Det nya budet:  "Älska varandra", säger Jesus själv till sina lärjungar i Joh 13. I den 35:e versen ger Han dem klara besked och säger: " Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek". Vad innebär det i praktiken, vad är kärlek? Vad har vi för referenser till vad kärlek är i våra liv. Om vi har en livspartner som vi älskar, så räcker det inte med att vi säger att vi älskar varandra, vi måste genom vårt sätt att handla visa vår kärlek. Vi gör saker för varandra, för att glädja den andre, utan tanke på att få något tillbaka. Agerar man så osjälviskt kommer man att få så mycket tillbaka utan att kräva det. Om vi har barn så är det lika där, vi måste visa vår kärlek i handlingar, och det gör nog de flesta till sina barn. Samma sak gäller i alla relationer vi är rädda om. Kärleken är en dialog mellan flera parter, inte en monolog inne i en själv.

Sen kommer vi till något känsligt, kärleken till våra medmänniskor, grannar, arbetskollegor, skolkamrater och inte minst till våra kristna syskon i våra olika församlingar. Handlar vi efter "Det nya budet: Älska varandra", i kyrkan? Oftast är en församling representerad av olika typer av människor från olika socialgrupper, hudfärger, kulturer mm. Med handen på hjärtat. Kan du och jag säga att vi finns till hands, hjälper, stöttar människor i våra församlingar, som är sjuka, deprimerade, fattiga, trasiga, ensamma? Lever vi så? Offrar vi av oss själva till dem, med våra tillgångar, pengar, kläder, mat, vänskap, tid o engagemang? Eller är det lättare för oss att lägga pengar i kollekten och liksom "köpa oss fria" från ansvar för de som lider i vår närhet. Inget fel alls i att skicka pengar och annat bistånd till andra länder, men är det verkligen riktigt att vi glömmer de som finns så nära oss, t o m i vår egen församling? I 2:a Kor.8 står det om hur viktigt det är att vi delar med oss, i vers 14 -15 talas det om jämviktens betydelse, att de som lever i överflöd ska avhjälpa andras brist. I 2:Kor. 9 står det om att Gud älskar en glad givare. Det har man hört tusentals gånger precis när det är dags att gå runt med kollektboxen. Visst, gott så, men jag tror att många missuppfattat vad det handlar om egentligen. Klart vi ska lägga pengar i kollekten, men inte ISTÄLLET FÖR att hjälpa de som finns omkring oss. Och att givandet i första hand handlar om pengar tror jag också är en tragisk missuppfattning. Vi behöver förstå att det handlar om att ge oss själva, vår tid, uppmärksamhet, vårt hem, en extra tallrik vid middagsbordet, kläder, materiella prylar och annat till våra medmänniskor.

Jag har ett skrämmande exempel ur verkligheten. En ensamstående kristen kvinna med två tonårspojkar är med i en församling någonstans i Sverige. Hon har kämpat länge, i flera år för att få ett jobb, men ännu finns ingen ljusning där. Hennes ekonomi är helt i botten. Hon är en god mor och vill att hennes grabbar ska må bra. De kan inte vara med på sina träningar för de har inga skor, de kan heller inte åka med kompisarna till badhuset, det finns inga pengar till det. Hon har ingen bil och kan därför inte storhandla. Det har gått så långt att hon "lämnat Gud". Hon orkar inte kämpa ensam mer. Hittar ingen utväg och ingen lösning på familjens svårigheter. Ska det behöva vara så här? Var finns våra församlingar när trossyskon hamnar i svårigheter?

Ärligt talat, när jag själv åker till kyrkan slås jag alltid med häpnad över den extrema skillnaden mellan olika socialgrupper i församlingen. Det räcker med att titta på parkeringen, där är det en salig blandning av nyare lyxbilar och gamla sönderrostade skrotbilar. Sen kan man ju se skillnaden på många andra sätt också, hur vi bor, hur vi lever etc. Hur vore det om vi kunde se på våra tillgångar som att det är Guds. Det borde vi göra eftersom det också står i Bibeln. Kanske borde vi då tänka på hur vi handskas med våra pengar. Måste man åka omkring i en bil som man har dyra lån på, för att åka flott. Måste man bo i det finaste kvarteret, i det finaste huset med det dyraste lånet. Måste man ha de senaste teknikprylarna? Måste man åka på kostsamma utlandsresor? Måste man allt detta, när det finns människor omkring oss som inte ens har mat för dagen eller skor på sina fötter? I Gal. 6: 2 står " Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag". Jag återkommer till det jag började med, vad Jesus säger till lärjungarna i Joh.13:35  "Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek". Här tror jag hemligheten till sann väckelse finns! Vill vi ha väckelse? I så fall är det dags att vakna nu.

Läs 1 Joh 4:7-21 Kärleken från Gud.

Jag vill avsluta med Matt. 24:12-13 "Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta. Men den som håller ut till slutet ska bli räddad".

 Maria