Annons:
Etikettkyrkan
Läst 2599 ggr
OlgaMaria
2009-05-05 19:01

Min mormor

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

När min mormor var 3 år hade hon en syn där hon fick se en ljus väg som ledde fram till himlen och Jesus sa till henne att vandra på den vägen så skulle hon komma till himlen. Det ville mormor göra bestämde hon sig för!

Mormor har haft en del sanndrömmar genom åren. När hon jobbade som assistent på en pastorsexpedition drömde hon bland annat att alla kristallkronor i kyrkan blev stulna. Hon vaknade av denna dröm klockan 3 på natten men kände sig för dum för att ringa och väcka prästen. På morgonen när hon kom till expeditionen berättade hon om drömmen och prästen visade henne in i kyrkan - alla kronorna var borta!

Några månader senare drömde hon att kronorna var tillbaka. På morgonen berättade hon detta. Senare på dagen ringde polisen och sa att de fått tag i kronorna! :)

Mormor och morfar har varit engagerade i frälsningsarmen hela livet. Morfar var frälsningsofficer (titeln för församlingspastorn/föreståndaren typ).

Nu är min mormor 91 år. Hon har varit superpigg och frisk fram till precis innan jul. Då fick hon kramp och det upptäcktes efter detta att hon har en liten tumör i hjärnan.

Hon fick kramp i hela vänster sida och vänster arm stod rätt ut "som en gren", som mormor sa. När detta hände fann hon sig själv stå inför himlens port och hon såg Jesus. Men mormor sa att det inte var dags för henne än, att hon hade mer att uträtta på jorden. Men hon sa till Jesus "men du ser hur min arm ser ut, den står ju rätt ut, hjälp mig med armen". Då försvann krampen och hon kom tillbaka till jorden.

Jag är så glad att hon fick berätta detta för oss, för hela familjen och släkten. Kanske var det detta mormor hade kvar att uträtta. Och det hade varit förfärligt för min mamma framför allt om mormor dött helt plötsligt precis innan jul.

Sen dess har mormor blivit sämre och sämre. Hon ligger nu på ett korttidsboende. Hon sover nästan hela tiden och kan knappt röra sig eller prata. Det har känts som sluttampen i ett par månader nu men nu känns det om möjligt ännu mer som det!

Mormor berättade härom dagen att hon hört den himmelska sången! :) Vad fantastiskt att få höra den!

När en frälsningssoldat dör står det alltid i begravningsannonsen och man säger alltid i begravningen att den avlidne har blivit befordrad till härligheten! Det är så vackert!

Bifogar en bild från mormor och morfars förlovning. De ser så kära ut!

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Annons:
Highness82
2009-05-05 19:48
#1

Så vackert theresia! Jag kan hjälpa till att be för din mormor, att Jesus gör henne frisk igen. Tack för att du delade med dig av din mormors vittnesbörd, Jesus är sannerligen levande och underbar!=)

Vilket vackert fotografi på dina morföräldrar!=) De ser så snälla och trevliga ut!=)

Min mamma har berättat något häftigt som skedde efter då min mormor hade fött mamma.  Efter en månad efter att mamma hade fötts, så fick mormor barnförlamning. Hon hon blev sjuk och hamnade på sjukhuset. Då kom det en präst och bad för mormor, och då blev hon frisk och fick inga biverkningar eller men. Och mamma berättade att det är vanligt att man får men efter barnförlamningen, men Jesus helade henne. Och levde till sen ålder!=)  Min mormor och morfar var kristna och var mycket i missionshuset och i kyrkan. 

Innan min mamma blev kristen, och vid den tiden då jag precis hade blivit kristen så hade mamma en dröm. Hon brukar ofta drömma om mormor och morfar, men de brukar alltid leva i hennes dröm.  Men i den här drömmen så visste mamma att de båda var döda.  De mötte henne i drömmen och mormor kysste mamma på kinden. Hon berättade att de såg så vackra, glädjefulla och lyckliga ut. Så sade mamma: "Men vad kul att se er, hur har ni det?" Och då svarade mormor: "Vi har det SÅ bra"  Sedan vaknade mamma upp ifrån drömmen och hon berättade att den var så verklig, så hon var helt chockad när hon steg upp.  

Efter inte alls så lång tid så hade jag beställt en bok som heter "90 minuter i himlen" och där förklarade han precis så som mamma hade förklarat att mormor och morfar såg ut. Att man blir vacker i himlen, och man ser lycklig och glad ut i himlen.

OlgaMaria
2009-05-05 21:03
#2

Jag hoppas att mormor ska få somna in. Det är dags tror jag. Hon har fått lämna en hälsning från himlen, så jag tror hon har uträttat sitt nu. :) Men du får gärna be att Gud ska låta allt bli till det bästa med min mormor. :)

Det är så härligt med lite kristet arv - att ha några historier som kan bevaras till eftervärlden.

Ja, jag tror också att vi kommer vara väldigt vackra i himlen - när det inte längre finns någon sjukdom och när vi har blivit helt helgade från synd. :)

Kram!

