Kyrkan

Att gå emot

2012-04-28 10:24 #0 av: Internettan

Jag tror att det någonstans i Bibeln står något i stil med att vi ska lyda auktoriteter. Att vi ska underkasta oss eller något liknande. Jag antar att det gäller t ex regeringen eller andra som styr liksom lagar och regler. Och jag kan förstå detta, uppror och anarki är aldrig bra. Ska vi "slåss" så ska vi nog göra det genom demokrati eller nåt.

Men ändå är jag en sån som gärna vill gå emot auktoriteter. Jag vill inte ställa till med oreda men jag har ändå ett stort behov av att visa dem att jag är fri och behöver inte tycka som de eller göra som de. Alla representanter för t ex skola eller andra institutioner tror så mycket på att de har rätt och de ifrågasätter aldrig det de gör. De blir en sorts makt i den roll de har. "Så här är samhället och jag är en god medborgare och följer det rätta". Jag ser det mer som "hjärntvätt" ibland (ursäkta det grova uttrycket). Spelar man inte med som förälder till skolbarn är man en dålig förälder.

Om skolan säger att resultaten hos eleverna försämrats och de hela tiden fokuserar på prestationer, prestationer och tror att allt sånt är så viktigt så kan inte jag spela med i detta. Det har t.o.m. blivit hårdare i skolorna med ledighet och rektorn kan avslå en ledighetsförfrågan. Det accepterar inte jag utan då är vi lediga ändå för skolan äger inte mina barn. Och jag kan inte sitta på utvecklingssamtal och låtsas att den plugg-hets som råder är något viktigt och positivt när jag inte tror på det.

Kunskapshetsen är inte klok, tycker jag. Vi människor har en stor kunskap (onödig kunskap många gånger?) men har vi vishet att använda den? I minga ögon leker vi Gud med all kunskap eftersom vi fokuserar på det ena men inte det andra. Och ska vi lära våra barn att bli lika stressade som vi vuxna är? Och att prestationer är det som räknas för att duga?

Gör jag fel när jag inte underkastar mig det som samhället har kommit fram till? Ska jag tygla min motståndsröst?

(Jag är inte så farlig, tänker det mesta själv i det tysta. Men får då och då ett ryck vilket får t ex utvecklingssamtal att bli till en diskussion.)

Hur ska man vara som kristen när det gäller sånt här?

 

Anmäl
2012-04-29 00:59 #1 av: Camillhe

Jag kan bara svara för hur jag ser på det men sen kanske jag inte är en bra kristen i mångas ögon, vad vet jag.

Jag tycker man ska stå upp för det man tror på och är övertygad om är rätt. Nu menar jag inte bara stå upp för sin tro utan i vardagssituationer som du tex beskriver. Jag tycker inte att man som kristen ska underkasta sig allt och alla. Sen kanske man får lära sig att behärska sig och inte bli skogstokig som jag kunde bli när jag var yngre haha.

Jesus var inte bara mild och god, han blev riktigt arg på månglarna i templet tex. Och i vissa situationer tycker jag det är viktigt att ifrågasätta och stå upp för det man anser. Däremot så kanske man genom Gud kan se människor i lite annat ljus. Att gå emot samhällets system när man tycker det är fel, tycker jag är rätt. Men man kanske ska försöka se på människan som är satt att utöva regelverket genom Guds kärlek. Ganska svårt, iallafall för mig som har ett väldigt hett temperament.

Anmäl
2012-04-29 07:32 #2 av: Internettan

Vi är kanske lite lika, du och jag. :) Jag tycker också att det borde vara okej att gå emot det man tycker är fel. Och jag brukar ofta tänka på att de människor jag möter gör så gott de kan (oftast). Samtidigt kan det då och då gå lite hett till när jag blir upprörd över någonting.

Men ändå får jag känslan av att det är någon slags dygd att finna sig i sin lott och att om någon begär att få min tröja så ska jag ge henne även mina byxor (för jag har ingen mantel). Eller om någon befaller mig att gå en mil med honom så ska jag glatt gå en mil extra. Och faktiskt är detta något som tilltalar mig och jag förstår poängen med detta.

Mina gå-emot-känslor är ofta både starka och har en ilsken klang i sig. Detta känns egentligen inte som något gott. Fast samtidigt känns det som att jag är befriad och själv tar makten över mitt liv. Ingen ska pådyvla mig de rädslor som samhället har och som är roten i hela karusellen.

Svaret kanske helt enkelt är att älska alla människor (inklusive lärare m.fl.) men ändå milt visa dem att så här gör vi. Fast ändå vet jag inte hur Gud vill att vi ska göra.

Anmäl
2012-05-02 14:58 #3 av: Symfoni

Samhället är ju inte perfekt, för då skulle inga orättvisor finnas. Att reagera när något känns fel, är (enligt mig) inte att gå emot Guds ord, snarare att följa ett av de viktigaste budorden, som lagen och profeterna vilar på.

Matteus 22:37-40

Jesus svarade: Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa, så som dig själv. På dessa bud vilar lagen och profeterna.

Anmäl
2012-05-04 03:05 #4 av: scout

Jag tror att det finns ett viktigt budskap och en hemlighet i Paulus ord, är det väl om underkastelsen till auktoriteter osv.

Gud satte Jesus på jorden inte bara för att rädda mänskligheten utan också för att visa människorna Hans natur, dvs nådens och kärlekens natur. Jesus vandrade på jorden och gjorde sin Faders vilja. Bara sin Faders vilja, ingen annans. Inte ens sin egen vilja, utan Faderns vilja. Dvs han visade hur han som människa på jorden kunde leva i gemenskap med Gud och låta sig ledas i allt av Gud.

Jag tror att Gud vill att vi människor ska under våra liv lära oss och upptäcka att det går att låta sig ledas i allt av Gud i sitt jordeliv, i en äkta och verklig relation med Gud. Och Jesus är förebilden.

Men varför vill inte Gud då att vi ska stå upp och slåss mot auktoriteter som inte gör gott rakt av? Det är en rimlig fråga.

Jag ser svaret som att Gud vill att vi ska vända oss till Honom när vi stöter på motstånd och problem, och låta oss ledas av Honom och inte våra egna förnuft eller viljor, tankar, känslor eller övertygelser... För när vi gör det, dvs agerar utifrån vårt eget huvud, då agerar vi själsligt och inte andligt. Och då är det vår Adamsnatur och inte vår Kristus natur som är verksam. Adamsnaturen står under Lagen och alla dess tusentals regler. Medan Kristusnaturen står under nåden. Två olika förbund, med olika syften ochbolika orsaker. Nådens förbund bjuder att älska din nästa. Det är svårt om man samtidigt på ett själsligt plan ärmupprörd över tex vad någon gör... Därför behöver vi sluta agera utifrån våra känslor och vår vilja och istället lära oss oart alltid vända oss till Gud, för att ta reda på Hans vilja.

Dvs när vi agerar i samhörighet med, och utifrån Gud och Hans ord, då kan vi av Honom ledas till att slåss mot auktoriteter. Antingen handgripligen i diskussion eller kamp, eller andligt genom bön. Då förhärligar vi Gud genom vårt agerande, eftersom han får styra.

När vi agerar utifrån vårt eget huvud förhärligar vi oss själva, även om våra motiv är aldrig så nobla. Adam åt säkerligen inte av kunskapens träd för att han ville jävlas med Gud, han gjorde det för att han kände sig övertygad om att det var ett bra val att göra så. Dvs han agerade utifrån sin själs vilja och övertygelse. Han visste att Gud inte ville att han skulle göra det, men gjorde det ändå. Men hans uppsåt var säkert inte att s a s sabba för Gud. Men konslekvensen blev densamma, för han gjorde det inte i samklang med Gud.

