# Vad ska hända med Israel
Author: Woodland

**Kyrkan och Israel i Nya testamentet**[©](https://www.ligonier.org)

av Keith Mathison
En av de vanligaste frågorna som bibelstudenter ställer handlar om förhållandet mellan Israel och kyrkan. Vi läser Gamla testamentet, och det är uppenbart att det mesta handlar om Israels historia. Från Jakob till förskingringen är Guds folk Israel, och Israel är Guds folk. Trots kungens och folkets ständiga synder som leder till domen i förskingring, ser profeterna bortom denna dom med hopp om en tid av återupprättelse för Israel. När vi vänder oss till Nya testamentet fortsätter samma berättelse, och Israel finns fortfarande med i bilden. Jesus beskrivs som den som ska få “hans fader Davids tron" och den som "ska regera över Jakobs hus [Israel] för evigt" ([Luk.  1:32-33](https://www.biblegateway.com/passage/?search=Lukasevangeliet+1:32-33&version=SFB15)). Han presenteras som den som profeterna förutsåg.

De första som trodde att Jesus var den utlovade Messias var israeliter - Andreas, Petrus, Jakob och Johannes. Men i evangelierna hör vi också Jesus tala om att bygga sin kyrka, och vi ser en växande fientlighet mellan Israels ledare och Jesus. Vi hör Jesus tala om att kasta ut vingårdens arrendatorer och ge den till andra ([Lukas 20:9-18](https://www.biblegateway.com/passage/?search=Lukasevangeliet+20:9-18&version=SFB15)). Enligt Apostlagärningarna leder spridningen av evangeliet till samariter och icke-judar till ännu fler konflikter med Israels religiösa ledare. Så, har Israel kastats åt sidan och ersatts av denna nya enhet som kallas "kyrkan"?

Det finns de som skulle säga “ja”, men svaret är inte så enkelt, för vi stöter också på antydningar om att Gud inte är färdig med nationen Israel. I slutet av sin förkastelse av de skriftlärda och fariséerna säger Jesus: "Härefter kommer ni inte att se mig förrän ni säger: *Välsignad är han som kommer i Herrens namn*.’" ([Matt. 23:39](https://www.biblegateway.com/passage/?search=Matteusevangeliet+23:39&version=SFB15)). På Olivberget talar han om att Jerusalem ska trampas under fötterna "tills hedningarnas tider är fullbordade" ([Lukas 21:24](https://www.biblegateway.com/passage/?search=Lukasevangeliet+21:24&version=SFB15)). I Apostlagärningarna säger Petrus till en judisk publik:

*Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade och tider av nytt liv kommer från Herrens ansikte och han sänder Messias som är bestämd för er, nämligen Jesus.  Honom måste himlen ta emot tills de tider kommer då allt det återupprättas som Gud från urminnes tid har förkunnat genom sina heliga profeters mun*. ([Apg. 3:19-21](https://www.biblegateway.com/passage/?search=Apostlagärningarna+3:19-20&version=SFB15))

Slutligen säger Paulus saker om Israel som verkar utesluta ett totalt förkastande. På tal om Israel skriver han: “*Jag frågar nu: Har då Gud förkastat sitt folk? Verkligen inte!*" ([Rom. 11:1](https://www.biblegateway.com/passage/?search=Romarbrevet+11:1&version=SFB15)).

För att förstå förhållandet mellan Israel och kyrkan som det beskrivs i Nya testamentet, måste vi se på frågan i samband med de olika svar som kristna har gett under årens lopp. Den traditionella dispensationalistiska synen hävdar att Gud inte har ersatt Israel med kyrkan utan att Gud har två program i historien, ett för kyrkan och ett för Israel. Traditionell dispensationalism hävdar också att kyrkan endast består av troende som räddats mellan pingstdagen och uppryckandet. Kyrkan som Kristi kropp inkluderar inte gammaltestamentliga troende. Progressiv dispensationalism har modifierat några av dessa uppfattningar, men den traditionella dispensationalistiska uppfattningen är fortfarande mycket populär. Vissa förbundsteologer har anammat en syn som många dispensationalister beskriver som "ersättningsteologi". Detta är tanken att kyrkan helt har ersatt Israel. Judar kan fortfarande bli frälsta på individuell basis genom att komma till Kristus, men Israels nation och judarna som folk har inte längre någon roll att spela i frälsningshistorien.