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Highness82
2009-05-05 21:21
#3

 Jag skall be för det Theresia!:) Gud ger henne ett säkert en härlig död utan smärtor, ångest och rädsla. Jag skall be att han ger henne ett kärleksfullt välkomnande i himlen, vilket jag är säker på att han gör.  Min morfar dog av prostatacanser i sömnen. Så han drömde sig iväg till himlen. Och min mormor som hade Alzheimers i flera år dog med ett leende på läpparna. Då träffade hon Morfar, Jesus och Gud vår Fader!:)

Jag håller med om att det är så härligt med kristet arv. Dock tycker jag att det är lite tråkigt att jag aldrig hann prata med mormor och morfar om den kristna tron. Mamma berättade att så fort hon ställde frågor till mormor och morfar så sade morfar ofta: "Läs Bibeln"   De var så snälla människor båda två, och jag saknar dem oerhört. Men det är en tröst att de är i himlen, jag tror verkligen att de är i himlen hos Gud och lovsjunger Himmelens och Jordens skapare just nu tillsammans med alla änglar!=)

Tänk egentligen Theresia, om 100 år så är vi också där!:D Av någon anledning så ser jag fram emot att få höra den himmelske lovsången. Men du får berätta lite om hur din mormor uppfattade himlen? Såg hon gatorna av Guld?

Highness82
2009-05-05 21:37
#4

Jag skänker en av mina favoritlåtar som är så vacker och full av hopp!=) Jag har hört om en stad ovan molnen. Den här låten vill jag lyssna på då jag lämnar den här världen, om inte Herren har kommit innan dess!:)

Jag har hört om en stad ovan molnen,
ovan jordiska, dimhöljda länder,
jag har hört om de solljusa stränder
och en gång, tänk en gång är jag där!
Halleluja! Jag högt måste sjunga!
Halleluja! Jag går till den staden.
Om än stegen blir trötta och tunga,
bär det uppåt och hemåt ändå.

Jag har hört om ett land utan tårar,
utan sorg, utan nöd, utan strider,
och där ingen av sjukdom mer lider
och en gång, tänk en gång är jag där!
Halleluja! Där fröjdas vi alla!
Halleluja! Vart tvivel försvunnit!
Aldrig mer skall jag stappla och falla,
jag är framme, ja, hemma hos Gud

Jag har hört om den snövita dräkten
och om glansen av gyllene kronor.
Jag har hört om den himmelska släkten,
och en gång, tänk en gång är jag där!
Halleluja! Jag fröjdas i anden!
Jag kan höra den himmelska sången
och det sliter i jordiska banden,
ty jag vet, jag skall snart vara där.

OlgaMaria
2009-05-05 21:42
#5

Hon berättade att hon såg pärleporten och Jesus. Mer vet jag inte. :)

Jaaa… jag längtar dit!! :D

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Margareta
2009-05-05 23:54
#6

Tack för allt ni berättar - det värmer verkligen!

Jag älskar också pärleporten.

"O store Gud" är också en favorit och med tanke på att den blivit så fantastiskt stor över hela världen med Elvis vill jag dela den versionen med er.

/Margareta

LCHF-magasinets allra sista nummer 2020/3 gavs ut i juni.
Det finns fortfarande lösnummer och gamla årgångar
http://www.lchfmagasinet.se

Annons:
Highness82
2009-05-06 00:08
#7

#5 Okey!=) Måste vara helt fantastiskt att se Jesus!=) Då Jesusmanifestationen skulle komma igång så blev två kristna som är med i "Jesus Bikers" intervjuade av gomorron Sverige. Ni kan se inverjun här.

http://svtplay.se/v/1539521/gomorron_sverige/sju_varv_for_jesus

Och den ene killen, han som är Finsk och heter Pontus, han vittnar om sin resa till tron på Jesus i det programet, och han berättade att Jesus hade uppenbarat sig för honom. Så Jesus uppenbarar sig för många, och det är så härligt att höra om sådana vittnesbörder! :D

#6 Vad vackert. Elvis sjöng väldigt fina sånger!=) Hoppas han är hos Gud nu, så man kan höra honom sjunga lite rock N roll lovsånger till vår Herre och Gud!=)

OlgaMaria
2009-05-06 11:14
#8

Mormor flyttade hem till Jesus tidigt i morse.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Maria
2009-05-06 12:16
#9

Nu har hon fått ro… Sänder en tanke.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

OlgaMaria
2009-05-06 12:21
#10

Tack!

Jag har varit beredd på att hon ska dö sen i nyår. Det har gått så lång tid, men nu känns det inte så. Tänk, när nånting är över, känns det som tiden bara svishat förbi. Tänker på hennes historier som hon berättat hur många gånger som helst, nu får jag aldrig höra dem igen.

En sköterska sa: "Tänk, igår morse var doktorn här och då klappade hon honom på kinden, och nu finns hon inte mer."

Mormor har knappt kunnat prata senaste dagarna.. så hon har klappat mamma och morbror på deras kinder istället, och doktorn. Älskade lilla mormor!

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Highness82
2009-05-06 16:45
#11

#10 Aww Thereseia!:) Men du, tänk så här! Nu får ju Jesus chansen att klappa din mormor på kinden! :D Det står ju i Bibeln att han skall torka bort våra tårar!

För din skull, och jag hoppas att det går bra för dem som äger siten, så skall jag kopiera en vacker och underbar berättelse ifrån boken 90 minuter i himlen. Det kanske är fel att kopiera, men jag gör det av kärlek till dig Theresia, så att du skall veta att din mormor har det bra nu!=) Du kanske har läst den boken föresten? Men iaf. här kommer den, så får du läsa och njuta!=) Där är din mormor nu!=)

Prolog!

