju även mycket annat inom kyrkan som man kan engagera sig i. Nu går jag ju även i en Katekumenatgrupp som jag nämnde. Jag blev tidigare i veckan även medbjuden hem till en husgrupp på bibelläsning. Jag gick. Fantastiskt snälla människor och oj vad dom kunde bibeln. Ett bra exempel på när min prestationsångest gjorde sig till känna. Jag upplevde på riktigt att dom var mycket bättre kristna människor än vad jag är. Det var såklart något som gjorde mig nedstämd. Jag tror att det dels är dessa känslor som lätt uppstår i kristna sociala sammanhang som gör att jag just nu vill leva min tro ifred. Men dom är också uppvuxna i kristna hem, jag blev kristen som vuxen. Jag känner mig ju så hoppfull och lycklig för att nästa stund få dessa känslor grusade (utav mig själv inser jag!) Och andra kristna sociala sammanhang finns det ju som sagt gott om, hur ska man isåfall hitta balansen om Gud vill att vi ska socialisera? Du skulle ju kunna gå att ägna sig åt kristna aktiviteter sju dagar i veckan, men det är ju inte helt komperatibelt med familj, barn och jobb. Är jag inte en sämre kristen människa då, som "väljer bort" viss gemenskap med andra kristna människor? Detta går ju såklart att koppla till min höga krav på mig själv. Jag vill tro att det går att känna kravlösheten i den kristna tron (utan att för den saken skull leva direkt 'dåligt'. Ni förstår kanske vad jag menar). Strävan efter att alltid kunna bättre är hemskt jobbig. Jag älskar ju att kristendomen är unik på så vis att inga prestationer krävs för att Gud ska titta åt ditt håll eller älska dig. (Men kanske kan Gud älska vissa mer? Haha, ni hör!) Igen, tusen tack för era svar!

#9 Kan ni någon bibeltext i huvudet som talar direkt om jämförelse/högmod?

Det finns mycket att välja på. 

Hjärtats högmod går före fall, ödmjukhet är vägen till ära. Ords 18:12

Det som kommer ut ur människan, det gör henne oren. Ty inifrån, ur människornas hjärtan, kommer de onda tankarna, otukt, stöld, mord, äktenskapsbrott, själviskhet, ondska, bedrägeri, liderlighet, avund, förtal, högmod, förblindelse. Mark 7:20

Även kristna gör sig  skyldiga till högmod genom att vilja visa att man är bättre än andra.  Även Petrus ville visa sig som lite bättre än de andra lärjungarna. Vi är mänskliga och gör fel ibland. Det är bara att konstatera.

I de sammanhang som jag befinner mig i finns ingen som behöver känna sig underlägsen för att man inte kan så mycket. Min fru är en av de som inte läser något alls. Däremot är hon begåvad med musikalisk talang och att hjälpa till med att städa och fixa. Man har olika gåvor.  Vi tycker båda att yttre mission är väldigt viktigt. Vi bidrar ekonomiskt så mycket vi kan till mission. Jag var själv med till Bangladesh i våras och har tidigare varit i Rumänien och Albanien. Mina vänner tycker inte som jag och det är helt OK. Många trivs med att hjälpa till praktiskt. 

hur ska man isåfall hitta balansen om Gud vill att vi ska socialisera?

Det finns ingenting i bibeln som säger att man ska socialisera. Däremot att vittna om sin tro och hjälpa de som har det svårt. Församlingen behövs för att vi ska tillbe och prisa Gud tillsammans. Vi behöver varandra för att fira nattvard och att få undervisning. 

 Jag har tidigare berättat om när jag jag mötte en kristen motorcykelklubb. Före detta kriminella och missbrukare som inte direkt har intellektuella färdigheter. Jag fullständigt älskade deras gemenskap. Helt fantastiskt. Vi läste bibeln och bad tillsammans. Att be för andra är hälsobringande. Det kan man göra i sin ensamhet. Mina bästa stunder med Gud har jag när jag kör bil. Du kan vara helt säker på att Gud älskar dig oerhört mycket. 

Jag får en känsla att du är begåvad, du har lätt för att formulera dig och skriver bra. Tack för att du delar med dig av dina tankar.