En noggrann studie av Nya testamentet visar att båda dessa tolkningar av förhållandet mellan Israel och kyrkan är felaktiga. Förhållandet mellan Guds folk i Gamla testamentet och Guds folk i Nya testamentet beskrivs bättre i termer av en organisk utveckling snarare än en separation eller ersättning. Under större delen av Gamla testamentets tid fanns det i huvudsak tre grupper av människor: de icke-judiska nationerna, det nationella Israel och det sanna Israel (den trogna återstoden). Även om Israels nation ofta var inblandad i avgudadyrkan, avfälling och uppror, behöll Gud alltid en trogen återstod - de som litade på honom och som inte skulle böja knä för Baal ([1 Kung 19:18](https://www.biblegateway.com/passage/?search=1+Kungaboken+19:18&version=SFB15)). Till denna återstod, detta sanna Israel, hörde män som David, Joash, Jesaja och Daniel, liksom kvinnor som Sara, Debora och Hanna. Det fanns de som var omskurna i köttet och ett mindre antal som också hade fått sina hjärtan omskurna. Så inte ens i Gamla testamentet var inte alla Israel även om de härstammade från Israel ([Rom. 9:6](https://www.biblegateway.com/passage/?search=Romarbrevet+9:6&version=SFB15).
 
Vid tiden för Jesu födelse omfattade den trogna återstoden (det sanna Israel) troende som Simeon och Anna ([Lukas 2:25-38](https://www.biblegateway.com/passage/?search=Lukasevangeliet+2:25-38&version=SV1917)). Under Jesu tjänstgöring som vuxen var det sanna Israel mest synligt i de judiska lärjungarna som trodde att Jesus var Messias. De som förkastade Jesus var inte det sanna Israel, oavsett vilken etnicitet  de tillhörde. Detta inkluderade många av de skriftlärda och fariséerna. Även om de fysiskt var judar, var de inte det sanna Israel ([Rom. 2:28-29](https://www.biblegateway.com/passage/?search=Romarbrevet+2:25-38&version=SV1917)). Det sanna Israel definierades genom föreningen med den sanna israeliten - Jesus Kristus ([Gal. 3:16,](https://www.biblegateway.com/passage/?search=Galaterbrevet+3:16&version=SV1917) [29](https://www.biblegateway.com/passage/?search=Galaterbrevet+3:29&version=SV1917)).
 
På pingstdagen utvaldes det sanna Israel, judar som trodde på Jesus, av den helige Ande och formades till kärnan i den nytestamentliga kyrkan ([Apostlagärningarna 2](https://www.biblegateway.com/passage/?search=Apostlagärningarna%202&version=SFB15)). Den helige Ande utgöts över det sanna Israel, och samma män och kvinnor som var en del av detta sanna Israel var nu den sanna kyrkan i det nya förbundet. Strax därefter började icke-judar bli en del av denna lilla grupp.
 
Detta är en oerhört viktig punkt att förstå eftersom den förklarar varför det råder så stor förvirring när det gäller förhållandet mellan kyrkan och Israel. Svaret beror på om vi talar om nationen Israel eller det sanna Israel. Kyrkan är skild från nationen Israel, precis som det sanna Israel i Gamla testamentet var skilt från nationen Israel även om det var en del av denna. Återstoden var en del av helheten men kunde också urskiljas från helheten genom sin tro.
 
Men om vi talar om det sanna Israel finns det egentligen ingen skillnad. Det sanna Israel i Gamla testamentet blev kärnan i den sanna kyrkan på pingstdagen. Här är analogin med olivträdet som Paulus använder i Romarbrevet 11 lärorik. Trädet representerar Guds förbundsfolk - Israel. Paulus jämför det icke-troende Israel med grenar som har brutits av från olivträdet ([Rom. 11:17](https://www.biblegateway.com/passage/?search=Romarbrevet+11:17&version=SV1917)). Troende icke-judar jämförs med grenar från ett vilt olivträd som har ympats in i det äkta olivträdet ([Rom. 11:17-19](https://www.biblegateway.com/passage/?search=Romarbrevet+11:17-19&version=SV1917)). Det är viktigt att notera att Gud inte hugger ner det gamla trädet och planterar ett nytt (ersättningsteologi). Inte heller planterar Gud ett andra nytt träd bredvid det gamla och ympar sedan in grenar från det gamla trädet i det nya trädet (traditionell [dispensationalism](https://sv.wikipedia.org/wiki/Dispensationalism)). Istället existerar samma träd över gränsen mellan Gamla och Nya testamentet. Det som återstår när de döda grenarna har avlägsnats är det sanna Israel. Hedniska troende är nu ympade in i detta redan existerande gamla trädet (det sanna Israel/den sanna kyrkan). Det finns bara ett gott olivträd, och samma olivträd finns över hela   förbundsspektrumet.
 
