Jag har inga långa välformulerade svar för jag är är i början av min egen utforskning av min tro. Så för mig är det så här enkelt att jag tror på en god Gud som är förlåtande och accepterande. Som finns med mig och som hjälper mig på min väg. Så långt har jag kommit och jag tror att det är och kommer att förbli kärnan i min tro.

#1 - jag tycker visst att det var ett välformulerat svar, och jag har samma inställning som dig. Trots att jag har varit aktiv i kyrkan i flera år nu så är jag enligt mig också fortfarande i utforskningsstadiet.

#2 Tack! 😘

Oj vet inte vart jag ska börja med alla dessa frågor. Tron påverkar ju verkligen allt, och visst ser det olika ut för oss alla. Det är ju en personlig relation med Gud och en personlig vandring där vi hela tiden lär oss mer om Gud, oss själva, livet, tron och Bibeln. :)

Jag växte upp i kyrkan och min mamma bad med mig och läste Bibeln för mig när jag var liten. När jag var 7 år hade jag en frälsningsupplevelse (trots att jag alltid trott på Jesus) då jag välkomnade Jesus in i mitt hjärta och gjorde honom till Herre. Det var en väldigt stark upplevelse. Jag visste inte vad synd var, men jag förstod det då. Jag upplevde hur Gud kom till mig, och hur jag var syndig och han helig, men han kom till mig och gjorde mig ren och flyttade in i mig. Allt detta förstod jag som sjuåring då han mötte mig. Det var verkligen starkt. Detta möte med Gud har burit mig genom allt i hela livet. När man har tvivlat och varit ledsen och haft det tufft har jag ändå alltid kunnat blicka tillbaka på den där händelsen och få en inre visshet om att Gud finns, att han älskar mig och är med mig. Men trots detta var det nog inte förrän i vuxen ålder när jag var 22 som jag verkligen fick frid med Gud. Innan det fanns det så mycket tvivel, problem och ängslan. Och jag hade svårt att acceptera stora delar av Bibeln osv. Till slut hamnade jag i ett riktigt svart hål där tvivlen tog överhanden och jag övervägde att avsäga mig min tro. Men jag var så arg på Gud, att han inte bara kunde bevisa för mig allt jag behövde veta för att ha frid i min tro. Till saken hör att jag någon vecka innan hade en oerhört starkt möte med Gud, och också många andra tidigare i mitt liv. Men så kom en motgång och hela arsenalen av tvivel kom in i mitt liv igen. Arg och frustrerad sa jag till Gud - nu tänker jag fasta tills du bevisar dig för mig. Jag stängde in mig i min lägenhet, stängde av datorn, slutade äta, bad en del men läste mest i Bibeln. Det var så märkligt för vart jag än läste var det som att texten sa samma sak till mig. Och när jag läste om Tomas tvivlaren så trillade poletten ner för mig. Han hörde om hur Jesus uppstått men kunde inte tro det. Han sa att det skulle han tro när han såg det, och när han fick sticka fingret genom hålen i Jesu händer. Tomas fick se Jesus, och Jesus sa: Du tror för att du ser, saliga de som tror fast de inte ser. Då insåg jag att Gud vill ju ha en större tro från mig. Han vill inte behöva bevisa saker för mig hela tiden. Han vill att jag ska tro på honom, även i tuffa tider och när allt talar för att Gud inte är där. Jag funderade verkligen igenom det här ordentligt, och kände att jag kommit till ett vägskäl där det var allt eller inget. Jag kunde absolut inte fortsätta som tidigare. Jag behövde klarhet. Antingen var det all in för Gud, kunde tron inte bära för det, ja, då orkade jag inte fortsätta längre på den vägen. Till slut kände jag mig redo och jag sa högt och ljudligt till Gud, från och med nu lovar jag att alltid tro på dig och följa dig, oavsett vad som händer, om det så inte finns en kristen kvar på hela jorden, så kommer jag följa dig. :-) Sen var det inte så mycket mer med det, MEN, nästa morgon när jag vaknade låg jag en kort stund i min säng, och så kände jag plötsligt hur en glädje kom till mig. Inte min glädje, Hans glädje, kom in i min kropp, och jag började skratta och låg och skrattade så på min säng i flera minuter. På kvällen innan jag skulle sova hände samma sak. Jag skrattade mig till sömns. Nästa morgon, samma sak. Sådär fortsatte det i en månads tid. Helt galet, verkligen. En tid efteråt insåg jag att jag var förändrad. Att jag var glad. Att jag var helad på något sätt. Jag kände mig som mig själv, som jag var när jag var 5 år, fast vuxen. Men jag hade så många år av depressioner och panikångest. Nu insåg jag att det där var förbi. Att jag var helad i grunden, och att jag inte skulle kunna hamna i sådan depression igen. Gud är god.