#9

"En kristen har två naturer i sig och den som är ett tempel (boning) för den heliga Ande kommer att uppleva hur den gamla naturen drar och hur Herren kämpar emot. Även Aposteln Paulus  upplevde detta och ibland kan kampen bli svår. Det står ibibeln:  Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske." (Woodland i #6)

- Har detta med jämförelse att göra menar du? Vill du utveckla?

Jag skrev detta med tanke på det du skrev om känslor och tankar som att jag alltid kan vara en lite bättre kristen människa.  Det finns en strävan "uppåt" medan man är här nere. Man tillhör ett rike som inte är av denna världen och brottas med mänsklig svaghet. Det du skrev till setfree om att känna att andra kan mer än dig känner jag också igen när jag läser de troende teologer som är oerhört kunniga. Men de och jag är på samma nivån i nåden även om jag kan mycket mindre än vad de kan. Jag håller med setfree att alla har sina gåvor och sin plats i Kristi kropp. Paulus påminner sina läsare (1 Korinthierbrevet 12) om detta genom att jämföra de kristna i församlingen med kroppen. Alla är i kroppen men alla är inte i tjänst som apostlar, ledare eller profeter. Lägg märke till att de mest värdefulla av kroppens delar är de osynliga, de som uppehåller livet. Många har ögonen på låt oss säga pastorn men den som verkligen är i den djupaste tjänsten kan vara den gamla, vardagliga tanten eller farbrorn som bär fram församlingen i bön. Jag har mött sådana i mina dagar som har en djup bönetjänst och får "se" och "förnimma" saker de senare bär fram inför Guds tron som Herrens förtrogna. Vikten av tjänsterna i det andliga livet är inte alltid det vi föreställer oss.

Jag känner mig ju så hoppfull och lycklig för att nästa stund få dessa känslor grusade (utav mig själv inser jag!)

Jesus  sade till lärjungarna  Fråga inte efter vad ni skall äta och dricka, och var inte oroliga. - Lukas 12:29. Det grekiska ordet meteoriza är översatt till "oroliga" i denna versen men betyder att sväva i luften, vackla. (Strongs 3349) Hans råd till oss är att inte fokusera på våra känslor. Vi bör inte helt ignorera våra känslor för de är en del av vår person men tron på Guds ord bör vara större. Det står ofta i breven i Nya testamentet uppmuntrande ord såsom håll ut, ge inte upp, se på Herren och så vidare. De skrevs till dem som ofta riskerade livet för sin tro. Var glad att Jesus förekom din oro! 🙂

Men kanske kan Gud älska vissa mer? Haha, ni hör!

Detta har kommit ofta upp här på JiF. Här är en kort artikel om ämnet med länk längst ner till flera andra.

Skapelseberättelsen som bibeln börjar med har hjälpt mig. Gud såg att allt skapat var gott, utom människan som var mycket god. Det är varje människas grundkvalitet! Sen har vi ett fritt val att välja mellan gott och ont, och alla väljer ibland fel. Man skitar ned det strålande goda Gud skapat, men under ytan av skit göms det strålande goda som Gud nedlagt i var och en. Många människor dömer sig själv hårt, men Gud vill att man älskar andra som sig själv. Kan man inte ge sig själv en uppmuntrande klapp på axeln så kan man inte älska sig själv på ett sunt sätt. Du får älska dig själv, för då kan du med medkänsla älska andra.

#7

Jag tycker det är bra att du erkänner det finns goda och onda krafter men vad använder du för att definiera dem?

# 12

Enligt det du skrev i andra inlägg har du övergett kristendomen för en tro på gamla testamentet. Så jag bemöter det du skriver endast utifrån det. Visst står det att Gud såg att allt skapat var gott, mycket gott till och med. Men sedan kan man läsa i Gamla testamentet att det gick väldigt fel (orsakerna till kommer jag att vidareutveckla i framtida artiklar). 

 Gud kan endast godkänna sig själv fullt ut för inte ens änglar är rena inför honom. Job 4:18 Inte ens sina tjänare kan han lita på, hos sina änglar finner han fel" Job 15:15 Gud kan inte lita på sina heliga, inför hans ögon är inte himlarna rena,

Gud vill att vi älskar andra, ja. Gud vill också att vi är lydiga men, vi kan inte göra det eller vara sådana därför att det finns inte i oss om inte Herren ändrar oss - ger oss ett nytt hjärta/sinne. Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Hesekiel 36 När man läser i GT har  det "strålande" gott blivit helt och hållet "strålande" ont. Så jag tror att vi är överens om "sjukdomstillståndet"  men inte "botemedlet."