Jag dog den 18 januari 1989. Ambulansen kom till olycksplatsen redan efter några minuter. De hittade ingen puls och jag dödförklarades. De täckte över mig med en pressening så att de som gick förbi inte skulle stirra på mig medan de tog hand om de andras skador. Jag visste ingenting om ambulanspersonalen eller något annat runt omkring mig.

Genast efter att jag dött var jag i himelen.

Medan jag befann mig i himlen kom en baptistpastor till olycksplatsen. Han visste att jag var död, ändå skyndade han sig fram till min livlösa kropp och började be för mig. Trots att akutläkaren såg snett på honom vägrade han att sluta. Mer än 90 minuter efter att läkaren hade dödförklarat mig, svarade Gud på hans böner.

Jag återvände till jorden.

Det här är min berättelse.

Kapitel 2!

Min tid i Himelen!

"Han greps av fruktan och sa: Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, Ja, Här är himelens port" 1 Mos 28:17

När jag dog drogs jag inte in i en lång, mörk tunnel. Jag hade ingen känsla av att försvinna eller av att komma tillbaka.

Jag kände aldrig hur min kropp transporterades in i ljuset.

Jag hörde inga röster som ropade på mig eller något annat. samtidigt med mitt sista minne av bron och regnet, svepte ett ljus in i mig, med en strålglans utöver jordiskt förstånd eller beskrivning. Bara det.

Nästa ögonblick stod jag i himelen.

Glädje pulserade genom mig när jag såg mig omkring och jag blev medveten om en stor skara människor. De stog framför en strålande vacker, utsmyckad port. Jag hade ingen aning om hur långtborta de befann sig men avstånd verkade inte spela någon roll.

Jag såg inte Jesus, men de människor som skyndade sig emot mig var personer jag hade känt. När de strömmade fram emot mig, visste jag genast att de alla hade dött under min livstid. Deras närvaro kändes ändå helt naturligt.

De rusade fram emot mig, och alla log, ropade och prisade Gud.

Fastän ingen sa det, förstog jag intuitivt att de var min himmelska välkomstkommittè. Det var som om de alla hade samlats precis utanför himlens port för att vänta på mig.

Den första personen jag kände igen var Joe Kulbeth, min morfar.

Han såg precis likadan ut som jag mindes honom, med sitt tjocka vita hår och vad jag brukade kalla en stor Banan-näsa. Han stannade framför mig. Ett leende lyste upp hans ansikte. Jag kanske sa hans namn, men jag är inte säker.

"Donnie!" (Det var vad min morfar alltid kallade mig) Hans ögon sken upp och han bredde ut sina armar när han tog de sista stegen mot mig. Han kramade mig och höll mig hårt. Han var åter den robuste, starke morfar som jag mindes honom från min barndom. Jag hade varit med honom när han fick en hjärtattack hemma, och jag åkte med honom i ambulansen. Jag stog utanför akutrummet i sjukhuset när läkaren kom ut. Han skakade på sitt huvud och sade mjukt "Vi gjorde allt vi kunde"

Min morfar släppte mig, och när jag såg honom i ögonen blev jag extatiskt lycklig.

Jag tänkte inte på hans hjärtattack eller hans död, för jag var så överväldigad av glädjen över att vara återförenad med honom, Hur vi kom till himelen verkade ovidkommande.

Jag vet inte varför min morfar var den första jag såg. Kanske det hade något att göra med att jag var där när han dog, Han var inte en av de stora andliga ledarna i mitt liv, fastän han med säkerhet influerade mig posetivt i den riktningen.

Efter att jag hade blivit omfamnad av min morfar minns jag inte vem som var den andra eller tredje. Gruppen omringade mig. Några kramade mig och några kyste mig på kinden, medan andra skakade min hand. Jag har aldrig någonsin känt mig så älskad.

En person i välkomstkommittén var Mike Wood, min barndomskamrat. Mike var speciell eftersom han hade bjudit in mig till Söndagsskolan och influerat mig att bli Kristen. Mike var den mest hängivna unga kristna man jag kände till. Han var också populär och hade under 4 år fått de högsta utmärkelserna inom fotboll, basket och friidrot, en otrolig bedrift. Han blev också min hjälte för att han levde på ett kristet sätt och han talade ofta om det.

Efter High school fick han ett fullt stependium vid Louisiana state Univerity. Vid 19 års ålder dog Mike i en bilolycka. När jag hörde om hans död krossades mitt hjärta och det tog lång tid innan jag kom över det. Hans död var den största chocken och den mest smärtsamma upplevelse jag dittills hade haft i mitt liv.

När jag var på hans begravning undrade jag om jag någonsin skulle kunna sluta gråta. Jag kunde inte förstå varför Gud hade tagit hem en sådan trogen lärjunge. Åren därefter kunde jag inte glömma smärtan och förlustkänslan. Jag tänkte inte på honom hela tiden, men när jag gjorde det blev jag ledsen.

Nu såg jag Mike i himlen. När han lade sin arm om mina axlar försvann min smärta och sorg. Aldrig hade jag sett Mike le så lyckligt. Jag visste fortfarande inte varför, men glädjen på den här platsen svepte undan mina frågor. Allting kändes harmoniskt och lyckligt. Perfekt.

