Jag älskar min församling. Vi är en mindre men växande husförsamling.

Min mamma bor på väldigt liten ort och där finns bara en församling. Hon tycker att det finns mycket mer att önska men också att det ger väldigt mycket. Framför allt blir det en mötesplats och hon känner sig viktig där, inte minst eftersom många nyanlända kommer dit och det är bara några få svenskar som kommer. 

Jag tror det är viktigt att se på församlingen som Jesu kropp, en gemenskap mellan de troende. Församlingsgränser och mycket utav församlingsstrukturer är sådant som vi människor har hittat på. Det är Jesus som bygger sin församling och vi är alla del utav samma kropp. Så församlingen är varsomhelst och närsomhelst vi möts och har Jesus i centrum. Det tror jag vi ska bära med oss när vi möter varann - en öppenhet för att Gud verkar och för att vi får betyda något för varandra, att vi är viktiga för varandra och att Gud kan göra vad som helst, oavsett var vi är.

Jag är inte med i någon men brukar besöka en kyrka. Metodist/mission/baptist. Men jag är gammal pingstvän.  Skulle gärna gå med i pingst, men det är så familjeorienterat där och för ungdomar, känns som man inte passar in där. 

Man borde ha singelkvällar i kyrkorna 🙂

Dina frågor tåls att tänka på. Det område jag bor i har rätt tätt med kyrkor och jag möter många härliga troende i dessa olika kyrkor och församlingar. Men det är din sista fråga jag fastnade för: Om fick möjlighet vad skulle ni då vilja ändra på? Vi har alla olika gåvor och uppgifter i Guds rike och jag svarar utifrån hur jag upplever min kallelse. Det finns inget "rätt eller fel" svar här som gäller alla. Det är inte säkert att ni andra upplever samma sak. Jag tror att svaret helt enkelt är - mig själv. Att jag skulle kunna vara en som uppmuntrar alla de som bär på olika bekymmer, sorger och besvär, och att jag på ett ännu högre eller djupare plan skulle kunna glädjas med de som har det gott bland mina trossykon. Inom detta räknas naturligtvis arbetet här på forumet där jag bland annat strävar efter att sprida kunskap.

Jag är med i en liten församling på en liten ort. Gemenskapen är bra och alla hjälps åt på ett bra sätt. Det finns inga konflikter eller motsättningar.

Vi har äntligen fått en mycket bra pastor på halvitid.

Jag saknar djupare undervisning och samtal om djupare frågeställningar kring Guds ord. Det är alltid mycket folk när det är lite trevlig musik och fika. Om det är en bönesamling kommer mycket få. (det är samma sak över hela vårt land)

Det har gått kraftigt utför med svensk kristenhet.

Jag har haft turen att växa upp med mycket bra förebilder och mycket bra undervisning, men idag finns mycket lite av det kvar.

Jag och många med mig är mycket bedrövade över det vi ser. Dessutom finns en likgiltighet iför konstiga teologiska bekännelser inom kristna sammanhang hos människor i ledande befattningar. 

Vi har det trevligt och gemytligt men med lite av Guds kraft.

Jag vill vara positiv och jag tror på en framtid för Jesus i vårt land, men vi måste be för förändringar på många plan.

#4

Jag håller med dig i många delar. Min erfarenhet är att väldigt få vill ha djupare diskussioner. Det är inte alla som är lagda på det viset och många har inte kunskap bortom det allra grundläggande som deras samfund eller kyrka lär ut. Och denna brist på kunskap är troligen orsaken till att de inte känner sig benägna att diskutera och att mycket konstiga läror och synsätt kan slå rot.

Samtidigt är vi olika - det måste vi acceptera, annars orkar vi inte med att arbeta i Guds rike.  Salt är inte huvudingrediensen i rätten. 😉 Vi som är intresserade skall vara till hjälp och stöd. Vi har Jesus som förebild. Jag tänker alltid på det han sade till lärjungarna: Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan inte bära det nu.  Att han stod ut! När vi skall dela med oss kommer Herren att öppna dörren. 

Det är sant att det har gått kraftigt utför med svensk kristenhet i den form vi kände till. De som studerar samhällsutveckling kallar vår tid för den "efter-kristna eran" (post Christian era). Och nu talar de om den post-ateist/materialistiska eran. Det som ersätter är en andlighet som snickras ihop av individen. Det har aldrig varit problemfritt att vara troende. Vi människor ser ofta det förgångna genom rosa glasögon. 'Det var bättre för.' Men det är inte säkert. 