Vad betyder detta för vår förståelse av förhållandet mellan kyrkan och Israel? Det betyder att när det sanna Israel döptes av Anden på pingstdagen, blev det sanna Israel den nytestamentliga kyrkan. Det finns alltså en kontinuitet mellan det sanna Israel och kyrkan. Det är därför som de reformerta bekännelserna kan tala om kyrkan som existerande från världens begynnelse (till exempel Belgiska bekännelsen, artikel 27). Men det finns också en diskontinuitet mellan kyrkan och det nationella Israel, precis som det fanns en diskontinuitet mellan den trogna  Återstoden och det avfallna Israel i Gamla testamentet.
 
**Romarbrevet 11 och Israels framtid**
Så vad betyder detta för det nationella Israel, de grenar som har brutits av från det sanna Israel på grund av otro? Är Gud färdig med detta folk som en förbundsenhet? För att besvara denna fråga måste vi vända oss till Paulus argument i [Romarbrevet 9-11](https://www.biblegateway.com/passage/?search=Romarbrevet+9-11&version=SFB15)).
 
I Romarbrevet 1-8 förnekade Paulus att judar skulle vara garanterade frälsning på grund av sina särskilda privilegier som judar. Tron var nyckeln, inte etnicitet eller någon form av gärningar. Paulus hävdade att alla som tror på Jesus är Abrahams barn. Han hävdade också att inget av Guds löften skulle misslyckas. Allt detta skulle väcka allvarliga frågor hos hans läsare. Hur är det med Israel? Vad har hänt med Guds löften till henne i ljuset av hennes förkastande av Messias? Har Israels trolöshet omintetgjort Guds löften? Har Israel blivit arvlöst? Har Guds plan som uppenbarats i Gamla testamentet spårat ur eller satts åt sidan? Paulus besvarar dessa frågor i Romarbrevet 9-11.
 
Paulus börjar Romarbrevet 9 med en klagosång över Israel - hans “landsmän efter köttet" ([Rom. 9:3](https://www.biblegateway.com/passage/?search=Romarbrevet+9:3&version=SFB15)). Sedan berättar han om alla de privilegier som fortfarande tillhör Israel - inklusive barnaskapet, förbunden och löftena ([Rom. 9:4-5](https://www.biblegateway.com/passage/?search=Romarbrevet+9:4-5+&version=SFB15)). I verserna [6-29](https://www.biblegateway.com/passage/?search=Romarbrevet+9:6-29&version=SFB15) försvarar Paulus det han säger i vers 6a, nämligen att Guds löfte inte har slagit fel. I verserna 6-13 förklarar han att utkorelsen av Israel aldrig innebar frälsning för varje biologisk ättling till Abraham: "alla som härstammar från Israel är nämligen  inte Israel" (Rom. 9:6). I verserna 14-23 utvecklar Paulus detta och förklarar att frälsningen aldrig var en födslorätt baserad på biologisk härkomst. Den har alltid varit en gåva baserad på Guds suveräna val.
 
I Romarbrevet [9:30-10:21](https://www.biblegateway.com/passage/?search=Romarbrevet+9:30-10:21&version=SFB15) utvecklar Paulus den vändning som frälsningshistorien har tagit, nämligen att medan Israel har snubblat över Jesus, strömmar nu icke-judar in i riket. Det är viktigt att notera att Paulus i Romarbrevet 10:1 skriver: "Bröder, mitt hjärtas önskan och min bön till Gud för dem är att de ska bli frälsta." Han talar om nationen Israel. Bara det faktum att Paulus kan fortsätta att be för det icke-troende Israels frälsning visar att han tror att frälsning är möjlig för dem.
 
 
Vad Paulus har sagt hittills väcker den stora frågan, som han nu ställer: "Jag frågar nu: Har då Gud förkastat sitt folk? Verkligen inte!" (Rom. 11:1). Detta är grundtemat i kapitel [11](https://www.biblegateway.com/passage/?search=Romarbrevet%2011&version=SFB15) . I verserna 1-10 visar Paulus att Gud inte har förkastat Israel genom att skilja mellan “de utvalda" och "de förhärdade". Med utgångspunkt i vad han redan sagt i Rom 9:6-13 och 9:27, visar Paulus att precis som på Elias tid, finns det också nu en troende återstod (Rom 11:2-5). I kontrast till denna återstod, utvald av nåd (Rom. 11:5), står de andra, bestående av Israels nation som helhet, som har blivit "förhärdad" (Rom. 11:7). Gud har förmörkat Israels andliga sinnen (Rom. 11:8), och de har snubblat (Rom. 11:9-10).
 