Fler och fler människor sträckte sig efter mig och nämnde mitt namn. Jag kände mig överväldigad över hur många människor som kommit för att välkomna mig till himlen.

De var så många att jag aldrig hade kunnat föreställa mig någon så lycklig som de alla var. Deras ansikten utstrålade ett lugn som jag aldrig hade sett på jorden. Alla var fulla utav liv och uttryckte en strålande glädje.

Tid hade ingen betydelse. Men för tydlighetens skull ska jag berätta om den här upplevelsen på ett tidsrelaterande sätt. Jag såg min gammelfarfar, hörde hans röst och kände hans omfamning medan han berättade hur glad han var över att jag hade kommit för att vara hos dem, Jag såg Barry Wilson som hade varit min skolkamrat i high school men som senare drunknat i en sjö.

Barry kramade mig och hans leende utstrålade en lycka som jag aldrig trodde var möjlig. Han och alla andra som följde därefter prisade Gud och talade om för mig hur glada de var över att se mig och över att få välkomna mig till himlen och till gemenskapen de hade.

Så såg jag också två lärare som hade älskat mig och ofta talat om Jesus Kristus. När jag följde med gruppen kom jag att tänka på den stora åldersskillnaden dem emellan. Många av dem hade hade inte känt varandra på jorden, men de hade alla influerat mitt liv på något sätt. Fastän de inte hade träffats på jorden verkade de känna varandra nu.

När jag försöker förklara det här, känns mina ord svaga och knappast tillräckliga eftersom jag måste använda mänskliga termer för att beskriva obeskrivlig glädje, begeistring, värme, och total lycka. Alla fortsatte att krama mig, röra vid mig, skratta och prisa Gud.

Det verkade pågå en lång stund, men jag tröttnade inte på det. Min far är ett utav 11 syskon. Några utav hans bröder och systrar hade så många som 13 barn. När jag var barn var våra släktträffar så stora så att vi hyrde en hel stadspark i Monticello, Arkansas, Vi Pipers är tillgivna och tycker om att kramas och pussas när vi träffas. Men ingen av dessa släktträffar på jorden kunde förbereda mig för den storslagna sammankomsten av heliga som jag upplevde vid himlens portar.

Några av dem som väntade på mig vid himlens portar var samma människor som jag hade träffat i Monticello. Himlen är så mycket och utan tvivel är den också den största släktträffen av den alla.

Allt jag upplevde var som ett förstklassigt smörgåsbord för mina sinnen. Jag hade aldrig förr känt så kraftfulla omfamningar och mina ögon hade aldrig njutit av så mycket skönhet. Himlens ljus och karaktär trotsar all jordisk beskrivning. Varmt, strålande ljus omslöt mig. När jag såg mig omkring kunde jag knappt ta in de levande skimrande färgerna. Varje nyans och färgton överträffade allt jag någinsin sett förut.

Mina sinnen var så skärpta att jag kände det som om jag aldrig hade sett, hört eller känt något så verkligen förut. Jag minns inte att smakade på någonting, ändå visste jag att om jag hade gjort det så skulle det ha varit mer underbart än något som jag hade ätit eller druckit på jorden.. Det bästa sättet att förklara det är att säga att att jag kände mig som om jag befann mig i en annan dimention, Aldrig förut, inte ens i mina lyckligaste stunder, hade jag känt mig så totalt levande.

Jag stog målös framför samlingen av mina älskade och försökte fortfarande ta in alltihop. Om och om igen berättade de hur överlyckliga de var över att få se mig och hur glada de var över att jag nu var hos dem. Jag är inte säker på om de verkligen uttalade orden eller inte, men jag visste att de hade väntat och förväntat sig att träffa mig, ändå visste jag också att i himelen känns det inte som att tiden går.

Jag tittade på allas ansikten igen och insåg att de alla hade en del i att jag hade blivit kristen eller hade uppmuntrat mig när jag växte som troende. Alla hade påverkat mig på ett posetivt sätt. Alla hade gjort intryck på mig på ett andligt plan och hjälpt till att göra mig till en bättre lärjunge. Jag visste - än en gång utan att förstå var jag hade fått informationen - att på grund av deras påverkan kunde jag vara tillsammans med i himlen.

Vi talade inte om vad de hade gjort för mig. Våra samtal kretsade runt glädjen över att jag var där och hur glada de var över att se mig.

Fortfarande överväldigad visste jag inte hur jag skulle svara på deras välkomnade ord "jag är glad över att vara här hos er" sa jag, och inte ens de orden kunde uttrycka den ultimata lyckan över att vara omringad och omfamnad av alla dessa människor jag älskade.

Jag var inte medveten om någonting som jag hade lämnat bakom mig och kände ingen skuld över att lämna familj eller ägodelar. Det var som om Gud hade tagit bort allt negativt och oroande från mitt sinne, och jag kunde helt glädja mig över att vara tillsammans med dessa underbara människor. De såg exakt ut som när jag kände dom på jorden - men de var mer strålande och gladare än de någonsin hade varit på jorden.

Min gammelmormor, Hattie Mann, var Amerikansk Indian, Som barn såg jag henne bara efter att honhade fått benskörhet.