Det är egentligen samma sak, när vi som kristna agerar utifrån egen maskin. Vi gör det inte heller utifrån en vilja att gå emot Gud. Men vi gör det ändå, när vi inte tar oss tiden att fråga Gud vad han vill.

Vårt största problem som människor är vår stolthet och vår inneboende vilja till egen styre i sitt liv. Vår Adamsnatur. Men att vandra med Gud innebär att låta Honom styra, och vara Hans representant. Hans kruka genom vilken Han kan få låta sitt ljus lysa, så att andra människor ska kunna se Honom och Jesus. Inte oss.

Jag säger inte att kristna ska sitta som mähän och ja-sägare på föräldramöten i skolan och liknande. Tvärtom, men när vi talar och reser oss upp, så ska vi göra det ledda av Gud, inte av vår egen övertygelse och åsikt. Talar vi utifrån vad Gud vill i varje givet läge, så ger vi Gud möjlighet att konkret visa sig för människor, på ett sätt som man sällan har fått se i kristna kretsar genom århundradena.
Men det var så det var tänkt att Guds folk skulle agera. det var så Kristi Kropp skulle bli stark.

Det finns alltså lite av en hemlighet i de här så viktiga orden i Bibeln...
Man kan få kött på benen kring mycket av såna här frågor, tycker jag om man läser apostlagärningarna. Där kan man se hur de alltid rådfrågade Anden och aldrig agerade utifrån eget huvud. Och då kunde också de kristna åstadkomma stora saker i sina omgivningar. Mycket mer än nu...

Anmäl
2012-05-06 10:23 #5 av: Internettan

#4:

Det svaret kan jag ta till mig. Problemet är kanske att jag har svårt för att "höra Gud". Men det är något jag får jobba med. Har så svårt för att hitta tid till att bara vara stilla och lyssna och att be.

Jag tänker lite mer på det här med att glatt gå en extra mil eller att om någon vill ha mina kläder så ge dem ännu fler. Dessa exempel kanske är lite annorlunda än felaktigheter i t ex skola och samhälle. När någon befaller mig att göra saker så är det de som gör tydliga fel. (Någonstans innerst inne måste väl varje människa veta att det är fel att tvinga andra människor, särskilt att göra sådant man själv inte skulle vilja göra?) Om jag svarar med att visa glädje och vänlighet - och t.o.m. gör något extra utöver befallningen så visar jag att jag handlar av mig själv och efter eget val. Jag visar att jag är FRI och att deras befallning inte kan tvinga mig till verklig underkastelse. Och, som du säger, jag handlar som Kristi tjänare och har ett sådant sinnelag trots yttre "påfrestningar". Detta handlande uppenbarar för den som befaller att han är ganska elak, på något sätt. Är man dum och tuff mot någon men bara får vänlighet och glädje tillbaka så tror jag att det sker någonting inom den dumme, något som aldrig hade kunnat åstadkommas med hjälp av motstånd och hat.

När det däremot gäller skola och övrigt i samhället som känns fel - då är det ju inte någon enskild som tvingar mig utifrån en synlig makt. Det är "det som alla vet är rätt" som tvingar mig. Då känns det ändå inte som om det blir samma sak att glatt följa alla normer och göra lite till på köpet. (Det känns mest som att jag följer fariséerna och det tycker alla är något bra.)

Men lyssna på Gud - det tror jag är det allra bästa. Och jag tror också som du, att då kan Han åstadkomma mycket mer i rätt riktning än vad vi själva någonsin kan göra. Ganska självklart egentligen.

 

Anmäl
2012-05-06 14:23 #6 av: [Jerrie09]

Jesus sa ifrån, och gick emot. Men bara på ett sätt som följde Strömmen, tänk dig en lax som simmar motströms. Fisken simmar med sin natur, men mot vattnet. Kanske glider den uppåt, mellan vattenfårorna, simmar efter de andra i sin grupp för att få kraft. Men ändå med sin inre natur.
Och det tar kraft att kämpa emot, men man kan också kämpa emot..att kämpa emot.

Anmäl
2012-05-08 21:42 #7 av: [dahliamoon]

Hej! Två tankar:

#1 Om hjärtat säger "ja" så följ det.

#2 Jesus torde inte ha något emot att du går emot auktoriterer. Han gick ju själv emot all samtidens sociala struktur. Jag tror att påbudet att följa auktoriteter blev en nödvändighet för hans efterföljare som måste för att få kraft att orka stå emot det dåvarande samhället. Det blir dock en orsak till att många ledarksapsmässiga konflikter skapas. Vi får minnas att motivet är att sprida glädjebudskapet oavsett vilka medel man fick ta till.

Ju mer jag läser om kyrkans skapelse och den omkringvarande miljön, försöker jag föreställa mig hur stor den kraft som fanns bakom de som kämpade för tron var. Kristendomen är en förhållandevis snabb religion som, när den väl börjat flamma upp, sprider sig som en löpeld. Hur håller man i tyglarna då utan att tappa fotfästet?

Jag imponeras av apostlarna och de första kyrkofäderna för deras vilja, ork, kärlek och engagemang!

Anmäl
2012-05-09 04:41 #8 av: Internettan

#6:

Intressant jämförelse! Vad skulle du säga att vattnet och naturen representerar i samhället? Det känns som att det kan vara svårt att skilja på vad som är vad ibland.

Din sista mening var kanon. Att kämpa emot att kämpa emot. Det kan nog många gånger vara ett viktigt råd.

#7:

Men gick Jesus emot all den sociala strukturen eller gick han bara emot den som handlade om vissa saker?

Kol 3:22:

 

Ni slavar, lyd era jordiska herrar i allt, inte som ögontjänare för att ställa er in hos dem, utan av uppriktigt hjärta i fruktan för Herren.

Som om man bör underkasta sig sin sociala lott men ändå utmana tankar och handlingar som handlar om t ex människovärde och ego.

Men återigen känns det som att de kan vara svåra att skilja åt.

Anmäl
2012-05-09 15:57 #9 av: OlgaMaria

Jag tror att vi kan utmana vilken auktoritet som helst, på ett gudfruktigt sätt, om vi gör det i kärlek, ande och sanning.

NT innehåller exempel både på underordnande och utmanande mot auktoriteter.

En sak att komma ihåg är att NT skrevs under en tid då kyrkan var förföljd och man ser i vissa av råden att församlingen uppmanas att uppträda väl inför myndigheter för att ingen ska ha något ont att säga om dem. Dvs, det var så viktigt för dem vilket anseende de hade, därför att det spreds rykten och man ville inte ge de andra något skäl att förtala de kristna.

Det är en apsekt också i detta, att när vi agerar i samhället på olika vis, så är vi representanter för Gud och för alla kristna. Vi vet ju att människor även idag har sina uppfattningar om hur kristna är, och när vi möter dem så ger vi dem våran bild av hur en kristen är, och den bilden får alla kristna bära tillsammans. Så vi kan inte längre tala för oss själva, för vi tillhör inte längre bara oss själva.

 

Om jag tänker just på det här med skolan så tänker jag först på att skolan har ett syfte att undervisa och vägleda våra barn. Enligt Bibeln skulle vi kunna tänka att den här makten kommer ifrån Gud. Men hur som helst, så finns det mycket bra i skolans tanke och det de gör, och när vi agerar i skolans värld så vill vi inte undergräva eller motarbeta den auktoriteten som de har. Vi vill väl stötta dem att fostra våra barn på ett positivt sätt?