Paulus frågar sedan: "De har väl inte snubblat för att de skulle falla?" (Rom. 11:11). Vad är hans svar? "Verkligen inte! Men genom deras fall har frälsningen kommit till hedningarna, för att väcka deras avund." (Rom. 11:11). Vad är den nuvarande betydelsen av Israels snubblande? Paulus förklarar att det har skett genom att föra in en mängd icke-judar i riket. Förkastelsen av Israel tjänar Guds syfte. Deras överträdelse har tjänat som ett tillfälle att ge hedningarna frälsning. Paulus säger: "Och om deras fall innebar rikedom för världen och deras nederlag rikedom för hedningarna, hur mycket mer ska då inte deras fulla inkluderande bli detta?" (Rom. 11:12, betoning tillagd).

I verserna 11-12 nämner Paulus tre händelser: Israels överträdelse (eller "misslyckande"), hedningarnas frälsning och Israels fullständiga inkludering. Den första av dessa leder till den andra, och den andra leder till den tredje. Israels överträdelse startade med andra ord en process som i slutändan kommer att leda tillbaka till Israels återupprättelse. Detta är det första av fem ställen i detta korta avsnitt där Paulus förklarar Israels syfte och framtid i termer av tre stadier. Douglas Moo ger en användbar sammanfattning:

Rom. 11:11-12: "Israels överträdelse"-"frälsning för hedningarna"-"deras fullhet"

Rom. 11:15: "Deras förkastelse"-"världens försoning"-"deras acceptans"

Rom. 11:17-23: "Naturliga grenar avbrutna"-"vilda skott inympade"-"naturliga grenar" inympade igen

Rom. 11:25-26: "Israels förhärdelse"-"hedningarnas fullhet"-"hela Israel skall bli frälst"

Rom. 11:30-31: Israels olydnad - nåd för icke-judar - nåd för Israel
 
Den upprepade förekomsten av denna "trestegsprocess" förstärker tanken på att Paulus ser fram emot en framtida återupprättelse av Israel. Israels nuvarande tillstånd beskrivs som ett "misslyckande" och som en "förkastelse". Paulus karakteriserar Israels framtida tillstånd i termer av "full inkludering" och som "acceptans". Israel befinner sig samtidigt inte i ett tillstånd av "misslyckande" och "full inkludering", av "förkastelse" och "acceptans". Den "fulla inkluderingen" kommer att följa på "misslyckandet". "Accepterandet" kommer att följa på "avvisandet".
 
Paulus förutser ett potentiellt problem i verserna [13-24](https://www.biblegateway.com/passage/?search=Romarbrevet+11:13-24&version=SFB15). Icke-judiska troende som hade fått lära sig att de nu var Guds folk kunde lätt vilseledas att tro att detta var en anledning att skryta gentemot judarna. I dessa verser varnar Paulus för sådant högmod. I [Rom. 11:16-24](https://www.biblegateway.com/passage/?search=Romarbrevet+11:16-24&version=SFB15) förklarar Paulus frälsningshistoriens utveckling och Israels plats i den genom att använda den olivträdsanalogi som vi diskuterade ovan. Även här pekar Paulus på tre stadier i frälsningshistorien: "naturliga grenar som brutits av"-"vilda skott som ympats in"-"naturliga grenar" som ympats in igen.
 
Paulus undervisning i verserna [25-27](https://www.biblegateway.com/passage/?search=Romarbrevet+11:25-27&version=SFB15) har stått i centrum för debatten om den rätta tolkningen av kapitel 11. Paulus skriver i vers 25:

*Bröder, jag vill att ni ska känna till denna hemlighet så att ni inte har för höga tankar om er själva: förhärdelse har drabbat en del av Israel, och så ska det förbli till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in.*  (Rom. 11:25)
 
Här talar Paulus fortfarande direkt till hedningarna (se Rom. 11:13). Han vill att de ska förstå en "hemlighet". I detta sammanhang handlar hemligheten om att de judiska förväntningarna på hur sluttiden ska förlöpa har omkastats. "Hemligheten" är att återupprättelsen av Israel följer på frälsningen av hedningarna.

