Kyrkan

God eller egoistisk?

2009-03-26 21:43 #0 av: Maria

Jag försöker leva som en god medmänniska/Kristen. Sällan ber jag böner för egen del utan för andra. Ber för mina nära och kära för att de ska må bra och vara lyckliga.

Nu till min fundering. Det låter ju som jag är en uppoffrande människa (och det stämmer till viss del) men gör jag detta av godhet eller är det rentav egoism?

I och med att mina nära och kära mår bra så gör ju jag det också. Är det några problem så blir jag oerhört påverkad så egentligen är ju deras välmående ett måste för att jag ska vara lycklig så egentligen tänker jag ju mest på mig själv.

Är det någon annan som har funderat kring samma sak?

/Maria

 

Anmäl
2009-03-26 22:09 #1 av: cillaj

 

I det avseendet skulle jag säga att dina böner för andra grundar sig i rädsla och inte kravlös omsorg för dina nära o kära, att ge utan tanke om att få tillbaka är äkta kärlek för mig, Guds sanna kärlek.

att inte be för dig själv är att neka Gud den kärlek han har avsett till dig.

Så ser jag på saken.

Anmäl
2009-03-26 22:22 #2 av: Maria

Jag förstår hur du menar men jag ser ändå att jag ber utan tanke att få tillbaka. Det räcker så att säga för mig att de mår bra. Jag kräver ingenting tillbaks men likväl kommer ju tanken att jag samtidigt då ber för mig själv.

/Maria

 

Anmäl
2009-03-26 22:27 #3 av: cillaj

 

som sagt, varför skulle du inte göra det, du har väl samma värde som dina nära o kära.

Anmäl
2009-03-26 22:39 #4 av: Maria

Jovisst tror jag väl att jag har samma värde... men just det här med människors godhet tycker jag är intressant.

Nu finns ju de som har en avsikt med sin välvilja och det är inte riktigt det jag menar utan jag menar den villkorslösa kärleken.

Kan det rentav ligga en egoism där också?

/Maria

 

Anmäl
2009-03-26 22:39 #5 av: Camillhe

Jag tycker inte det handlar om varken godhet eller egoism.

Pratar du inte lite då och då under dagen med Gud om allt möjligt, även sådant som handlar om dig själv?

Anmäl
2009-03-26 22:48 #6 av: cillaj

 

Självklart kan det vara egoistiskt, DU vill ju att de ska må bra, vi är bara människor på jorden inte fullt utvecklade andliga väsen, att vi använder vårt ego är en naturlig del i livet.

Vi har alla en väg att följa, att inte vara egoistisk i något avseende i livet är nog en omöjlighet.

Anmäl
2009-03-26 22:55 #7 av: Maria

#5 Jo jag har en dialog med Gud dagligen.

Om man nu tänker på en genomgod människa som Moder Teresa. Tror ni att det var en viss form av egoism som styrde hennes liv?

/Maria

 

Anmäl
2009-03-26 22:59 #8 av: cillaj

 

Absolut, som jag sa, vi är bara människor.

Även om man vill så väl, blir det svårt att vara helt genomgod och helt kravlös i sitt andliga arbete.

Egot är en del av livet.

Anmäl
2009-03-26 23:14 #9 av: Camillhe

#7 Så då ber du ju för dig själv också? Eller ser du att be och att föra en dialog som olika saker? Jag tänker att många kanske har en viss stund på dagen som man ägnar åt att "bara" be. Och i sådana stunder är det nog ganska vanligt att man framförallt ber för sina nära och kära, men att dialogen som jag tror de flesta kristna för inom sig med Gud under dagens lopp ofta handlar om ens egna problem, funderingar osv.

Ang egoism så tycker jag att det beror på vad man har för definition av ordet. Gud säger Älska din nästa såsom dig själv. Dvs vi ska även älska oss själva och det kan säkert uppfattas som egoistiskt.

 

Anmäl
2009-03-27 00:39 #10 av: Ijin

Tja, jag ser det som att allt man gör i världen är för ens egen vinnings skulle, det summerar ju upp det så... Kärlek är ju egotistiskt det med, och medmänsklighet med, för fördelarna med det utväger nackdelarna...

Så igentligen drivs alla människor av egoism, men hur det presenterar sig, och om man väljer att jobba som lag eller ensam, är det som skiljer människor från människor:p

Anmäl
2009-03-27 10:53 #11 av: Kvasar

Är det inte så att alla människor föds mer eller mindre egoister?

Spädbarn gör vad dom kan för att överleva. Barn på dagis slåss om en leksak, trotts att dom egentligen inte vill leka med den, dom gör de bara för att försvara vad dom anser tillhöra sej själv. osv...

Sen kom det någon smart rackare och sa, men varför inte göra så här istället och dela med sej, då blir alla glada.. Folk nappade på det och vi började lära oss att de faktiskt kan bli riktigt bra att dela med sej då och då!

Sen kan man ju spekulera i evigheter om vi idag är egoister eller inte.. Var går gränsen mellan själbevarelsedrift och egoism?

Ex. Du och en till person är instängda i ett rum och har ett mål mat, ni vet att den som äter upp maten kommer överleva och den som inte äter upp maten kommer dö. Om ni delar dör ni båda två.

Hur gör du?

1, Du äter upp maten själv och överlever.

2, Du låter honom äta upp maten och själv dör du.

3, Ni delar på maten och hoppas på att överleva.

Varför gör du det?

1, För du helt enkelt inte tänker offra ditt liv för någon annan?

2, För att du är en god människa och har gjort den ultimata goda handlingen? Eller, för att du själv inte skulle kunna stå ut med att leva med den andra människans liv på ditt samvete?

3, För att ni är lika snälla, eller egoistiska, båda två och delar på maten i hopp om att ni ska överleva och slippa leva med vetskapen om en annan persons liv på erat samvete?

 

Visst de går inte att sätta sig in i en sån situation, jag vet! Men det jag vill komma fram till är att det alltid går att vrida vända på personens motiv.

Anmäl
2009-03-27 12:21 #12 av: Ijin

#11 Jag tänkte mer som "Om jag hjälper h*n så kan h*n hjälpa mig"

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.