Hennes huvud och axlar var framåtböjda och gav henne en puckelryggigt utseende. Jag minns speciellt hennes extremt rynkiga ansikte. En annan sak som jag minns är att hon hade löständer - som hon oftast inte bar. Men när hon log mot mig i himlen blänkte hennes tänder. Jag visste att det var hennes egna, och när hon log var det det vackraste leendet jag någonsin hade sett.

Sedan märkte jag någonting annat - Hon gick inte framåtböjd. Hon stod stark och upprätt, och rynkorna hade suddats ut från hennes ansikte. Jag hade ingen aning om i vilken ålder hon var och jag tänkte inte ens på det. När jag tittade på hennes strålande ansikte, förstog jag att ålder inte hade någon betydelse i himlen.

Ålder uttrycker att tiden går och där finns ingen tid. Alla människor jag mötte var i samma ålder som de hade varit sista gången jag hade sett dem - men alla tecken på åldrande från tiden på jorden hade försvunnit. Fastän vissa utav deras anletsdrag inte hade ansetts vara attraktiva på jorden så var deras anleten i himlen perfekta, vackra och underbara att se. Jag kan ännu, många år senare, blunda och se dessa perfekta anletsdrag och leenden som utstrålade den varmaste och vänligaste mänsklighet som jag någonsin sett. Bara att vara tillsammans med dem var en helig stund och förblir ett dyrbart hopp.

När jag först fann mig stående i himelen fanns de framför mig och kom skyndande emot mig. De omfamnade mig och åt vilket håll jag än vände min blick, så såg jag någon som jag hade älskat och som hade älskat mig, De omringade mig och rörde på sig så att alla hade en chans att välkomna mig till himlen.

Jag kände mig älskad - mer älskad än någonsin förut i mitt liv, De sa inte att de älskade mig. Jag minns inte vilka ord de sa. När de såg på migm visste jag vad Bibeln menar med fullkomlig kärlek. Den stålade från varje person som omringade mig. Jag stirrade på dem och när jag gjorde det så kändes det som om jag absorberade deras kärlek. Vid ett tillfälle såg jag mig omkring och synen överväldigade mig. Allting var strålande intensivt. Ut från porten - en bit längre fram - strålade ett sken, ännu starkare än ljuset som omgav oss, det fullkomligt strålade. När jag sågmig omkring insåg jag att allting runt omkring mig glödde med en överväldigande intensitet.

När jag försöker beskriva omgivningen räcker orden inte till, för mänskliga ord kan inte utrycka känslan av storslagenhet och förundran över vad jag såg.

Allt jag såg glödde med en intensiv ljusstyrka. Det enda sättet att beskriva det på är att vi började röra oss mot ljuset. Ingen sa att det var dags att göra det och ändå började vi alla röra oss framåt samtidigt. När jag såg framåt verkade allting växa sig högre - som en kulle som bara fortsatte uppåt utan slut. Jag hade förväntat mig att se något slags mörker bakom porten, men så långt jag kunde se fanns där bara ett intensivt strålande ljus. Det kraftfulla ljuset som jag hade mött när jag träffade mina nära och kära, bleknade i jämförelse med strålglansen och regnbågsskimmret som ökade i styrka framför mig. Det kändes som om varje steg jag tog intensifierade den glödande strålglansen. Jag visste inte hur det skulle kunna bli mer bländande men det blev det. Det kan jämföras med att öppna dörren i ett mörkt rum och gå ut i middagssolens ljus. När dörren öppnas, bryter solens starka strålar fram och vi blir för ett ögonblick bländade.

Jag blev inte bländad men jag var häpen över att lystern och intensiteten fortsatte att öka. Hur konstigt det än låter så ökade prakten för varje steg jag tog, trots att allt reda var så strålande. Ju längre jag gick, desto starkare blev ljuset. Ljuset uppslukade mig och jag anade att jag fördes in i Guds närvaro. Fastän våra jordiska ögon gradvis måste vänja sig vid ljus eller mörker, var mina himmelska ögon absolut obesvärade. I himlen är alla våra sinnen omätligt skärpta för att kunna ta in allt. och vilken sinnenas fest!

En helig förundran kom över mig när jag gick fram. Jag hade ingen aning om vad som fanns framför, men jag kände att med varje steg jag tog skulle det bli mer underbart.

Då hörde jag musiken.

Kapitel 3

Himmelsk Musik!

"Och jag såg, och jag hörde rösten av många änglar runt omkring tronen och väsendena och de äldste" Upp. 5:11

När jag var ung pojke tillbringade jag mycket tid ute på landet och i skogen. När jag gick genom midjehögt torkat gräs överaskade jag ofta en flock fåglar så att de flög upp från sina bon på marken. Det hördes ett svischande ljud från deras vingar när de flög iväg.

Mitt främsta minne från himlen kan bara beskrivas som ett heligt svischande av vingar, men tusen gånger starkare jämfört med ljudet på jorden.

Det var det vackraste och trevligaste ljud jag någonsin hört och det fortsatte oavbrutet. Det var som en evig lovsång. Jag kände mig vördnadsfull och ville bara lyssna. Jag inte bara hörde musik. Det verkade som om jag var en del av musiken . den spelade i och genom min kropp. Jag stog stilla och kände mig omsluten av ljuden.