Efter detta har tron varit så mycket enklare. Jag har haft en helt annan ödmjukhet inför Gud. Jag har varit så mycket mer villig att bli formad av honom. När jag läst Bibeln har jag varit öppen för att ta till mig den och förstå det den säger, istället för att förklara bort vissa saker. Framför allt är jag så glad att jag kunnat omvända mig från högmod. Jag har blivit en mycket mer ödmjuk och kärleksfull människa. Jag tänker mer på hur jag själv kan bidra till att saker ska bli bättre, istället för att lägga ansvaret på andra. 

Jag hade nog mer ängslan kring synd när jag var yngre. Men nu vet jag att jag har verkligen överlåtit mitt liv till Gud. Jag är hans. Jag har lovat att alltid följa honom. Då kan INGENTING skilja mig från Kristi kärlek. Inte ens min egen synd. Däremot blir jag ledsen om jag gjort något fel, eller om jag struntat i att lyssna på den helige Andes maningar. Man ser ju konsekvenserna av synd och hur saker som Gud vill göra genom mig går om intet ibland. Det gör mig ledsen, ifall jag agerat köttsligt eller om jag medvetet struntat i Guds röst (ibland manar han mig att gå fram till någon och be för den t ex, men ibland fegar jag ur). Men jag blir inte rädd att Gud ska älska mig mindre eller förkasta mig. Så många gånger har jag i efterhand sett hur allt hade blivit så mycket bättre om jag bara hade lyssnat på Gud. Men det såg jag inte då, utan agerade så som jag tyckte det kändes bäst i stunden. Man inser att det är så bra med lydnad. Gud vet ALLTID bäst. Ibland måste man bara lita på att det han säger är det bästa. Då brukar det alltid bli bra. Han vill vara med och leda oss i stort och smått. Han som ser bortom tid och omständigheter har omsorg om oss och kan hjälpa oss med sitt perspektiv som går så långt längre än vårt.

Det var väl bara svar på en eller två av dina frågor, men det får räcka för nu. :)

Jag har nog en ganska lättsam syn på Gud och min egen tro. Synd är att missa målet och målet är att älska mig själv, min nästa och Gud, att försöka vara en god och ickedömande människa i allt jag gör. Jag hittade Gud i mig själv och mitt förhållningssätt till världen och först när jag som vuxen mötte en präst i svenska kyrkan och började utforska den delen av Gud så insåg jag att det jag hade kommit fram till på egen hand stämde helt och fullt överens med vad de predikade. Det var ett magiskt ögonblick!

Jag tror att det finns en Gud men flera uppfattningar om honom - vilket gör att vi inte kan tro fel, vi kan bara tro eller inte. Jag tror på kärleken - vilket innebär att jag ser det som att då det är viktigt, vilket även Jesus predikade, så spelar det ingen större roll om jag älskar någon av samma kön eller ej, om jag gifter mig eller inte.  

Jag tror att Bibeln är som ett bibliotek med vägledning till oss - där vi alltid i alla lägen kan hitta något som visar oss vägen, som ger oss tröst och som inger hopp. Jag tror att Bibeln på vissa ställen är att läsas rätt upp och ner, speciellt GT kanske med all vägledning kring hur altare ska se ut, hur man ska hantera mat osv osv - men att den till största delen ska tolkas. Att den är fylld av metaforer och liknelser och att när vi tar texten som den är rätt upp och ner så blir det lätt galet. 

Jag tror att Gud är god och i alla avseende vill oss väl, men att vi allt för ofta tolkar Guds kärlek som något helt annat just för att vi gömmer bort det- Gud vill oss väl.

