Vill tro men just nu är det så svårt. Vad göra?
Skulle vilja ha råd om hur jag ska gå vidare. Har i hela mitt liv varit sökare. Som barn trodde jag rätt och slätt på Gud. Jag bad och var trygg med det, på ett barns vis. Som vuxen har jag sökt genom att läsa böcker, allt från biblen till new age. Någonstans har jag alltid haft en mer magnetisk dragning till Bibeln men har liksom nöjt mig med att läsa lite här och där i den. Jag började i alla fall be och kände mig bra med det. Fick ofta en känsla av tillit. Jag var trött på mitt jobb och bad om något utvecklande, något som jag skulle älska att göra. Jag fick nytt jobb ganska omgående och sedan dess mår jag jättedåligt. Jobbet är svårt och jag fixar inte det. Mitt självförtroende är i botten och jag vet inte hur jag ska komma vidare. Jag ber men känner hela tiden att jag mest rabblar min bön som ett sätt att lugna mig själv. Skingra tankarna. Men bönen gör mig inte trygg. Orden känns tomma och jag får ångest, som jag aldrig haft förr. Känner mig helt tom när jag ber. Fullständigt övergiven. Jag kan inte umgås med min familj, man och barn. Vill bara stänga in mig, älta min arbetsdag och sedan försöka sova. Ligger i sängen och ber tills jag somnar av trötthet. Men bönen ger mig inte ro. Den ger mig ingenting. Skulle gärna vilja ha råd om vad jag kan göra för att inte tappa den tro jag trevande börjat hitta. Varför gav Gud mig detta jobbet, om han nu gjorde det? Jag försöker läsa i Bibeln emellan åt men jag orkar inte längre. Har ingen ro till det och känner nästan ilska. Visst, det var jag som slutade mitt gamla och började mitt nya jobb. Jag litade så på att jobbet var svar på bönen. Kommer inte vidare. Allt är liksom tomt och kallt. Känns som att jag ska gå under. Som att jag är helt övergiven.
Hejsan Nean
Jag är glad att du gjorde en tråd och jag skulle så gärna vilja svara dig. Jag kan förstå dina känslor, har varit där själv många gånger. Men jag kan inte riktigt tänka klart eller formulera mig bra för min älskade hund ska opereras i morgon och jag är ett nervvrak.
Men det jag har gjort i sådana perioder som du beskriver är att jag trots ilksa och irritation har läst i Bibeln. Brukar ta Nya testamentet och bara ett kapitel om dagen och för mig brukar bibelläsningen ge mig styrka och hopp och att jag "hittar tillbaks till min tro" ganska snabbt även om jag i början inte vill läsa och inte tycker att det ger mig ngt.
Och du är inte övergiven, jag förstår att det känns så, du känner dig vilsen och tom. men Gud är med dig och trots att det jag ska kopiera in nu är en gammal "dikt" och du kanske upplever den som kliche så tycker jag ändå att den har hjälpt mig att tänka annorlunda när jag känt mig övergiven av Gud.
Fotspår i sanden
En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds.
När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.
Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest.
HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig.
Ber för dig Nean och jag tror att du söker och därför kommer du också att hitta rätt. Jesus älskar dig och Han har kallat på dig och finns för dig oavsett din känsla av otillräcklighet och dåligt självförtroende.
Kram
Tack! Känns så underbart att någon tar sig tid och faktiskt bryr sig om. Vaknade i dag med en liten strimma hopp om bättring. Det känns som om det är på väg att vända. Kanske. Jag känner hopp om att det kan ordna sig med allt. Att det faktiskt är något positivt på gång. Jag ska snart åka till jobbet och min förhoppning är att allt kommer att lösa sig, även om det är svårt för mig att se lösningen. Ber om att allt ordnar sig på ett bra sätt. Sitter med problem som känns helt övermäktiga för mig. Ber om hjälp att lösa det. Och det känns nu som att det kommer fixa sig. Vad tråkigt med din hund. Jag hoppas att allt går bra med operationen.
#2 Så härligt att höra att du känner lite hopp! I en svår situation när vi ber mycket om hjälp är det lätt att känna sig övergiven för vi kan vara fast i vår oro och vi tittar efter Gud i våra omständigheter, och då ser vi kanske inte honom. Men sanningen är att han är där hela tiden och arbetar på att svara på våra böner. Till slut kommer bönesvaret på ett underbart sätt. Jesus säger i Joh 14:1 Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig. :) Gud är med dig och han kommer att hjälpa dig! Och du, det kan faktiskt ta ett år eller mer innan man har kommit in i ett nytt jobb. Hur länge har du haft ditt nya jobb? Mitt liv med Gud har innehållit ständiga utmaningar - situationer som är som upplagda för att jag ska oroa mig, men Gud har med tiden visat att han var med och hjälpte mig. När man kommit igenom lite grann så växer man i tillit och kärlek till Gud. Tro att han är med dig, tro att han älskar dig, tro att det kommer bli bättre! :) Det tror jag! Ber om frid för dig! Ber också att det ska gå bra för din hund idag Camillhe!
/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus
#3 Tack för inlägget och Bön. I dag har det varit en ganska bra dag. Jag har inte haft samma panikkänsla i kroppen som jag haft senaste halvåret. Har jobbat på nya lite mer än sex månader och borde kunna göra ett bra jobb nu, men det vill sig inte. Jag känner ingen glädje alls med jobbet. Jag ska fortsätta be även om det känns tomt. Det är tron som är det svåra i det här. Tror att jag bett mina böner om att få lugn i kroppen och att jobbet ska vara glädjefyllt i minst fem månader. Men det har bara förvärrats. Till idag. Jag hoppas så att detta är en vändning.