Trots att jag var så medveten om de vackra ljud och melodier som fyllde luften blev jag inte distraherad. Det kändes som om den himmelska konserten trängde in i varje cell i min varelse och ändå kunde jag samtidigt fokusera på allting annat runt omkring mig. Jag såg inte vad som åstadkom ljudet. Jag anade att vad det än var, som spelade de himmelska ljuden, så befann det sig precis ovanför mig, men jag tittade inte upp. Jag vet inte varför. Kanske det var för att jag var så betagen i människorna runt omkring mig, eller kanske var det för att mina sinnen var så upptagna, att jag njöt av allting samtidigt. Jag ställde inga frågor och undrade inte över någonting. Allting var perfekt. Jag anade att jag visste allting och inte hade några frågor att ställa.

Myriader av ljud fyllde mitt sinne och mitt hjärta att det är svårt att förklara. Det mest förbluffande ljudet var nog änglarnas vingar. Jag såg dem inte men ljudet lät som en vacker helig melodi med en rytm som aldrig verkade ta slut. Svischande genljöd som en folm av evig lovprisning. När jag lyssnade så visste jag helt enkelt vad det var. Ett enkelt ljud förblir, ännu idag, det mest livliga minnet jag har av hela min himmelska upplevelse. Jag kallar det för musik men det är annorlunda än någonting som jag har hört eller ens förväntat mig att få höra på jorden. Lovsångsmelodier fyllde atmosfären. Den eviga intensiteten och oändliga variationen överväldigade mig. Lovsången tog aldrig slut, men det mest anmärkningsvärda tyckte jag var att hundratals sånger sjöngs samtidigt - alla lovprisade Gud. När jag närmade mig den stora, magnifika porten hörde jag dem från alla olika håll och jag insåg att varje röst prisade Gud.

Jag skriver röst, men de var mer än så.

Några lät instrumentala, men jag var inte säker - och jag beskymrade mig inte över det. Det fanns lovsång överallt och alla var melodiösa, men innehöll melodier och toner som jag aldrig upplevt förut. "Halleluja!" , "Pris ske Gud!" , "Äran tillhör Gud!", "Prisa Herren!" Sådana ord hördes mitt i musiken. Jag vet inte om änglarna sjöng dem eller om de kom från människor. Jag kände mig så hänförd och inne i det himmelska att jag inte såg mig omkring. Mitt hjärta fylldes med den djupaste glädje jag någonsin upplevt. Jag deltog inte i lovsången, ändå kändes det som om mitt hjärta sjöng med samma sprudlande glädje.

Om vi spelar tre olika lovsångsskivor samtidigt skulle vi få en kakfoni av oljud som vi skulle bli tokiga av. Det här var annorlunda. Varje ljud smälte samman med de andra och varje röst och instrument intensifierade de andra.

Hur konstigt det än låter, kunde jag tydligt urskilja varje sång. Det lät som om varje lovsång var ömnad för mina öron medan jag förflyttade mig mot porten.

Många utav de gamla psalmerna och körerna som jag sjungit under olika tider i mitt liv var endel utav musiken - tillsammans med hundratals sånger som jag aldrig hört tidigare. Lovsånger, moderna körer och gammaldags melodier fyllde mina öron och gav mig inte bara en djup frid utan den underbaraste känsla av glädje jag någonsin hade upplevt.

Då när jag stog framför porten tänkte jag inte på det, men jag insåg senare att jag inte hörde sånger som "det urgamla korset" eller "Den genomstungna handen". ingen av hymnena som fyllde luften handlade om Jesu offer eller död. Jag hörde inga sorgliga sånger och visste instinktivt att det inte finns några sorgliga sånger i himlen. Varför skulle det finnas det? Alla sånger handlade om Kristus som kungarnas kung och vår glädjefyllda lovsång för allt han har gjort för oss och hur underbar han är.

De himmelska tonerna var utöver något jag någonsin hört. Jag kunde inte räkna hur många sånger det var - kanske tusentals - som sjöngs samtidigt, men det var ändå inget kaos för jag hade kapaciteten att höra var och en av dem och urskilja texterna och melodin. Jag förundrade mig själv över den underbara musiken. Trots att jag inte hade en bra sångröst på jorden, visste jag att om jag sjöng skulle min röst ha en perfekt ton och skulle låta lika melodiös och harmonisk som de andra tusentals rösterna och instrumenten jag lyssnade till.

Ännu kan jag ibland, fast jag är tillbaka på jorden, höra svaga ekon av den musiken, När jag är speciellt trött och ligger i min säng med slutna ögon somnar jag ibland med ljudet av himlen i mitt hjärta och mitt sinne. Det spelar ingen roll hur svår dag jag har haft, jag fylls genast av frid i hela min varelse. Minnen dyker fortfarande upp ibland, men de är annorlunda än vanliga minnen. De är mer minnen av ljudet än av synintrycken.

När jag funderar på meningen med mitt minne av musiken verkar det besynnerligt. Jag hade förväntat mig att den mest minnesvärda upplevelsen skulle vara något jag sett eller den fysiska omfamningen av en älskad vän, Ändå är det ljuden jag värdesätter mest, och ibland tänker jag, "Jag kan inte vänta tills jag får höra dem igen - när jag är där". Det är vad jag ser fram emot. Jag vill se alla, men jag vet att kommer att vara tillsammans med dem för evigt. Jag vill uppleva allt himlen har att erbjuda, men mest av allt vill jag höra dessa eviga sånger igen. Jag kan naturligtvis inte veta hur Gud känner, men jag finner glädje och tröst i att tro att han säkert är nöjd och välsignad av den eviga lovsången.