Om man ser på detta med undervisning. Idag finns det så mycket fantastisk kunskap tillgänglig på internet, särskilt om man förstår engelska. Man får reda på saker i läran som man (troligen) aldrig har hört talas om förut. Och vissa saker kan skaka om våra förutfattade meningar. Särskilt när man ta del av kyrkohistorien. 

Vi kanske definierar Guds kraft olika. Du får gärna förklara närmare det du menar. Vissa kyrkor i Sverige har ett arv från USAs 1800 talets "Andra stora uppvaknandet." (precis som  flera andra länder)  Det innebar enligt vissa aktiva i den dåtida rörelsen att väckelse med tyngden på det känslomässiga skulle vara ett naturligt tillstånd för kyrkan. Finney skrev till exempel pamfletter om  metodiken man skulle använda för att nå detta. Konsekvensen blev att dessa krav lämnade vrak after sig. De samtida som arbetade på den gamla sättet och avskilda från  Finney fick se stabila omvändelser.

Enligt 1 Korinthierbrevet 13 förstår vi en del. Djupare teologiska kunskaper är viktiga men är inte det avgörande för individen. Det är inte hur mycket vi kan utan Vem vi känner. Kunskap påverkar inte den troendes ställning inför Gud. Samtidigt är inte kunskap oviktig. Jag kan inte låta detta gå förbi utan ytterligare kommentar ifall någon fick fel uppfattning i det jag skrev ovan.

Jag läser och lyssnar nästan uteslutande på Engelska eftersom det finns så mycket mer. Nej det var nog inte bara bättre förr. Tillgång till bra undervisning är mycket bättre.

Nej det är helt sant att salt inte är huvudingridiensen. Bra uttryck. Sedan har jag inget emot att vi är olika. Jag tycker det är intressant. Jag har rest i över 30 länder och har inga problem med olika bakgrund etc. Deremot har jag problem med ljumhet och likgiltighet.

Guds kraft ska leda till omvändelse och hängivenhet, inte till känslouttryck. En person som blir förvandlad i sin livsstil och söker Guds rike framför sin egen bekvämlighet har blivit påverkad av Guds kraft. Känsloyttringar som inte leder till omvändelse fyller ingen funktion.

Framgångsteologi och liberalteologi är motsatsen till Guds kraft. (lite slarvigt uttryckt kanske, men jag tror ni förstår)

Jag tappar intresset när vi bara har det gemytligt och tappar fokus på Guds ord och tillbedjan till Gud. Sedan är min målsättning fram för allt att nå fram till de som ännu inte är frälsta. Det är min passion.  

Jag tror de flesta tycker att jag är en lugn och sansad person som tycker om människor och att ha kul med rätt balans. Men vi får aldrig tappa fokus på det som har ett evighetsvärde.

#7

Jag kan instämma med mycket du skrev. Ja, jag måste vara på vakt för ljumhet och likgiltighet. Det är alltid en fara för ett Guds barn och det är troligen därför det finns så många uppmuntrade ord i Ordet om att hålla sig brinnande och hängiven. 

Tror du inte att detta med känsloyttringar är olika för olika individer? Somliga är väldigt mycket lagda åt det känslomässiga hållet. Det kan vara deras personlighet, kulturen de lever i eller en kombination. Bland trossyskonen jag kände i Afrika fanns några av de finaste människor man kan tänka sig och de var ofta mycket känslomässiga i sina uttryck i gudstjänsterna. Men inte alla. Jag vet inte om de kom från olika stammar men det fanns de som var reserverade bland dem också.   Känslor är en del av oss och, enligt forskare, grunden för många beslut. Jag tror att Guds kraft i en persons liv kan uttryckas i känslor. Det är där vi har den konstnärliga aspekten i tillbedjan med sång och musik till exempel.  

Man kan kanske dra paralleller till blommorna i naturen som Herren har skapat.  Vissa lyser med briljanta färger, man ser dem på långt håll  och andra måste man huka sig över och hålla ett förstoringsglas till för att uppskatta deras skönhet.

Om människor är känslosamma spelar ingen som helst roll för mig. Det stör mig inte alls. På det sättet är jag tolerant. Det är bra att alla inte är som mig.

Jag har samarbetat med många olika människor. Gärna kvinnor för min del. De är ofta noggranna och kunniga.

Det enda som jag har problem med är likliltighet.