Jag har funderat mycket på det ni skrivit de senaste dagarna, - och möttes av fler kloka inlägg och diskussionen när jag loggade in på forumet igen. Tack! Vad givande och intressant. Era inlägg har gjort att jag börjat tänka en hel del annorlunda. Fått lite sundare inställning och tankebanor om dels mig själv och hur jag ska förhålla mig till andra i min omgivning. Inte fastna i det destruktiva och ständiga "mätandet". Det tackar jag för! Men jag tänkte på era ord idag i samband med att jag åter igen var bortbjuden på en bibelkväll (varje vecka hålls detta). Det är något i mig som gör att det är "jobbigt" att gå iväg på sådant här och som leder till att min tro känns besvärlig. Jag är varken nervös eller orolig, men tämligen ointresserad av det sociala sammanhanget. Det är förväntningarna på mig, att jag ska föredra och vilja röra mig i dessa sammanhang som av naturliga skäl gör att det börjar handla om prestation, handlingskraft, osv för min del. Eftersom jag inte gladeligen kastar mig iväg på sådant här. Detta har inget att göra med min gudstro, jag älskar att lära mig mer, men mest i min ensamhet. Sen är det ju kombinerat med Livet förutom personliga drag, tidsaspekt, familj, arbeten.. Däremot älskar jag att gå i kyrkan om söndagarna och jag älskar min katekumenatgrupp. Men "räcker" inte detta? Jag tycker att balansen är så svår att finna, vad jag ska betrakta som "nog". -Förstår ni? Är inte egagemanget i församlingen nog genom att besöka gudstjänster/högmässor och kanske något spännande seminarie/konsert någon gång ibland? "Nog" är förstås individuellt, men "det minsta" jag kan göra, då? Jag har nog inget grepp om hur engagerad en "vanlig" kristen är. Jag kanske har en orimlig uppfattning. Vill ni berätta om ert egna engagemang alt. syn på det, om ni mot förmodan inte skulle vara en "vanlig" en? ;) Trevlig helg!

# 15

Alla har vi våra begränsningar om hur mycket vi kan och orkar engagera oss. Ingen troende är "superman" eller "wonder woman"! 😉

Vår största gudstjänstgärning är våra familjer. Som jobbande småbarnsmamma kan det räcka med att få vardagen att gå ihop. Det kristna livet levs i vardagen. Ett liv ägnat åt Gud i dagens plikter är andlig krigföring. När du bör utvidgar ditt engagemang utöver det livsviktiga kommer du få både vilja, tid och kraft till det. 

Prestationsångest kan föra med sig viljan eller kravet att "förtjäna" bli godkänd/älskad och så vidare. Men när man vet att man inte kan arbeta sig till nåden landar man i en vila. Utifrån den vilan kan vi arbeta. Då blir inte bördorna stora utan lätta. Jesus sade:  Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar.  Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.  Han sade detta först och främst till sina lärjungar och vi vet att de var aktiva, men i hans kraft.

Hela livet kommer vi att stå inför avgöranden, val och prioriteringar. Det kan uppfattas som en kliché men vi kan vara trygga med att Herren leder i stort som i smått.  Att lära sig i sin ensamhet har sina begränsningar därför att man skall tillsammans med hela "kroppen"1 växa till i kunskap. 

Är denna bibelkväll inom ramen av församlingen eller är det en hemgrupp?  Om man följer en bibelkurs eller dylikt har man riktlinjer och en ledare.  Uppfattar jag det rätt att du inte menar att gå solo helt ut med dina studier? Jag drar slutsatsen att det inte är så i och med att du är med i katekumenatgruppen.   