Under dessa minuter - och jag kände inte av tiden - rörde andra vid mig och deras varma omfamningar var absolut verkliga. Jag såg färger jag aldrig hade trott existerade. Jag har aldrig känt mig mer levande än jag gjorde då.

Jag är hemma: Jag var där jag hörde hemma. Jag ville vara där mer än jag någonsin velat vara någonstanns på jorden. Tiden hade försvunnit och jag var helt enkelt närvarande i himlen. All oro, all ångest och alla beskymmer försvann. Jag hade inga behov och jag kände mig perfekt.

Jag blev frustrerad när jag tänkte beskriva hur himlen såg ut för jag kan inte ens börja skriva hur det såg ut, hördes eller kändes. Det var perfekt och jag visste att jag inte hade några behov och aldrig någonsin skulle jag ha det igen. Jag tänkte inte ens på jorden som jag hade lämnat bakom mig.

Jag såg inte Gud. Fadt jag visste att Gud fanns där, såg jag ingen gestalt eller strålande ljus som indikerade hans Gudomliga närvaro. Jag har hört människor berätta om att de har gått in och kommit ut genom porten. Det hände aldrig mig.

Jag såg bara ett starkt regnbågsskimmer. Jag kikade genom porten och längtade efter att få se vad som fanns bakom den. Det var ingen angelägen längtan, utan en fridfull öppenhet över att få uppleva all nåd och all glädje i himlen.

Det enda sätt jag kan förklara den biten av upplevelsen är att om jag verkligen hade sett Gud så skulle jag aldrig ha velat återvända. Jag tror att om vi väl är i Guds närvaro kommer vi aldrig att återvända till jorden igen, för den kommer att vara tom och meningslös i jämförelse.

Bara att komma fram till porten var förunderligt för mig. Det var en försmak av gudomlig glädje. Mina ord räcker inte till för att beskriva det som hände.

Som pastor har jag stått vid många kistor, förättat många begravningar och sagt "att vara borta från kroppen är att vara tillsammans med Herren för dem som älskar honom och känner honom" Jag trodde på dessa ord då. Jag tror på dem ännu mer nu.

Efter en stund (nu förklarar jag i mänskliga termer igen), började vi röra oss fram emot porten. Ingen sa det, men jag visste att Gud hade sänt alla dessa människor för att visa mig vägen in genom himlens portar.

Ovanför huvudena på min mottagningskommitte tornade en förunderlig port upp sig i en mur som försvann i fjärran åt båda hållen. Det slog mig att själva ingången var liten i jämförelse med den massiva porten. Jag stirrade men jag kunde inte se murens slut i någon riktning. När jag lyfte blicken kunde jag inte se krönet heller. En sak förvånade mig: När jag var på jorden och föreställde mig himlen, förväntade jag mig att en dag se en port gjord av pärlor, för Bibeln berättar om pärleporten, Porten var inte gjord utav pärlor men var en pärlemorskimrande - kanske regnbågsskimrande är mer beskrivande. Jag tyckte att den såg ut som om någon glaserat en tårta med pärlemor. porten glödde och skimrade. Jag stannade till och stirrade på de praktfulla färgtonerna och skimrande nyanserna. Ljusstyrkan överväldigade mig, och jag hade varit nöjd med att bara få stå på den platsen. Ändå steg jag framåt som om jag blev eskorterad in i Guds närvaro.

Jag stannade till just utanför porten och kunde se in. Det var en stad med gatubeläggning. Till min hänförelse var gatubeläggningen gjort utav rent guld. Föreställ dig en gata belagd med guldstenar: det är det närmaste jag kan beskriva det som fanns innanför porten.

Allt jag såg var ljust - de starkaste färgerna mina ögon någonsin hade sett - så mäktigt att ingen människa på jorden kunnat ta in strålglansen.

Medan jag såg detta mäktiga skådespel fortsatte jag att gå närmare porten och förutsatte att jag skulle gå in. Mina vänner och släktingar befann sig alla framför mig, ropade, skyndade på mig och inbjöd mig att följa med.

Sedan förändrades scenen. Jag kan bara förklara det med att istället för att de var framför mig så var de nu vid sidan om mig. Jag kände att de ville gå brevid mig när jag gick igenom den strålande porten.

Ibland har folk frågat mig Hur rörde du dig? Gick du? Flöt du fram? - Jag vet inte, jag bara förflyttade mig framåt med den välkomnande gruppen. När vi kom närmare porten ökade musikstyrkan och blev ännu mera livlig. Det kan liknas vid att gå ändå fram till ett underbart framträdande efter att ha hört de svag ljuden och sett allt på avstånd. Ju närmare vi kom, desto mer intensivt, levande och livligt blev allting. Precis när jag kom fram till porten förstärktes mina sinnen ännu mer och jag kände mig otroligt lycklig.