Jag mötte Gud i tidig ålder. Det var min kristna morfar som talade om att han existerade och när jag var i nöd som barn så bad jag till Gud och han svarade mig. Han skickade mig två änglar att trösta och uppmuntra mig och dom gav mig ett uppmuntrande budskap och jag fick frid, för att orka ta mig framåt i livet.

Sen tog jag emot Jesus i tonåren, ensam på mitt rum.  Det var efter en gång när jag var sjuk. Jag hade väldigt svullen hals och kunde inte svälja och jag hade sån enorm smärta i halsen, så jag bad till Gud om hjälp att lindra min halsont. 

Han svarade mig genom att hela mig direkt, på ett övernaturligt sätt genom den helige ande. Det var det största jag varit med om i mitt liv!  Efter det visade sig Gud på flera olika sätt för mig och jag bestämde mig för att ta emot Jesus i mitt liv. Jag tog fram gideoniternas lilla gröna Nya testamentet och läste texten högt för mig själv. (Texten längst bak i boken) och sen signerade jag med mitt namn.

Men jag hade väldigt tufft i mitt liv trots att Jesus nu fanns med mig. Jag kände en glädje, frid och trygghet i hans närvaro, men jag behövde bli fri/befriad.  Det var lite utav en berg och dalbana i mitt liv i omgångar, men Gud var med hela tiden och helade mig, steg för steg.  Ett tag i mitt liv gled jag iväg från Gud, jag började blanda in spådom, andar och annat ockult och intalade mig själv att det inte var så märkvärdigt.  En dag skulle jag initieras i reiki och skulle ta emot initieringen, men då blev jag sjuk och när jag var hemma, så hörde jag inom mig: 

-Stopp, nu räcker det!   När Jesus sade det, förstod jag på en gång att jag var ute på villovägar och avsade mig allt ockult. Jag erkände min synd och bad om förlåtelse för att jag tillbett andra avgudar.  Då fick jag frid igen. 

Jag tror att varje dag i en kristen människas liv är en strid mot det köttsliga. Man går också igenom olika faser i tron. Gud kan låta en ha frid och man kan få komma in i det allra heligaste med uppsträckta händer i lovsång, men man kan också få gå igenom perioder av "torka". Personligen tror jag det är Gud som leder igenom alla faser för att man ska bli stärkt i sin tro.  

Man kan få gå igenom prövningar av olika slag.  I början tänkte jag att "Nej, nu måste Gud ha övergivit mig", men jag lärde mig så småningom att det är Gud som leder genom alla landskap, vissa landskap kanske man inte gillar alls, men när man gått igenom det så har man fått en erfarenhet och blivit starkare i tron.

Det viktigaste är att Guds ande får leda, så man inte styrs av det världsliga och köttsliga. Men det är inte alltid så lätt. Det kräver att man söker Guds rike varje dag. I bibeln står det att man ska be hela tiden i anden.

Så jag försöker att så fort det är något, att  blicka  mot Jesus i mitt inre och söker råd. När man lyssnar på helige ande  och lyder den helige ande, då känns allting helt underbart tycker jag! 

Det är svårt att förklara i ord,  men det är som att allting flyter på, på ett övernaturligt sätt och man kommer nära Jesus.

Tror jag får stanna här, annars blir det alldeles för långt 😃

De ovanstående inläggen är flyttade hit på grund av Off Topic regeln.

#5 - oj vad jag känner igen mig själv och mina egna tankar i det du skriver om din syn på ett ämne som är så himla brett. Jag är själv inte uppvuxen i en kyrklig familj, snarare tvärt om. Första gången jag var på en riktig gudstjänst var jag helt vilse.

För mig handlar min relation till kristendomen mycket om acceptans. Jag har fått lära mig om en Gud som är till för alla oss, och älskar alla. Det är då väldigt svårt för mig att tänka mig att du kan agera "fel" i Guds ögon, att jag KAN synda, eftersom man i bibeln förespråkar kärlek, att älska sin nästa och bemöta alla på det sätt Jesus bemötte sitt samhälle - fördomsfritt, öppensinnat och helhjärtat. 

Men precis som du också säger, jag är fast övertygad om att man inte kan tro på fel sätt, då vi alla har olika erfarenheter, tankar, åsikter och bakgrund. Det viktigaste är att vi alla accepterar sina medmänniskor, istället för att förespråka ett annat, mer korrekt, sätt att tro på vår Gud.