Sorligt att höra att du förlorade din make. Måste säga att det glädjer mig att dina flickor har sådan underbar syn på Gud.

Gullan 402 - tack för din varma berättelse om det sorgligaste som kan hända i en familj. Tack också för att Du så tryggt orkar berätta om att ni - ett år senare - orkar leva vidare som en "hel" familj även om din man/barnens far - flyttat hem till Gud.

Barn är så kloka och vi har mycket att lära av dem.

Det märks att du har styrka i Gud. Vad skönt att barnen är så rättfram och tar saker på ett sätt som Gud vill. Vi borde ta till oss det som vuxna. Vad enkelt det skulle bli många gånger i livet.

Man blir alldeles varm och rörd av din berättelse!

För mig gör din berättelse  hela debatten om skolornas alltmer fjärmande från kyrkan att jag blir mer och mer upprörd!

Vad kan det göra barnen för skada att få med sig lite trygghet och värme och möjlighet till tro? Istället väljer man att helt avskärma sig och tar bort alla förutsättningar för många barn som växer upp i otroende familjer att aldrig ges möjlighet att bilda sig en uppfattning.

Tack och lov lever vi på en ort där skolan fortfarande använder sig av både kyrka och präst vid skolavslutningar o dyl. Jag tror att barnen behöver det! Det bäddar för att de ska kunna göra ett eget val en dag…

Kram på dig!

vilket härligt stöd i den sorgen och barn är så visa och får de dessutom lära sig att det finns en Gud så tar de emot det och de tror det. I det mesta så är barnen så enkla, oförstörda och självklara i hur de ser på svåra händelser!

Tack för alla fina tankar om min berättelse.

#4 På torsdagem kl 15.00 sitter vi i kyrkbänken o avnjuter våra småttingar i luciatåget.

#6

Det är bland det mysigaste och mest rörande jag vet! *laddar med näsdukar*

Lucia är fint!!

Då är jag på Ullared i julstressen! Inte fullt så fridfullt och berörande..

fy fan.. låt ungen välja själv om den ska följa religonen eller inte!

#10 Så du menar att ute i samhället på övriga skolor och dagis influeras barnet absolut inte av någonting som kan bli fel ???? Religioner, livsåskådningar eller ateism osv…. jag menar …. oavsett vilken skola/dagis barnen går på så influeras de av de riktningar skolorna tar och förbudsteorier som nekar folk att ha en tro av något slag kan skada mer än hjälpa och där anser jag att svensk skola och dagis börjar närma sig…

#10

Och hur har du tänkt dig att de ska ha den valmöjligheten, om de inte vet vad det är de har att välja mellan?

En del människor vill inte ge sina barn MÖJLIGHETEN att välja det de inte själva tror på och står för …. det är ju lika tvingande som de påstår Gud vara…( obs! Jag håller inte med om att Gud tvingar)

Precis!

Hur ska jag veta om jag ska rösta på Socialdemokrater eller Moderater om jag inte får veta vad det ena eller andra är? Och om man, som jag, inte är traditionellt troende så var ska mina barn få den informationen ifrån? De får den ju inte från mig, då måste jag ju se till att de får en basinformation så att de kan ta ställning!

Mina barn är aktiva inom olika kristna organisationer just för den sakens skull, och jag är väldigt mån om att de ska få en bredd som gör att de ska kunna ta egen ställning en dag. Jag ger dem alltid min syn på saken men är noga med att berätta att så tycker/tror JAG, jag kan ha FEL.

#14 En sådan inställning uppskattar jag otroligt mycket. Det är starkt att låta barnen ta del av aktiviteter man inte själv är aktiv inom för att låta barnen själva få intryck som ger dem en egen självständig syn på livet.

Mina barn vet var jag finns om frågor kring tro kommer upp och de vet att de kan pumpa mig och de vet att de får om de vill följa med till kyrkan, men de är inte tvingade att göra så. Jag är kristen, deras pappa inte (de första barnens pappa) och jag har valt den vägen. Våra 2 mindre barn följer med till kyrkan, de är med i vissa aktiviteter men inte till "överdrift" och aldrig på tvång.

Jag tror också det är viktigt att man får välja själv. Som barn blev jag tvingad in i kyrkliga aktiviteter och det ledde till onödigt mycket trots som gjorde att jag tog avstånd från Gud under många år. Gud är smartare än jag så jag fann vägen tillbaka - men det kunde varit enklare. Jag har valt att ställa mina barn inför möjligheten att välja själva.

Vi har erbjudit kristen gemenskap där de fått chansen att möta troende jänåriga men utan tjat om att de skall vara med. Balansgången är väldigt svår tycker jag. Eftersom jag vet hur lätt det är att "bara inte orka" fast man kanske skulle vilja.