Jag tror heller inte att våra barn mår bra av att vi som föräldrar skapar en konflikt mellan oss och skolan. Då gör vi det svårt för våra barn att dra någon nytta av skolan för de kommer tänka negativt om allt som rör den.

När jag växte upp visste jag att min kristna mamma ibland hade en annan åsikt än den som kom fram i skolan och jag bollade ofta saker med henne. Hennes åsikter och värderingar påverkade mig mycket och jag tog dem till mig för det mesta. Men mamma uppmuntrade mig alltid att göra mitt bästa i skolan och försöka göra det som förväntades av mig, men jag behövde inte tycka som alla andra gjorde. Så, mamma peppade mig att vara en god elev, men för att vara det behövde jag inte tycka och tänka som alla andra.

Vi får en massa kunskap i skolan, men få kan nog ersätta den kraft föräldrar har att förmedla vishet och värderingar till sina barn. Jag tror att skolan och föräldrar för det mesta kan sköta de här olika auktoritererna över sina barn i harmoni med varann. Det kanske är bra också att skolan är kunskapsfokuserad så att vi föräldrar får utrymme att ge våra barn det andra som har mer med värderingar att göra. En skola som proppar mitt barn med fakta om stenåldern t ex har jag inte svårt för, men om de proppar mitt barn med värderingar hela dagarna som jag inte håller med om, då skulle jag bli galen. =)

Och jag tror det är en viktig del i våra barns utveckling, att möta ett samhälle som är på ett sätt, men att lära sig att lotsa sig fram i detta på ett gott sätt. Där kommer vi som föräldrar in i bilden. =)

Jag tror föräldrars inflytande är enormt när det gäller värderingar. Det kanske inte märks jämt på våra barn att de håller med oss men när man klämmer på dem så tycker de ofta som sina föräldrar.

Ett bra exempel är min systerson. Han älskar att spela data- och tvspel men hans föräldrar har regler för hur mycket man får spela och de pratar ibland om varför man inte ska spela för mycket. De har pratat om deras granne som bara sitter hemma och spelar spel och inte klarar av att söka ett jobb, att så kan det bli. Min systerson visar ju mestadels bara upp "jag vill spela mer, ni är dumma som inte låter mig" och många av hans kompisar har inga som helst begränsningar hemma. Men en dag säger han till sin mamma att han är orolig för en av sina kompisar för att han bara sitter och spelar.- Han säger inte, varför får inte jag, utan där märks det att han förstår och är tacksam för de värderingar hans mamma och pappa har.

Så, jag tror att det kan verka ibland som att våra barn påverkas så mycket av skolan m.m., men jag tror ändå att vår påverkan som föräldrar är större än vi många gånger tror. Så vi kan arbeta på att ge våra barn bra tankar om sig själva och bra värderingar och lita på att de tar det med sig. Sen måste de lära sig att förhålla sig till skola och samhälle på ett bra sätt och de tjänar inget på att vi rackar ner på det som våra barn faktiskt måste ägna sig åt varje dag.

Att ta ledigt fast man får avslag vet jag inte om det är en så bra idé, för man förmedlar ju till sina barn att man inte måste prioritera närvaro och lojalitet. Hur funkar det på en arbetsplats? Visst är det skillnad när de går i skolan, men det är ju ändå då som deras värderingar formas. Så klart inte skolan äger våra barn, men vill vi att våra barn ska äga förmågan att arbeta troget och uthålligt om de är friska när de blir stora och har ett jobb där de behövs? Visst kan man be om ledigt, men det formar tålamod att kunna avstå från ledighet också, om man blir nekad.

I den situationen hade jag ändå tänkt, om Gud vill att vi ska vara lediga så kommer vi att få ledigt. Och då handlar det inte längre om rektorn, utan om Gud, som för slaven som jobbar som inför Kristus. Då avstår jag inte från ledigheten för rektorns skull, utan för att Gud inte gjorde det möjligt den här gången. Då ger jag ett offer, inte till rektorn, utan till Gud. Och när vi är beredda att offra saker, först då tror jag att Gud blir beredd att ge det till oss. Och då är vi inte herrar över våra egna liv utan vi lever med en vilja att leva i Guds vilja och det han ger till oss. Jag bestämmer inte, Gud bestämmer. =)

Min förhoppning var att komma med lite nya tankar kring det här, för jag tror att vi ibland kan bli förvirrade eller låsta för att vi tänker ett visst sätt. Men Gud kan ge oss nya tankar och sin sanning på en situation som gör att vi kan förhålla oss till den med frid, trots att vi kanske inte gör något annorlunda. Djävulen vill alltid få oss att tro att vi är ofria och bundna och förtryckta, samt skapa konflikt mellan oss och andra, medan Gud visar att mitt i en kämpig situation så är vi fria och har auktoritet och när vi ser hans sanning så ser vi att det verkligen är så. =)

Jag tror det många gånger handlar om hur vi tänker, så bolla gärna tillbaka så kanske vi kommer fram till det rätta. :)

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2012-05-09 19:30 #10 av: [Jerrie09]

#7: Jesus föråddes av kyrkans män. Han hade inget uppsåt att skapa en religion, Han talade till sina som sina. Han åt med de sina, han bad med de sina, och han dog för de samma.
Kyrkan skapades av andra män, och kvinnor, och de tar ansvar för den fortfarande. En upplyst går inte efter några regler, en profet har inget att säga för de är varken goda eller onda.
De handlar efter allt, och de bryr sig inte om att se bra ut. Men att kristendommen har blivit en sådan fin religion i samklang med faktiskt västerländskt samhälle, som jag ser det, beror bara, endast på de som gjorde upphov till religionen. Jesus hade inga tankar om en religion, han behandlade sitt folk som människor.

#8: Vattnet, och naturen har nödvändigtvis ingen symbolik med samhället. Den kopplingen gör du.
Det var bildligt menat, alla kanske inte tänker i bilder.

Att kämpa emot, att kämpa emot var inget råd. Man kan helt enkelt se motsättningen, att kämpa emot, att kämpa emot innebär två viljor, och en delning. Ingen enhet.
Kan du se det?

#9: Men hej. Det är inte vi som människor som tänker, vi är mottagare av tankar. Därför är det svårt att ta credit för vad man gör, jag brukar tänka att allt jag gör är inte min skapelse. Vad jag följer är bara alltets gång, och jag vet sällan vad jag gör. Intuition, eller dumhet? :D :D :D :D osv

Anmäl
2012-05-11 07:00 #11 av: Internettan

#9:

Det var ett intressant perspektiv det där om att vi representerar Gud. Så är det ju faktiskt. Och jag antar att jag håller med dig till stora delar, om vad vi vill lära våra barn. Likaså det där med att vi kan offra något och att det är bra på olika vis.

Samtidigt har jag så svårt för att se skolan på samma sätt som jag ser t ex ett jobb. Dels för att man alltid har möjligheten (även om det kan vara svårt) att byta jobb eller att själv bestämma hur mycket man vill jobba. Och dels för att jag inte tror att barn tror att de är oumbärliga i skolan eftersom allt går ut på att prestera bra för sin egen skull inför den egna framtiden. (Förutom vissa projekt där de har grupparbeten och då är det klart att det är viktigt att inte svika sina kamrater.)