Det du orkar räcker - som dina dagar din kraft. Har du läst Lina Sandells underbara text i sången "[Blott en dag](Däremot älskar jag att gå i kyrkan om söndagarna och jag älskar min katekumenatgrupp. Men "räcker" inte detta? Jag tycker att balansen är så svår att finna, vad jag ska betrakta som "nog". )" ?  🤗

1 Efesierbrevet 4:15-16, Kolosserbrevet 1:18 och vers 24

Tack för ditt svar #Woodland! Så bra. Så klokt. Jag tar åt mig och känner mig lättare. Denna bibelgrupp är via en församling som jag funnit. Ett par personer där som skapat en liten "husgrupp", en bit mat och sedan bibelläsning och diskussioner. När jag säger "lära mig i min ensamhet" menar jag att jag uppskattar att läsa/lyssna på bibeltexter och trosrelaterade ämnen själv - utöver min katekumenatgrupp och att lyssna på prästen i kyrkan på söndagarna. :) Hur ser man förresten på att kombinera dels en församling som är babtistisk "inriktad" och dels "vanliga" församlingen i svenska kyrkan? Bibelgruppen tillhör ena och Katekumenatet det andra. Jag dras åt två håll! Kanske finns det ingen särskild syn på det. "Kropp" som "kropp"? Samtidigt skulle jag inte bli förvånad om det finns tankar om att man ska göra ett "val" (undantag bör ju dock finnas när man är på resande fot och ens församling inte finns i staden/landet).

#15 -Förstår ni? Är inte engagemanget i församlingen nog genom att besöka gudstjänster/högmässor och kanske något spännande seminarie/konsert någon gång ibland?

Mitt råd är att inte låta sig styras av andras förväntningar. Jag själv har ibland gjort just det och nu har jag sagt ifrån. I mitt fall handlar det om en massa praktiska saker kopplade till ett sommarhem som inte används. Jag tror att Gud lägger ner en längtan att göra just det som passar min personlighet. Sedan får man skilja på lathet och att göra saker som man inte passar för. 

Jag känner till personer som driver egna företag och inte hinner med allt. De bidrar ekonomiskt och det behövs också. 

Jag känner ibland att jag är lite annorlunda och jag har ibland åsikter som inte delas av andra. Då kan man tycka att att man vill dra sig undan. Jag har avsagt mig min plats i styrelsen på grund av att jag inte vågar uttrycka mina åsikter fullt ut. Jag upplever att Gud ändå vill att jag ska vara delaktig och jag kämpar lite med motstridiga känslor. Sociala sammanhang tycker jag om så där finns inga hinder för mig. Mitt hinder är mer att inte bli irriterad när beslut fattas som jag inte håller med om. 

Jag tycker att du ska be över vad Gud vill att du ska göra. Han har en plan för ditt liv också. Du är viktig i Guds rike. Det behöver inte betyda en massa sociala situationer.

Är det så att du tycker att sociala situationer är jobbiga även i andra samma sammanhang? 

#17 Hur ser man förresten på att kombinera dels en församling som är babtistisk "inriktad" och dels "vanliga" församlingen i svenska kyrkan?

Inga som helst problem att befinna sig i flera samfund. Det gör du som du själv vill. Samma sak här, låt dig inte styras av andras förväntningar.

Tack för ditt svar #setfree. :) Uppskattar det mycket. Det är kloka råd, och jag ska absolut be till Gud om lite klarhet. Jag upplever ändå att saker och ting börjar falla på plats, och det är mycket tack vare era kloka tankar och råd på detta forum! Förutom denna tråd som jag själv skapat så läser jag många många andra trådar här på forumet. Sociala sammanhang i övrigt är inte jobbiga eller ångestladdade. Har tänkt mycket på detta. Jag har ett yrke som präglas av mänskliga möten (vården) och dessutom är jag i slutet av min högskoleutbildning och integrerar väldigt mycket med människor där också. Detta är inget jag upplever som jobbigt och det känns som att jag har fallenheten då jag uppskattas både på jobbet och i skolan. Däremot har jag funderat över om det inte är så att jag blir väldigt "mätt" på sociala kontexter i och med mitt jobb. Jag går verkligen All-in på jobbet när jag vårdar och ger hundra procent i mötet med människan. När jag då är privatperson är jag väldigt "mätt" och behöver min ensamhet. I och med att jag har man och barn saknar jag inte andra kontakter med människor. Det kan liknas med att äta trots att du är mätt. Lite så känner jag när jag ska ta mig iväg på dessa gemenskaper som syftar till att diskutera tro och bibeln. Då blir det plötsligt frågan om en prestation. Det finns kanske ingen direkt lösning på detta förutom den omtalade "balansen". :) Men min stora fundering i detta har bl.a varit om det ens är "okej" att inte alltid vara så engagerad eftersom jag tidigare tänkt att Gud kanske kräver mer av mig vilket fått mig att känna ängslan.