Jag har ingen patentlösning på hur man ska göra för att inte påverka barnen, förresten gör inte barn som man säger utan som man gör. Ska jag då förneka att jag ibland trivs med den avkoppling o inre ro som en gudstjänst kan ge mig?
Jag är nog lite av en sökare men som alltid trott på ngn typ av högre makt. Jag trivs i kyrkans värld o sättet de bemött mig på när jag är där. Kan berätta lite kort om min struliga lillbror som nyligen fyllde 30 o blev frälst för 1½ år sen. Han har alltid strulat (en effekt på våra föäldrar, hemmet var inte den trygghet det borde vara). Skolkat sig igenom högstadiet, missbrukat alkohol,gjort kriminella handlingar, rökt hasch för att sen övergå till tyngre droger som han injecerade o det kriminella livet eskalerade kraftigt. Suttit i omgångar på kåken för att leva exakt likadant då han kommit ut.  Sommaren -06 träffade han en pastor i fängelset som kom dit o hälsade på internerna o pratade med dem. Brorsan o denne kom väl överens o brorsan fick en bibel av honom (Ngt med MC-bibel lr ngt liknande) o han började läsa för att sen ta steget att gå på Gudstjänsten o han blev frälst. I mitten av jan-07 muckade min bror o han läser fortfarande bibeln varje kväll även om gudstjänsterna (Filadelfia för hans del) inte blir av så ofta. Brorsan har inte rört droger sen han kom ut (med undantag av lite alkohol att skåla med under ordnade förhållanden, han har en fin lägenhet o går just nu en utbildning som han kämpar hårt med o brytit med sina gamla kompisar helt. Fritiden numera går åt till att läsa läxor *missat mkt av livet*, passa mina barn när jag jobbar ).
Så i mitt liv har kyrkans gemenskap gjort mkt, det vikigaste att jag o barnen klarat av det första sorgeåret efter make/pappa o vi har fått en bra o bättre relation till lillebror/morbror.

Men det är väl en fullkomligt underbar historia!

Med tanke på att tro alltid får skulden för krig och åsamkande av olycka över hela världen är det konstigt att ingen pratar om hur mycket elände tro har hjälpt folk ur…

Gullan! Jag förstår dig precis. Utan min tro hade jag nog inte överlevt när min dotter dog. Åtminstone inte på ett så "helt" sätt som jag trots allt gjort.

#4

citat; //För mig gör din berättelse hela debatten om skolornas alltmer fjärmande från kyrkan att jag blir mer och mer upprörd!

Vad kan det göra barnen för skada att få med sig lite trygghet och värme och möjlighet till tro? Istället väljer man att helt avskärma sig och tar bort alla förutsättningar för många barn som växer upp i otroende familjer att aldrig ges möjlighet att bilda sig en uppfattning.//

Nu är det så att skolan ska vara politiskt och religiöst obunden eftersom stat och relgion är åtskilda och vi betraktar religion som en privat angelägenhet. Jag önskar givetvis att alla barn ska få trygghet och värme i livet men trygghet stavas inte jesus… Du antyder att det är något negativt att växa upp i en "otroende" familj. Jag tycker synd om barn som avskärmas och från tidig ålder ska skolas in i den "rätta läran" när föräldrarna avskiljer dem från andra och låter dem endast umgås och komma i kontakt med likasinnade (läs delar föräldrarnas tro). Barn måste få rätten att växa upp som fria självständiga tänkande individer sen får de själva välja om de vill vara troende eller ej.

#20 Nu är det ju så att de flesta familjer som är troende inte lever så hårt hållna som du beskriver ovan. T.ex låter barnen enbart umgås med likasinnade osv.

Sedan finns det väl en minoritet som lever så men det tar i alla fall jag starkt avstånd ifrån.

Håller med dig Sukram om att barnen inte ska indoktrineras med tro. Men de flesta skolor och dagis med kristen profil håller inte på med sånt.

Alla människor ger sina barn tro på olika saker, både religiöst, politiskt, och allt annat. Barn snappar fort upp sina föräldrars synpunkter på livet.

Så fungerar det i alla familjer. Och barn brukar växa upp och ifrågasätta allt dom fått hemifrån.

Så länge både hem och skola har en öppenhet och berättar att andra människor tror andra saker och inte påtvingar barnen att delta i saker dom inte vill, kan jag inte se det som ett problem.

Här har pingstkyrkan ett oerhört populärt dagis och skola, där merparten av de som går där inte kommer från kristna familjer.

Och det är långa köer eftersom dom bedriver en väldigt proffesionell och pedagogisk undervisning.

Jag tycker man förminskar barn och ungdomars kompetens när man tror att dom inte kan ifrågasätta och bestämma sig vad dom vill tro på när dom växer upp.

Visst finns det både friskolor, dagis, kyrkor och familjer som verkligen inte tillåter ifrågasättande. Där barnen tvingas till att gå på kyrkans aktiviteter, uppföra sig kristet osv. Men det är inte så vanligt längre. När jag växte upp fick många av mina frikyrkliga vänner inte gå på disco eller bio. Tack och lov har en ny generation kommit fram där man inte försöker kontrollera individen i församlingar på samma sätt.