I Romarbrevet 11:26 fortsätter Paulus den mening som påbörjades i den föregående versen: “ Och det är så (på detta sätt) hela Israel ska bli frälst" Den största debatten här är innebörden av "hela Israel". Charles Cranfield listar de fyra huvudsakliga synsätt som har föreslagits:
 
Alla de utvalda, både judar och icke-judar;

Alla de utvalda i nationen Israel;

hela nationen Israel, inklusive varje enskild medlem, och

Nationen Israel som helhet, men inte nödvändigtvis inklusive varje enskild medlem. Eftersom Paulus upprepade gånger förnekar att varje enskild israelit är frälst, kan vi bortse från alternativ 3.
 
Jean Kalvin tolkade "hela Israel" i vers 26 som alla utvalda, både judar och icke-judar. Paulus använder detta språk på andra ställen i sina skrifter. Problemet med att förstå "hela Israel" i Romarbrevet 11:26 på detta sätt är sammanhanget. I verserna 11-25 har Paulus konsekvent gjort skillnad mellan judar och icke-judar. Vi måste också komma ihåg att Paulus i dessa kapitel är bekymrad över sina köttsliga släktingar (Rom. 9:1-5). Hans bön i detta sammanhang är att det otroende Israel skall bli frälst (Rom. 10:1). I Rom 11:26 avslöjar Paulus att bönen i [Rom 10:1](https://www.biblegateway.com/passage/?search=Romarbrevet+10:1&version=SFB15) kommer att besvaras när hedningarnas fullhet har kommit in.

Andra reformerta teologer, som O. Palmer Robertson och Herman Ridderbos, har hävdat att "hela Israel" syftar på alla utvalda i Israels nation under hela den nuvarande tidsåldern. Precis som  den uppfattning som förstår "hela Israel" som kyrkan, finns det sanning i denna tolkning. De judar som blir frälsta i nutid skiljer sig inte från de judar som kommer att bli frälsta i framtiden. Problemet med denna tolkning, liksom med den föregående, är att den står i konflikt med det omedelbara sammanhanget. Som John Murray påpekar:

Även om det är sant att alla Israels utvalda, det sanna Israel, kommer att bli frälsta, är detta en så nödvändig och självklar sanning att det inte skulle ha någon särskild relevans för apostelns huvudsakliga intresse i detta avsnitt av episteln att hävda samma sak här.

Paulus är inte bekymrad över kvarlevans frälsning. De är redan frälsta. Han våndas över det icke-troende Israel. Det är detta "Israel" för vars frälsning han ber om (Rom. 10:1), och det är detta Israel som han säger kommer att bli frälst i vers 26.
 
Den tolkning av "hela Israel" som bäst passar in i det omedelbara sammanhanget är den som menar "hela Israel" som Israels nation som helhet, men som inte nödvändigtvis inkluderar varje enskild medlem av det etniska Israel. Paulus kontrasterar konsekvent icke-judar och Israel genom hela detta kapitel, och han fortsätter att göra det i den första halvan av den mening vi undersöker (v. 25). Det finns ingen kontextuell anledning att anta att Paulus ändrar innebörden av termen Israel i mitten av meningen här. Det "Israel" som skall räddas (v. 26) är det "Israel" som delvis har förhärdats (v. 25). Detta delvis förhärdade Israel skiljer sig från icke-judarna (v. 25) och skiljer sig också från den nuvarande återstoden av troende judar, som inte är förhärdade (v. 7).
 
**Slutsats**
Förhållandet mellan Israel och församlingen i Nya testamentet är inte alltid lätt att urskilja, men det kan förstås om vi minns skillnaderna mellan det nationella Israel och det sanna Israel i både Gamla och Nya testamentet, och om vi håller i minnet vad Paulus lär i Romarbrevet 11. Israels nuvarande förhärdelse har ett syfte i Guds plan, men denna förhärdelse är inte permanent. Den framtida återupprättelsen av Israels nation kommer att innebära att de åter inympas i olivträdet, Guds enda folk. Återupprättelsen av Israel kommer att innebära att de blir en del av det "sanna Israel" genom tro på Jesus Kristus, Messias.

*Dr. Keith A. Mathison är professor i systematisk teologi vid Reformation Bible College i Sanford, Florida. Han är författare till många böcker, inklusive The Lord's Supper: Svar på vanliga frågor.*

© [Ligonier Ministries](https://www.ligonier.org)  Oktober 2023. *Använt med tillstånd. Alla rättigheter förbehållna.*