Inför en tävling på Skrivlust iFokus grävde jag fram en gammal berättelse jag skrev för en svenskalektion i skolan för ca 4 år sen, och tänkte att den ville jag dela med mig av till er här..

Den sista striden

Det var en gång en liten pojke som kallades Jahve. Han var ensam allsmäktig över lekplatsen i sitt kvarter o alla andra barnen lydde honom för lille Jahve hade makten att styra över deras lekplats. Då kan man ju tänka sig att Jahve utnyttjade detta och lät vissa vara med och leka medans andra fick stå en bit bort och bittert titta på medans de andra barnen fick leka tillsammans med Jahve. Men så var det inte för Jahve var en mycket snäll gosse och lät alla vara med som ville. Men ingen fick sätta sig över Jahve för det var han som var ensam allsmäktig över lekplatsen o kunde göra som han ville. En dag så tröttnade en av pojkarna som brukade vara med och leka, på att Jahve var den som bestämde över deras lekplats. Så Beelsebul som han hette gick till Jahve för att tala om för honom vad han tyckte om att Jahve var ensam allsmäktig över lekplatsen. Beelsebul tyckte att lekplatsen behövde en ny ledare och kung. En som förstod sig på vilka som passade på lekplatsen och vilka som inte gjorde det. Jahve ville vara Beelsebul till lags och föreslog att även om Jahve var den som var ensam allsmäktig ledare och kung över lekplatsen så fick gärna Beelsebul vara det över en dag och hoppades att Beelsebul skulle nöja sig med detta. Men nej, det gick inte Beelsebul med på! För Beelsebul hade bestämt sig att nu var det dags för en ny ledare och sa till Jahve att det skulle bli strid om lekplatsen, och med dom orden tågade Beelsebul ut från lekplatsen med några av dom andra barnen. Beelsebul hade frestat dessa barn med godis som dom skulle få ifall dom gick över till hans sida och hjälpte honom med striden om lekplatsen. Veckorna gick och både Jahve och Beelsebul förberedde sig för striden. Så en dag kom den stora dagen som man skulle strida om lekplatsen. Det var en regnig dag, dom mörka molnen låg tungt över dem och åskan mullrade i fjärran. Barnen slogs mot varandra med nävar och träsvärd. I spetsen, mitt i allt kaos stod Jahve och Beelsebul öga mot öga och drog sina vapen, höjde dom mot skyn. Jahve tyckte inte alls om att han var tvungen att bruka våld men han visste vad han var tvungen att göra. Jahve och Beelsebul drog sina svärd. Ljudet från klingorna som möttes ekade högt och så höll det på länge men till slut fick Jahve ner Beelsebul på marken och kunde slutföra striden. Jahve slängde svärdet åt sidan och tog fram sitt hemliga vapen ur innerfickan på sin jacka, en liten kärleksälva. Den lilla kärleksälvan satte sig på Beelsebuls bröst, la händerna på hans hjärta och en liten tår föll ner från älvans kind ner på Beelsebul. Tåren trängde genom Beelsebuls kläder, skin, kött och blod, ända in till hans hjärta där tåren spred den kärlek och förståelse för andra varelser som Beelsebul saknat. Regnet upphörde och molnen skingrades, himlen blev klarblå och solen lös igen. Jahve sa åt Beelsebul att nu när allt hat, sorg och begär var borta från hans hjärta så fick han gärna vara med och leka med honom och dom andra barnen igen på lekplatsen, för Jahve är ensam allsmäktig över lekplatsen och låter alla vara med som vill. Jahve har ett stort hjärta som förlåter alla som ber om förlåtelse.