Ja ni. Jag tänker helt klart ge min dotter en kristen uppfostran och göra vad jag kan för att hon ska vara med i kyrkan och få möta Gud. Jag vill inte att det ska bli tvång och tråkigt för henne. Men det tror jag inte att det behöver bli så länge man pratar öppet med varandra och så länge jag och min man kan förmedla glädjen och äktheten i vår tro till henne.

Jag vet många som tagit skada av att de känt att tron blivit påtvingad. Så klart vill jag inte att det ska bli så. Jag och min man har dock bättre erfarenheter. Vi har båda blivit fostrade som kristna och det har bara varit positivt. Min man kom till en fas när han var typ 12-13 när han inte ville följa med till kyrkan men det accepterade inte hans mamma och ja, han är inte det minsta sur över det idag, snarare tvärtom!

Jag kan nog önska att jag fick ännu mer hjälp i mina tonår att välja ett kristet liv och att vara i kyrkan, men när barnverksamheterna tog slut för min del kände jag mig väldigt ensam i kyrkan och slutade gå dit av den anledningen. Jag hade jättejobbiga år, inte minst med att jag kände mig så långt bort ifrån Gud, fast jag aldrig slutade tro. När jag skulle börja gymnasiet ville jag jättegärna flytta hemifrån för att kunna gå på ett kristet gymnasium. Jag ville verkligen ha en bättre och en kristen miljö, men jag fick inte det för mina föräldrar (flytta hemifrån alltså).

Jag blev frälst när jag var 7. Jag fick höra undervisning på ett barnläger om syndernas förlåtelse och om rening i Jesu blod och alla fick frågan om vi ville ta emot honom i våra liv. Självklart ville jag det! Det var helt fantastiskt att uppleva Guds renhet flytta in i mitt hjärta. Jag bara grät. Det var verkligen starkt! Jag bad om syndernas förlåtelse. Jag härmade en frälsningsbön som de talade ut för mig. Det kanske vissa tycker är hemskt - att en 7-åring ska be om förlåtelse för sina synder - men det är verkligen allt annat än hemskt. Det var en sån fantastisk upplevelse och jag har fått många fler.

Om vi tror att Gud finns och att Jesus är vår frälsare är det väl klart att vi ska lära vår barn det och be för dem att de ska få ta emot det i sina liv! Vi lär dem ju en massa andra bra saker som att man ska säga tack för maten och borsta sina tänder så att man inte får hål. Där lämnar vi inte så värst mycket utrymme för eget tänkande. ;-p Ändå tycker jag att detta med tron är så mycket viktigare.

Har man själv inte en tro kan man ju inte lära sin barn tron heller så klart. Detta säger jag utifrån mig själv som troende mamma! :)

Men det är så underbart att få lära känna Gud som barn. De upplevelser jag gjorde som liten bar mig igenom de tunga tonåren och gjorde att jag aldrig tappade tron helt även om det var nära.

det är ju jättefint att flickan sa det där om lådan,pappa är hos gud osv..men i mina öron låter det skrämmande..hon har ju trots allt förlorat sin PAPPA o verkade inte särskillt ledsen över det..kusligt!!

#23 Att hans mamma inte accepterade nejet betyder att han inte fått den fria viljan att bli det han vill. Alltså tvång, även om han är troende så vet man inte var den personen hade hamnat annars…

#24 Det tog naturligtvis ett tag mellan dödsfall och begravning så redan där hade barnen på någotvis bearbetat känslan av att vara faderslös. Sen så hör det till saken att hon var 3 år och begravningen i sig var inte det tillfälle hon verkligen saknade pappa. Saknaden efter pappa har ju kommit i situationer där hon BOKSTAVLIGEN saknat pappa. Varje familj har ju sina vanor och en viktig sak vi gjorde var fredagsmys. Vilket innebar att vi åt lite chips, godis en god kaka till kaffet etc framför TV. (Inte nödvändigt med TVn på och vi pratade med varann om allt möjligt. ) Vid såna tillfällen saknade hon sin pappa påtagligt, eller när hon ville sparka fotboll MED pappa på gräsmattan, diskutera bilmärken (mamma kan knappt någon) eller leka med bilar…

#24 Mitt synsätt på livet och på döden gör att jag inte blir speciellt sårad när någon dör…

#25 Han har ju den fria viljan till att välja bort Gud vilken dag han vill! :D Men varför välja bort Gud när man hittat honom?

#28 Jeez.. Du förstår inte vad jag menar. Han hade kunnat bli något annat, göra något annat, om han inte blivit tvingad till det. Tror termen är Hjärntvätt.

Det var inte hans val då. Utan hans mamma. Inte hans val, utan hennes.

#29 Ehh.. va? Ehh.. nää.. nu fattar jag ingenting, alltså. Jag är så himla osjälvständig nu för tiden. Kan inte få ihop en enda tanke… Öhhh…

Jag har haft både och till mina barn, Kristet och kommunalt( ej kristet) men personalen en del var kristna på det kommunala förskolan. Själv så jobbar jag på en förskola med 1-3 åringar har 2 jobbar kompisar som är kristna på vår sida, så vi är 3 av 8 som är kristna.