Jag kan tänka mig att för en individ som mår bra och trivs i den sociala miljö som skolan innebär - där känns det rimligt att poängtera detta med att göra sitt bästa och "bli en bra människa". Då kanske man klarar av att "kämpa på" när det är motigt. Men om man inte tillhör den kategorin? Om man inte är sjuk och vill gå och få en medicinsk diagnos men ändå mår dåligt i skolmiljön - ska man ändå få höra att man måste göra sitt bästa? Vem lyssnar på dem? Är man en dålig människa när man mår dåligt? (Jag ser inte minst på Internet-forum hur vanligt det är att ungdomar mår och har mått fruktansvärt dåligt i skolan. Men det är som om de inte räknas för de är ju bara "sjuka" och det har ingenting med skolan att göra...)

Är det verkligen en bra skola när man samlar så många barn i samma lokaler en så stor del av dagen - där de inte får lära sig att göra det som de vuxna gör i gemenskap med dem - utan där man ska göra som de (några få) vuxna säger och sitta still den mesta tiden. Det känns så onaturligt.

Hur kan en regering och en rektor få gå in och förbjuda eller tillåta efter eget huvud exakt hur många dagar en elev ska få ledigt? Att ha skolplikt är en sak men att militäriskt ha makten att kräva närvaro i detalj är något jag inte kan acceptera. Där lägger jag in lite civil olydnad. Och jag skäms inte för att lära mina barn att skolan inte ska ha en sådan makt. Det har gått för långt.

Även om jag vet att vi föräldrar påverkar våra barn mer än vad skolan gör så känns det ju som att om vi ska vara bra föräldrar så måste vi på något sätt alltid hålla med skolan (och, i mitt tycke, många gånger vara emot barnen). Men det är klart - vi är alla olika. Om vi tillhör kategorin att vi vill var bra samhällsmedborgare som följer den gängse normen - då kanske det är rätt att försöka forma barnen utifrån detta. Men om man som förälder inte är intresserad av det livet så blir det ju inte lika viktigt att lära sina barn att alltid lyda auktoriteter. Man kan ju leva livet "mer fritt" men ändå på ett bra sätt?

Visst är det bättre för barnen om föräldrarna uppmuntrar dem i det de enligt lag måste göra. Men det gäller ju oavsett om det är något bra eller dåligt. Undrar hur föräldrar gjorde i nazityskland (för att dra ett extremt exempel) när barnen skulle gå med i Jugend.. (vad det nu hette)? Hur ska vi lära våra barn att inte bara lyda om vi föräldrar alltid uppmuntrar dem till att lyda? Hur ska vi lära dem att vara kritiska?

Men visst, om vi går vägen via Gud så löser det sig kanske ändå. Men jag tror att jag har en lång bit kvar innan jag kommer dithän i det här fallet. Är nog alltför "skadad" för att kunna tänka klart.

 

Anmäl
2012-05-11 19:01 #12 av: [Jerrie09]

Föregående inlägg: Jag tycker att du diskuterar sunt och bollar med dig själv. Den bästa kamraten är ditt andra jag.

Anmäl
2012-05-12 08:53 #13 av: Woodland

Internettan-

Din reaktion är inte ett uppror som jag uppfattar det.  Du upplever att ditt barn behandlas eller betraktas på ett sätt som inte är riktigt. Du är så klart upprörd men det är pga ditt inbyggda försvar för dem du älskar.  Detta är hälsosamt.  Skolan har ingen auktoritet över dig som vuxen så det kan knappast betraktas som uppror.

Du skriv att  barnet mår dåligt i skolan.  Det viktiga är att gå till botten med detta.    Barnet kanske är mobbat eller har ett hälso problem och har svårt att hitta ord för vad det är.  Jag tror att de flesta skolar har blivit bättre med att upptäcka detta och lärare, kuratorer och  skolsystrar osv är mera vakna nuförtiden.

Prestationen i skolan är inget mått på ett barns värde.    Barn är så olika.  (Jag  tänker på  konkreta fall när jag skriver detta)  Vissa är helt “kass” i grundskolan.  De kan inte sitta stilla, har svårt att koncentera sig fastän de inte har en bokstavsdiagnos.  Skolan är inte intressant för dem.  De utvecklas inte i mönstret.  Men senare i skolgången eller livet  kan de finna något mål  och pang – allt klaffar och de hittar sina nicher i livet.    Många föräldrar som har sett sina barn genomgå en sådan utveckling kan intyga detta. 
Likväl kan ett barn prestera lysande i skolan och ändå inte uppfylla “förväntningar”.  Även överintelligens kan bli ett handikapp i livet.  Det finns de som är sena att blomma ut och andra som vet vad de vill med sina liv från tredje klass.  T.o.m. barn som uppfattas som “konstiga” kan visa en utomordentlig intelligens vilket inte omgivningen har fattat.    
Ett problem är att många tror att alla  skall vara “lika”.  Och barn är inte det.  Och om man tror att sitt barn sticker ut för mycket eller får kritik för att det inte uppfylller krav känner man lätt att man har “misslyckats”.  

Skolan har krav från utbildningsdepartmentet och måste uppfylla deras kriterier och om de inte gör det får  rektorn och lärarna kritik.   Detta är deras yrke och när  barnen har en jämn närvaro  i klassen underlättas deras uppgift.  Jag skulle vilja tro att de gör så gott de kan.  Men jag var alltid medveten om att mitt barn “passerade” ut ur deras liv och de ut ur barnets.  Jag rådde alltid mina barn att ta emot  den kunskap läraren kunde ge men att läraren var inte allvetande.  Samtidigt är lärare underbetalada och får ofta stå till svars med “var var skolan?”  Frågan borde vara ibland “var var föräldrarna?” 

Ytterligare när det gäller ditt “uppror” -  Ibland hjälper det att ställa frågan till sig själv - Är detta viktigt om 10 år?  Jag har sett föräldrar som har bråkat över de mest bagatellartade saker som inte hade någon egentligt betydelse.   Man bör “chilla” med känslorna.   Det är klokt att tänka efter när andra klagar. 

Sedan är det så att samhället är  inte längre “60-70tals mjukt” som förr i tiden.  Föräldrar nuförtiden lämnar bort sina barn till förskolan vid 1års ålder och sedan efter en lång skoldag är de fast på fritis. Föräldrarna gör så gott de kan men orkar inte hela vägen hem.  Barn är offer för  reklam och media som gör dem vuxna i förväg.  Inte konstigt att barn mår dåligt.  Det finns många aspekter när det gäller detta ämnet.

Till slut - Du  behöver inte sitta och meditera för att Gud skall tala till dig.  Han talar genom de bibelord vi kan och Han resonerar med oss.  Han vet vad du skall säga långt innan du själv  och känner alla dina tankar.  Han kände dig innan Han skapade universum.   Släpp krampen om det.  Han bor  i oss – hur  långt kan vi komma ifrån Honom?  Jag har erfaret “Aha” upplevelser medan jag diskade.  Han är nära dig och bär dig.  Var inte rädd eller orolig.  Du har en oerhörd fördel mot många andra du känner Herren och Han känner dig.  Du kan be och Han svarar.  Lämna din ängslan hos Honom lite i taget.  Jag skall vara med dig i bön över detta också.

MVH

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Anmäl
2012-05-12 11:26 #14 av: Internettan

#10:

Fast om Jesus är Gud (vilket jag förstås tror att han är) så visste han att när han lärde ut det han lärde ut och ville att alla skulle få höra om detta - då visste han också att det skulle bildas en "rörelse". Han ville ju att de som trodde på honom skulle få en gemenskap och bilda en enhet, en gemensam "kropp" som var i kontakt med "huvudet" Kristus. Det kan man ju kalla för religion. Sen har du rätt i att människors egna tolkningar har blandat sig in och påverkats av kulturen och annat.

Du säger att en profet inte går efter regler. Och på sätt och vis känner jag också så att jag vill följa Gud och inte en massa dumma människo-påhitt. Men jag inser också att Gud dels arbetar med oss i den värld vi lever i och då kanske det ibland ofta är det bästa att smälta in. Dels för att kunna nå andra men också för att träna oss i tålamod och ödmjukhet. Jag är inte så säker på att det är bra att "vara fri" och vända ryggen åt allt man inte gillar (för det ÄR mycket som är fel i vår värld) för det kanske faktiskt handlar om mitt eget högmod och min stolthet.

Men jag VILL väldigt gärna att min "rebell-sida" ska vara bra och att Gud ska gilla den. :)

Vattnet, och naturen har nödvändigtvis ingen symbolik med samhället. Den kopplingen gör du.
Det var bildligt menat, alla kanske inte tänker i bilder.

Fast jag antar att du svarade på min ursprungliga fråga? Om du använder ett bildspråk så måste ju bilderna vara symboler för något verkligt. Om det inte handlar om samhället (som ju min fråga handlade om) så undrar jag vad det är du vill säga med bilderna.

#12:

Ja, det är nog bra att bolla med sig själv. Men jag är inte så säker på att det finns två jag för det. :)

#13:

Vilket härligt svar. Det känns verkligen som att du lyssnar på mig.

Min upprördhet beror på att jag upplever skolan som en makt som vi inte har rätt att ifrågasätta, på något sätt. Det är det som retar mig som mest. Samtidigt kommer det sig av att jag (under min skoltid) och mina barn (under sin) har mått dåligt i vissa situationer. Hade vi inte gjort det så hade jag inte brytt mig om "makten". Den hade jag tagit med ro och vetat att jag ändå är fri. Och jag är heller inte sådan att jag går och klagar för allt och inget, utan det är när det "ställs på sin spets". Men just för att vi har ställts inför jobbiga situationer så har den här grejen blivit något av en hjärtefråga och spridit sig till till att bli en "sociologisk" fråga eller kanske en "ideologisk".

Att vi har mått dåligt handlar antagligen om att vi är känsliga. (Möjligen kan flera i vår familj ha drag av Aspergers men vi har aldrig tänkt på detta förrän ganska nyligen så vi vet inte säkert. Och varför ska vi behöva söka läkare för skolans skull, på något vis? Vi mår ju bra om vi får göra det som passar oss.)

Det har visserligen funnits situationer när t ex min ena pojke blivit retad av en viss person men det har vi rett ut med lärarens hjälp. De agerade bra där. Det som är svårare att komma åt är andra saker. T ex när man har svårt för att umgås eller prata med alla i klassen och bara känner sig trygg med vissa. När man är livrädd för att redovisa inför klassen. I de flesta fall så har min son fått redovisa i mindre grupp eller inför läraren i de fallen. Men så plötsligt (i 8:an) så startar de ett projekt med ett företag inblandat där de för det första ska jobba ihop två och två där de inte själva fått välja kompis. (Min son hamnar med en tjej som han tycker det är mycket jobbigt att jobba med.) Sedan ska de jobba ihop under de flesta lektioner under de flesta ämnen i flera veckor och till slut utmynnar det i en redovisning i aulan inför företagets representanter, alla elever i årskursen under samt även föräldrar. Ingen frågade om detta arbetssätt var okej för alla. (Och det hade nog inte funkat att fråga så heller) Men var kommer min son in i bilden? Hur ska han/vi kunna ta upp det här med läraren? Vad händer då? Han blir utpekad som den som ville byta grupp. Han blir utpekad som den som inte klarar av att vara med på redovisningen. Att bli utpekad klarar han inte av, han vill på alla sätt smälta in för då känner han sig trygg. Hela projektet kändes som en fälla och jag blir arg för att jag/vi ska behöva må dåligt och "krångla" bara för att de har hittat på någonting som inte passar oss. Samtidigt förstår jag att det är ett bra projekt för alla som klarar av det och de ska inte behöva avstå för min sons skull, såklart.

Det finns många andra situationer som också blir omöjliga. För ett par år sedan var min son lite överviktig och han ville inte visa sin kropp för de nya klasskamraterna när de började i högstadiet. Så han ville inte vara med på idrotten eller på bad. Och han ville inte tala om det för lärarna för det kändes förnedrande. Hur kommer man ur en sådan situation? Och varför ska han behöva prata om sin kropp eller visa sin kropp om han inte vill? Det är ju hans kropp och något mycket privat. Hur kan lagen säga att "alla ska vara med"?

Ska sådana som han hela tiden bli utpekade i skolan? Eller ska de bara lyda och göra som det står i läroplanen? Eller vad gör man när man mår dåligt och har sin trygghet i att smälta in men inte klarar att göra allt som de andra klarar? Jag stod ut och led och hade ångest. Jag skolkade en hel del i högstadiet och fick sämre betyd trots att jag hade mycket lätt för själva pluggandet. Min son skolkar en del och jag tillåter det.

Jag har problem med att samhället ställer så stora krav på social kompetens att de som förr hade klarat sig genom skolan och fått jobb idag hamnar utanför. Förr var man blyg och det var ett personlighetsdrag. Idag får man en diagnos och blir funktionshindrad. Eller så låter man bli och hamnar i långtidsarbetslöshet och blir en parasit på samhället. Och regeringen bara fortsätter prata om skolresultat och om att hämta ungdomar med polisen om de skolkar. Och de pratar om konkurrens och om att Sveriga måste bli sån eller sån. Som om vi bara vore brickor i ett spel. Och då blir det så tydligt att det är så världsligt alltihop. Ska vi verkligen underkasta oss det här? Eller ska vi stå upp och vara lite civil-olydiga och inte underkasta oss läroplaner och annat "fint" utan visa världen var det egentligen handlar om? Och ta makten att bli fri och må bra?

Sen går musten ur mig och jag tänker att jag är nog bara sjuk och ser världen från ett sjukt perspektiv. :) (Och jag är rädd för att det är så det är och att jag med mitt sätt gör mina barn lika sjuka som jag.) Suck..!

Förlåt det långa inlägget som var mest för min egen skull, tror jag. Du hade mycket klokt att säga och jag kände att det var välgörande att få höra att man inte måste "meditera" utan faktiskt kan höra Gud på andra sätt. Ditt sista stycke överhuvudtaget var som en lättnad. Som om luften gick ur mig och jag bara kan vila och lita på Gud. Tack för din bön.

Anmäl
2012-05-12 15:46 #15 av: [Jerrie09]

#14 Har varit sjukskriven en tid och har fortfarande drag av aspergers. Utan meditation hade jag antagligen nu haft fullt utvecklad Aspergers. Meditation och att möta Gud inom mig räddade mitt liv flertalet ggr.
Läser du det bildliga igen så förstår du mina ord annars inte. Bildligt betyder att förklara något svårförklarligt med få ord i bilder, och förutsätter inte vidare förklaring och analys.
Lycka Till!

Jerrie

Anmäl
2012-05-12 19:06 #16 av: Woodland

# 14

Internettan:
Är du rädd för en utredning av din son?  Tror du att det är kört för honom om han får en diagnos?  Finns det inte möjligheter att han kan finna mer förståelse och få hjälp i skolan med en ev. sådan?  Det kräver mycket av en lärare att ha en hel klass och några med speciella behov utan asssistans.  Han hade kanske fått assistans av en kvalificerad handledare som förstår sig på problematiken. 


Du verkar vara vaken över vikten att  inte överföra din upplevelseångest till barnet.  Han är ett nyskrivet blad.  Hans misstag blir inte dina eller tvärtom.  Ang. Asbergers -  Jag känner inte till din familj eller dig mer än vad du skriver på forumet.  Du är anonym för oss så du få ta mina råd endast om de talar till dig i din situation. 
En familj nära mig fick diagnosen  Asp. och autism på sin pojke.  De var förtvivlade och kände att detta var övermäktigt.  Men i samtal gick vi igenom vad han kunde dvs vilka gåvor han hade fått som de kunde se.  Fast  han bara är 6 år läser han som en 5:e klassare, han är duktig i språk och matematik.  Han kramar och är snäll mot andra även om han är oavsikligt hårdhänt.  Han får lära sig det sociala spelet med tiden ang ansiktsläsning osv. så gott det går.   Skillnaden är att han mötts med mycket större förståelse från andra i det sociala sammanhanget efter sin diagnos.  Det skall bli  spännande att se var han finner sin plats i denna värld!  Kanske som en framstående kirurg eller vetenskapsman -ja, vem vet?  Huvudsaken är att de som står honom nära stöder honom och fokuserar på hans fördelar.  Det finns en konsult firma i Göteborgstrakten som gärna anställer folk med Asp.  De anses utomordentligt duktiga  på sina områden.  En ev. diagnos kan öppnar nya vägar för ett barn.


Nu skall jag hoppa runt här och kommenterar några av dina punkter. Mera allmänt  om förväntningarna i skolan och  arbetssättet -   Det är många barn som tycker det är tufft.  Barnen förs in i ett nytt område i deras utveckling  och det kan verkligen vara skrämmande.  Sådant kan orsaka en knut i magen även för vuxna. 
Barn kan vara stygga mot varandra men många av barns förställningar av hur andra ser på dem stämmer inte med vad kamraterna egentligen tycker.


Man har en väldigt avslappnad attityd till kropps exponering i Sverige och det blir till problem om man inte delar den med mängden.  Om du pratar med läraren hade h/h kanske gett tillstånd för din son att bära en kul T-shirt i poolen eller ett par fräcka skor i gympan.

Om barnet vet att det finns en “flyktväg” kan det kanske förmå sig att pröva på detta nya och “skrämmande”.  Jag kan trösta dig med att grupparbete kan upplevas som problematiskt även för “vanliga” barn därför att individualism måste stå tillbaka.  En flyktväg för din son kan vara att han får lov att dra sig undan grupparbetet för att forska i en bok t.ex.  och sedan återvända till gruppen, eller att han  kan gå hem en stund och bearbeta det hela.  Det är bra om han kan se tjejen som en person och inte som det motsatta könet.  Tanken att vi inte kan skydda våra barn från allt som kan vara jobbigt för dem tynger oss som föräldrar.

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Anmäl
2012-05-13 11:50 #17 av: Internettan

#15:

Okej, det finns säkert olika vägar. Skönt att du mår bättre. Och jag får väl fundera lite till på det bildliga.. :)

#16:

Är du rädd för en utredning av din son?  Tror du att det är kört för honom om han får en diagnos?  Finns det inte möjligheter att han kan finna mer förståelse och få hjälp i skolan med en ev. sådan?  Det kräver mycket av en lärare att ha en hel klass och några med speciella behov utan asssistans.  Han hade kanske fått assistans av en kvalificerad handledare som förstår sig på problematiken.

Min son har endast problem med det sociala fast inte så stora att han ändå inte fungerar i klassen i övrigt och med de kompisar han har. Det känns inte som att en assistent skulle kunna hjälpa honom eftersom han ju klarar av själva skoluppgifterna annars. Men å andra sidan skulle ju en diagnos ge lärarna en förståelse för att min son inte klarar av allting. Och även i framtiden kan han ju behöva hjälp för sådant som att söka jobb kan ju eventuellt bli ett problem. Ska fundera på det. Även för min egen del faktiskt. Är kanske lite rädd för att en diagnos (= en stämpel) ska bli en självuppfyllande profetia. Det är så lätt att skylla på diagnosen sedan och "bli" en sån som inte klarar det ena eller det andra. Egentligen är vi ju inte "sjuka" utan vi är som vi är och det borde finnas en plats för oss också utan att vi ska behöva få ett läkarutlåtande.

Min son skulle aldrig vilja ha en t-shirt i badet om ingen annan har det. (Alla skulle fatta varför) Och vad gör han när de ska duscha sen? Och någonstans borde vi inte vara skyldiga att prata om komplex och problem med lärarna när vi inte har valt det själva. De är inte utbildade psykologer eller läkare utan de är just lärare som barnen ska möta varje dag. Jag skulle inte vilja att min arbetsledare visste den typen av information om mig om jag inte själv valde att berätta. Jag skulle heller aldrig välja ett jobb där jag vore tvungen att göra sådant som jag inte hade klarar av. Även om barn är barn så har de ändå integritet, särskilt som tonåringar. Varför ska de anpassa sig till allt som (vissa) vuxna hittar på?

Det är bra om han kan se tjejen som en person och inte som det motsatta könet.

Fast han har problem även med många killar. Det handlar nog mest om vilken personlighet de har.

Att dra sig undan ett grupparbete är också ett sätt att vara annorlunda. Allt sånt är svårt.

Du har rätt i att vi föräldrar vill skydda våra barn. Och det kan många gånger stjälpa snarare än hjälpa. Men du har bra synpunkter och kanske det bästa är att få prata med någon som kan det här? Själv har jag för många taggar utåt för att komma fram till något själv eller genom bara internet-råd. Så att få en tid på BUP kanske kan vara en bra början.

Förlåt om jag är lite omedgörlig. Jag tar ändå till mig av det du säger. Tack för att du bryr dig. :)

Anmäl
2012-05-13 13:54 #18 av: [Jerrie09]

Barn med mindervärde ärver det ofta från sina föräldrar, främst från familj, och en del från annan social miljö. Det är familjen de är bundna till, och spenderar tid med.
Man nedför sina problem till sina barn. Kan man bara inse det utan skuld är jag säker på att allt löser sig. Dock bör man vara  en hel individ för att hela andra.Glad

Anmäl
2012-05-13 14:30 #19 av: Camillhe

Jag förstår din misstänksamhet mot diagnoser och jag tycker att väldigt många diagnoser idag sätts oerhört lättvindigt. Jag tror att många som fått diagnoser senaste åren egentligen inte har aspberger, adhd och liknande bokstavskombinationer. Men det har inte funkat för de i skolan, så då utreds dom och en bokstavskombination sätts.

Lite känns det som att idag får man inte vara annorlunda, smälter man inte in i mallen så har man en diagnos.

Sen har jag även sett människor där en diagnos (rätt diagnos) verkligen har hjälpt dom att förstå varför de inte klarar vissa saker och där dom fått hjälp att lära sig vägar för att kunna leva ett bra liv.

Diagnoser går ofta i vågor, det är nästan som att det blir trender, när jag var tonåring så satte dom Borderline diagnoser på alla som mådde lite psykiskt dåligt. Idag används Aspbergers och Adhd/ADD på liknande sätt.

Att vara blyg är ju inte "onormalt", men är man så blyg att man tvingas avstå från saker man egentligen VILL göra, då kan jag anse att det är bra att söka hjälp.

Anmäl
2012-05-13 17:13 #20 av: [Jerrie09]

Det är en tunn gräns mellan diagnos och inte. Många har diagnoser men det måste uppnås en viss grad av sjukdommen, ett visst handikapp innan man får den. Så det handlar lika mkt om viljestyrka och personlighet bakom diagnos, som själva diagnosen...

Anmäl
2012-05-13 19:06 #21 av: Woodland

# 17

Du omedgörliga vän -   FlörtDu kommer säkert till klarhet om vad du bör göra.  Jag är bara glad att något jag skrev hjälpte dig.  Glad

Jag tycker också att Cam har svarat bra.  Jag håller med henne om detta med mode i problemförklaringar.  Det är sant.  (Det är som de säger att världens media kan endast handskas med en katastrof åt gången.)  Idag skall alla vara "happy, happy" hela tiden men så är inte livet . . inte för någon.

 

# 18

Jerrie- Även om ett barn har stöd hemma och mår bra, t. ex. när de börjar skolan kan det ta en ful vändning om andra barn ställer till det för dem på skolgården.   Jag tror att barn är bra på att trycka ner andra barn liksom mobbning av vuxna sker på arbetsplatser.

Som kristen tänker man men löser inte problem genom att titta inåt.  Vi ser "uppåt" mot Gud för hjälp för vi vet att inom vår egen natur finns inte den hjälp vi behöver.

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Anmäl
2012-05-13 19:39 #22 av: OlgaMaria

Internettan... vad bra att du berättar mer, blir lättare att förstå utgångspunkten till dina funderingar :)

Jag förstår verkligen att vissa situationer kan kännas som en omöjlig fälla för dig och för din son, och det är verkligen inte lätt att hitta sätt att hantera dem. Jag tror ändå att det bästa för din son är hjälp till att vara delaktig på alla möjliga sätt. Jag tror det är bättre att vara med och göra en uppgift lite taffligt än att vara frånvarande, för man stärker bara bilden av att man inte kan eller vågar när man flyr undan en situation. Om man tar sig igenom en uppgift med nöd och näppe har man i alla fall tagit sig igenom den. =) Miljön mot "sämre presterande" är inte så bra alltid i skolan men enligt hur jag uppfattade det när jag gick i skolan så är den "miljön" inget man undkommer genom att vara frånvarande eller inte göra sina uppgifter. Det är normalt ändå i skolan att vissa gör sina uppgifter "sämre" och det tycker jag att eleverna i stort accepterade.

Förslag:

Är det inte bra att dels lyssna och visa förståelse för hur din son känner. Försök att engagera dig och visa att du tar hans känslor på allvar.

Men, försök sedan att visa att du står med honom och peppar honom på olika sätt att ändå vara delaktig. Försök sänka kraven på hur resultatet ska bli. Det viktiga är att försöka och att ändå vara kvar och ta sig igenom.

 

Visst är det så att skolan gör livet hårt för din son t ex och jag förstår att det väcker frustration, men din son har ju ett antal år kvar i skolan. Det är så viktigt att du visar att det är möjligt att samarbeta med skolan. Jag tycker absolut att du ska försöka få lärarna att förstå din sons situation, men tänk konstruktivt - hur kan ni samarbeta för att din son ska lyckas och må bra i skolan och vara närvarande? Jag tror ändå att närvaro är något väldigt viktigt. Jag förstår att det kan kännas befogat att din son inte är med när vissa situationer skapar ett sånt problem för honom, men jag tror det skulle vara så enormt positivt för honom i längden om han övervann det lite grann. De där känslorna som säger att han inte orkar vara med behöver ju hanteras... hjälp honom med det genom att prata och lyssna, visa att du förstår, men uppmuntra ändå att vara med.

Efter en sån här stor utmaning som en stor redovisning kanske du kan göra något speciellt för honom, som en belöning, inte för att han presterat så bra kunskapsmässigt kanske, utan för att han kämpat och jobbat med sina egna rädslor.

Vi har olika personligheter, men vi behöver alla övervinna oss själva och våra rädslor då och då i livet. Därför tror jag inte det är fel att belöna i såna här situationer. Det är ju ändå något värt att fira när man övervunnit sig själv och det man är rädd för.

Du är mamma och du känner din son bäst! Stor kram!

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2012-05-13 21:34 #23 av: [Jerrie09]

#21 Jodå, jag vet vad som kan hända på skolgården. Har både mobbats (i offerroll), och varit på kanten till att delta i mobbing men det kändes aldrig bra.

Mitt stöd hemma har varit dåligt, jag har varit så djupt ned på botten och få har brytt sig. Jag vet hur dålig psykiatrin är, hur många läckor det finns.

Har man haft både delad personlighet, och autistiska drag så är man inte en socialt kapabel människa. Om ens föräldrar till och med försöker att dela på ens personlighet, ligger man illa till. Om ens bror deltar aktivt i mobbing, vill man bara dö till slut.
Okunskap eller dumhet?!
Resultatet är lika förödande.

#22 Tack theresiaw. Alltid upplyftande med dina kommentarer. Fast lite rädd för det okända är du nogFlört

 

 

(sista meningen är jag skeptisk till dock...)

Mvh

Anmäl
2012-05-14 05:41 #24 av: Internettan

#19:

Håller med dig om allt du säger. Om man inte klarar av det man vill göra (eller måste göra kanske) så kan det vara en idé att söka hjälp.

#20:

Det har du nog rätt i.

#21:

Glad

#22:

Ofta när man har starka idéer om något så kommer de från ett problem man har, men det tänker man inte alltid på till en början. Man bara tycker att alla andra har fel. :)

Jag håller med dig om att när man flyr undan det man inte vågar så blir självförtroendet och självkänslan ännu mindre. Samtidigt så tänker jag om skolan att varför ska alla tränas till att göra samma saker? Varför ska alla tränas till att bli duktiga talare till exempel? (Jag vet - vem avgör vilka som ska bli det eller inte..? :) I kyrkan talar vi ju om att vi har fått olika gåvor och alla blir/mår inte bra av synas och höras utan finner en bättre plats i bakgrunden.

Ditt förslag är bra på ett sätt. Att uppmuntra min son att försöka utföra sina uppgifter även om de är jobbiga. Och om de sedan går bra så kommer han att bli lite starkare. Sant.

Dock funkar det inte alltid så. Jag minns när jag själv var tvungen att gå till skolan och göra något hemskt jag inte ville. Det var som att gå till min egen avrättning. Även om min mamma uppmuntrade mig så kände jag mig så oändligt ensam när jag ändå själv fick gå till det hemska och till en skola där läraren var jättebra men som jag aldrig i livet skulle våga berätta om mina problem för. Och om det också gick dåligt (med dåligt menar jag alltid att man gör bort sig inför sina kompisar och tappar ansiktet) så sänktes och bekräftades det dåliga jag tänkte om mig själv. Och så blir det fortfarande i mitt liv. Ibland går allt bra och jag känner mig stark. Ibland känner jag mig istället knäckt och tänker att det aldrig blir bättre. Det är inte som en stega där jag hela tiden klättrar uppåt, jag befinner mig ganska mycket på samma trappsteg hela tiden i genomsnitt. Jag har ändå bitit ihop och kämpat på till 47 års ålder och ändå har jag kvar mina problem. Enda skillnaden är att jag idag känner mig själv och vet hur det är, vilket blir en sorts vaccination. Jag gillar mig själv ändå. Men ångesten är inte mindre inför det jag har problem med. Hur länge orkar man? Hur länge måste man vara duktig och kämpa på och uppmuntras till "lydnad"?

Jag förstår att det kan kännas befogat att din son inte är med när vissa situationer skapar ett sånt problem för honom, men jag tror det skulle vara så enormt positivt för honom i längden om han övervann det lite grann. De där känslorna som säger att han inte orkar vara med behöver ju hanteras... hjälp honom med det genom att prata och lyssna, visa att du förstår, men uppmuntra ändå att vara med.

Jag förstår ditt råd och jag håller med dig på sätt och vis. Men mina funderingar handlar också om huruvida det är rätt av samhället att kräva av alla medborgare att de ska tränas i saker som de inte nödvändigtvis är "rustade" för att göra. Alla är inte talare, som sagt. Måste man foga sig och försöka bli något man inte vill eller behöver? Ska vi böja oss under en makt som bara består av människor? Visserligen lever vi i en demokrati men det är ju inte direkt som att vi kan påverka alla saker.

Det har skrivits en del på senare tid om att lagen har skärpts när det gäller hemskolning och att det i princip blivit omöjligt att använda sig av det. Det har fått till följd att flera familjer fått gå i exil och flyttat till Åland eller Danmark. Det har handlat om barn som mått dåligt i skolan och som det gått bra för i hemskolningen. Det finns också många undesökningar som säger att hemskolade barn oftast får bättre resultat i alla ämnen oberoende av föräldrarnas utbildningsnivå. Det säger rätt mycket om vilken sorts miljö som är bäst för barn. En med närkontakt med vuxna. Ändå är hemskolning nästan förbjudet. Det är ett kontrollsamhälle vi lever i och jag undrar om Gud verkligen vill att vi ska foga oss i allt och uppmuntra våra barn att det är rätt att lyda vad "överheten" säger, oavsett hur vi mår av det. Är det verkligen så negativt att gå emot? Kanske man lär sig något annat istället? Något som stärker en?

Jag vet att jag tänker lite udda och inte är så "välanpassad" som jag borde. Och jag förstår att om jag vill att mina barn ska bli välanpassade till vårt samhälle så bör jag göra som du säger. Men tänk om det är bra att gå en annan väg? Tänk om självförtroendet stärks av att bli uppmuntrad att vara kritisk mot saker och ting som egentligen inte är så självklara. Vi bara tror att det är självklart att barn ska gå i skolan i just si eller så många år och läsa just dessa ämnena och utföra just dessa uppgifterna. Det är ju människor som kommit på det och det vet vi ju alla hur fel det kan bli.

Jag brottas väldigt mycket med dessa frågor och bollar dem också med mina barn, på gott och ont.

 

 

Anmäl
2012-05-14 07:33 #25 av: OlgaMaria

#24 Jag håller med dig om att alla är olika och att alla inte borde behöva utvecklas i samma form och efter samma normer. Det tycker jag också är ett mycket bra perspektiv att förmedla till sina barn - att de är som de är, bekräfta deras styrkor mycket. Kan man inte på det sättet också ta bort lite av ångesten inför svåra uppgifter? Man kan förmedla, det är bra om du deltar och försöker, men du måste inte få bra resultat, det kanske inte är meningen att du ska få jättebra resultat, för dina styrkor ligger någon annanstans.

Vart ligger din sons styrkor förresten? Vad är han bra på, intresserad av och på vilket sätt är det roligast för honom att lära? Det är ju jättebra för dig, din son och hans lärare att veta. Då kan man kanske anpassa vissa saker så att de blir roligare för din son. Och kan man stärka hans självförtroende där han har sina styrkor tror jag att den bättre självkänslan också kan smitta av sig på de jobbiga uppgifterna.

Men återigen, vi är olika och därför behöver vi lära oss att samarbeta och fungera tillsammans och tillsammans se konstruktiva lösningar. Vi har ju inte så många alternativ som du konstaterar (hemskolning är ju nästan en omöjlig väg).

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2012-05-14 09:00 #26 av: Woodland

# 23

Har man haft både delad personlighet, och autistiska drag så är man inte en socialt kapabel människa

Är det vad du menar med det du skrev i # 12 - Den bästa kamraten är ditt andra jag.?

Du måste ha kommit långt med din sociala utveckling för du skriver här och kan uttrycka dig. Och fastän anonymt har de öppnat dig för främmande personer.  Det är stort, tycker jag.

Att tänka själv kan vara jobbigt om man inte varit aktiv med att ta egna beslut.  När det gör för ont i livet stänger man av, låser in sig själv mentalt eller känslomässigt för att skydda sig själv.

När man har varit så illa behandlad som du varit kan det vara svårt att tro att Gud älskar en.  Kan du det?

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Anmäl
2012-05-14 12:19 #27 av: [Jerrie09]

#26 Varför argumenterar du? Lägger fram exempel som ska passa i tråden, de behöver inte analyseras, och snackas vidare om. Vi känner nte varandra närmre. Pratar inte med främlingarFlört

Anmäl
2012-05-14 12:47 #28 av: OlgaMaria

#23 vadå det okända? :)

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2012-05-14 13:18 #29 av: [Jerrie09]

#28, Typ djävulen :) Men han brukar jag ej prata om heller. Finns ingen djävul, bara en symbol.

 

 

 

Anmäl
2012-05-14 13:29 #30 av: OlgaMaria

#29 jaha :) jag är inte så rädd för honom. Sen tycker jag inte han är så okänd heller :)

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2012-05-14 13:41 #31 av: [Jerrie09]

#30 Haha, för mig är han okänd.

Anmäl
2012-05-14 17:57 #32 av: OlgaMaria

#31 :)

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2012-05-15 10:39 #33 av: [Jerrie09]

#internettan

Läste till raden Och om de sedan går bra så kommer han att bli lite starkare. Sant.

Här delar du dig och riskerar att samtidigt dela andra. Är det medvetet?!

Anmäl
2012-05-15 15:10 #34 av: Camillhe

Jerrie:

Jag förstår inte och jag tvivlar på att ngn annan förstår vad du menar. Men för att inte förstöra Internettans tråd så kanske du kan starta en ny tråd ang ditt ämne att dela sig.

Anmäl
2012-05-15 18:57 #35 av: [Jerrie09]

#34

Allright..

 

Anmäl
2012-05-16 06:45 #36 av: Internettan

#25:

Att fokusera på hans styrkor är nog en bra väg. Och som du säger - vi lever ju tillsammans med andra och på något sätt är det alltid bäst att hitta fungerande sätt att samarbeta hellre än att fly eller att prata om "vi" och "dom". För det blir lätt så.

Och det var en bra grej du sa: att man kanske får bort en del av ångesten när man bekräftar och fokuserar på det som är bra och att det smittar av sig på andra situationer. Det vet jag själv att när jag varit och gjort något som blivit riktigt bra i ett sammanhang så följer självförtroendet med även i andra sammanhang (ett tag i alla fall). Då klarar man plötsligt av det man inte gjorde innan.

Jag ska försöka tänka om lite. :)

#33:

Här delar du dig och riskerar att samtidigt dela andra. Är det medvetet?!

Jag fattar inte heller ett smack. :) (Och du verkar inte direkt villig att förklara någonting heller, av tidigare inlägg att döma.)

 

Anmäl
2012-05-16 08:57 #37 av: OlgaMaria

#36 Ja, så bra. Personer som ofta måste vara i situationer där de är svaga behöver man ju hjälpa desto mer att få fram de här situationerna där de får glänsa och kunna. Det är verkligen stärkande med känslan "jag kan, jag förmår, jag vill" och jag tror alla har många såna situationer där man känner så, men vissa får dessa naturligt hela tiden i skolan, skolan är liksom som gjord för dem, andra får det inte och då måste man försöka kompensera på något sätt så att de också får den här självförtroendeboosten när man gjort något bra och lyckats väl. Sen hjälper det nog också att bara ge komplimanger för det som din son är bra på, att ständigt påminna honom om var han har sina styrkor och att värdesätta dem. =)

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.