Jag stannade - jag vet inte varför - precis utanför porten. Jag kände mig hänförd över framtidsutsikterna och ville gå in. Jag visste att allting skulle vara ännu mer spännande än det jag hade upplevt dittills. I det ögonblicket skulle jag få uppleva varje mänskligt hjärtas längtan. Jag var i himlen och redo att gå in genom den pärlemorskimrande porten.

Under den tillfälliga pausen, förändrades någonting annat. istället för att bara höra musiken och de tusentals rösterna som prisade Gud, hade jag själv blivit endel av kören. Jag var ett med dem och de hade tagit in mig i sin mitt.

Jag hade kommit fram till en plats som jag hade velat besöka så länge: Jag dröjde för att beundra den innan jag fortsatte framåt. Då, lika plötsligt som jag hade nått fram till himlens portar, lämnade jag den.

maaro
2009-05-06 17:53
#12

Nu är din mormor hemma hos vår FAR. Sänder dig en massa tröst kramar.

mumsan
2009-05-06 19:14
#13

Vad härrligt det var att läsa. Jag blev tårögd och djupt berörd. Tänk att leva ett sådant rikt liv nära Jesus hela livet. Tack för att du skrev detta.

Annons:
inisklo
2009-05-07 19:37
#14

TheresiaW…jag huser varma tankar mot dig,o ville så gärna skriva nåt vacker som kan värma dit hjärta,nu när din kära mormor har lämnat dig..men jag kommer inte på nåt.

Du har resonerat fint,att du öskade,att hon få somna bort.Hon fick en lång liv o hennes plats blir tom.Ingen kan fylla det,men livet gå vidare o du har säkert jätte massa vakra minnen av henne o en dag…svårt skriva o säga mer än va jag läste o får skriva det till dig från bibel som tröst..svar..inte vet jag men så här står det.

Johannes17:24

Fader,jag vill att de du har gett mig skall vara med mig där jag är,för att de skall få se min härlighet,den som du har gett mig,eftersom du har älskat mig redan före världens skapelse.

KRAM..TheresiaW

Tvillingsyster
2009-05-08 03:26
#15

Theresia, tack för att du ville dela dina tankar om din mormor. Nu är hon långt mer levande än någonsin i evigheten. Jag närmar mig 60 år och gläder mig för det eftersom himlen känns i den här åldern mycket närmare än i 20 årsåldern. Jag tror din mormor tänkte mycket på himlen innan hennes tid var inne och nu är hon där din morfar också befinner sig. Gud välsigne dig Theresia.

OlgaMaria
2009-05-08 11:13
#16

Tack för alla fina ord! Ni är så fina!
Det känns bra nu. Man kan behöva en gråtdag, men det är trots allt lätt att acceptera när en 91-åring vandrar in i himmelriket. :)

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

OlgaMaria
2009-05-10 12:34
#17

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Maria
2009-05-10 12:45
#18

#17 Vilken fin annons.

Jag såg en dödsannons för några år sedan där en kvinna hade avlidit som var 96 år. Under stod det "Varför?"

I mitt stilla sinne så tänkte jag faktiskt. "Varför inte?" Samtidigt så började jag fundera på vad som utlöst detta "Varför?" och plötsligt kändes allt så tragiskt. Kanske fanns det en massa outtalat mellan de närmaste, kanske var det en människa som inte var redo för att dö, kanske så hade hon inte fått sina önskningar uppfyllda. Vad vet jag?

Lämnar man jordelivet med sin trygga tro så tror jag det stärker alla anhöriga i sorgen och som du skriver så har din mormor levt ett långt rikt liv med sin tro. Sorgen är inte mindre för det men ändå naturlig.

Kramar till dig…

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Highness82
2009-05-10 14:07
#19

#17 jag håller med #18 En jättefin annons! :)Din mormor har nu befodrats till Härligheten! Och nu är hon lycklig,glädjefull, och trygg hos Jesus vår Herre.

Theresia, du berättade att hon hade hört den himmelske lovsången, nu kan hon vara med och delta och sjunga dessa lovsånger tillsammans med alla änglar och profeter för att hylla vår kärleksfulla Gud!=) Nu kan hon lovsjunga Gud tillsammans med din morfar!=) Eller föresten, din morfar kanske lever? Eller har han också befodrats till Härligheten?

Önskar dig allt gott Syster, jag skall be att Jesus ger dig och din familj/släkt extra mycket tröst vid denna tid!

Gud välsigne er!

Tvillingsyster
2009-05-11 01:34
#20

Läste idag i Jakobs brev och det jag läste om ledde mina tankar till det eviga livet. Vi går alla in i evigheten förr eller senare och den som har räckt sin hand i Jesu hand förs in i Guds rike och herrevälde. Det vill jag verkligen kalla för trygghet i evighet och där är din mormor i evigt nu. Hon var sommarbarn och nu är hon i evigt sommar och ljus.

Annons:
inisklo
2009-05-11 10:06
#21

Theresia…nu är det över…men det som stå #20 instämmer jag också+att jag fick den här ställen säkert  tredje gången fram,som jag skulle skriva till..här..varför..bra fråga..

Om inte Herren bycker huset här,är byggnadsarbetarnas möda  till ingen nytta.Ps 127:1Gråter

Kram gullunge!

OlgaMaria
2009-05-11 13:02
#22

Tack allihopa! Blir så glad över er värme! :D

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Upp till toppen
Annons: