KRISTI UTSTRÅLNING

För att få en korrekt gudsbild måste man gå till bibeln. Det är genom skriften Gud talar till människan. Fastän Guds hantverk ännu visar sig i skapelsen kan man endast lära känna honom djupare genom det som är uppenbarat i skriften för i den finns hans tankar om människorna och deras relation med honom. En serie av predikningar om Guds attribut av A. W. Pink kommer att läggas upp här på JiF och ett avsnitt kommer att publiceras varje dag. Nr. 27 i serien handlar om Kristus utstrålning.

Lagen gav “bara en skugga om allt det goda som skulle komma”  (Hebreerbrevet 10: 1). En vacker illustration av detta finns i de avslutande verserna av 2 Moseboken 34, där Moses stiger ned från berget med ett strålande ansikte. Nyckeln till stycket finns i en notering av den exakta position som händelsen har i 2 Moseboken. Det kommer efter det rättsliga förbundet som Herren slöt med Israel och; det kommer innan själva upprättandet av tabernaklet och Guds härlighet vilken fyllde det. Detta avsnitt tolkas i 2 Korintierbrevet 3. Andra Moseboken 34 ger både en jämförelse och en kontrast med den nya utdelningen av Anden, nåden, och ett rikare liv. Men innan den ordningen påbörjades ansåg Gud det lämpligt att människan prövades under lagen för att visa människans fördärvade natur. 

Människornas prövningstid under den mosaiska lagordningen visade på två saker: för det första att de är "ogudaktiga"; för det andra att de är "svaga" (Romarbrevet 5: 6). Men detta är negativa saker. Romarbrevet 8: 7 nämner ett tredje drag i människornas fruktansvärda tillstånd, nämligen att de är "fientliga mot Gud" Detta uppvisades när Guds Son bevistade denna jorden under trettiotre år. "Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom." (Johannes 1:11). Inte bara det, utan Han blev också "föraktad och avvisad av män." Nej, mer än så, de hatade honom "utan anledning" (Johannes 15:25). Inte heller kunde deras hat släckas förrän de hade dömt honom till en förbrytares död och spikat honom till korset. Kom ihåg att det inte bara var judarna som dödade härlighetens Herre, utan också hedningarna. Därför sade Herren, när han såg fram mot sin död, "Domen faller nu över den här världen" (Johannes 12:31), inte bara över Israel. Där slutade övervakningen och prövningen av människorna.

Nu är människorna inte under övervakning; de är fördömda: 

"Det står ju skrivet:

    ”Det finns ingen rättfärdig, inte en enda.

Ingen förstår något,

    ingen söker Gud.

Alla har vänt sig bort, alla är lika korrumperade.

    Det finns ingen som gör det goda, inte en enda.” (Romarbrevet 3: 10-12).

Människorna står inte inför rätta; de är en brottslingar med ett  utdömt straff. Ingen plädering kommer att hjälpa; inga ursäkter accepteras. Den aktuella frågan mellan Gud och syndaren är, kommer denne att böja sig för Guds rättfärdiga dom?

Det är här evangeliet kommer till oss. Det kommer till oss som  redan är förlorade, som är “gudlösa", “svaga" och i "fiendskap mot Gud." Det kungör för oss Guds fantastiska nåd, det enda hoppet för fattiga syndare. Men inte förrän syndaren böjer sig inför Guds straff mot honom kommer nåden att välkomnas. Det är därför som både omvändelse och tro krävs av syndaren. Dessa två kan inte skiljas åt. Paulus predikade "att vända om till Gud och tro på vår Herre Jesus." (Apostlagärningarna 20:21).

Omvändelse är syndarens erkännande av den fördömelse som han lever under. Tro är accepterande av den nåd och barmhärtighet som utsträcks till honom genom Kristus. Omvändelse är inte att vända på ett nytt blad och lova att bättra sig. Det är snarare att acceptera att Gud är sann när han säger att jag är "svag", att mitt fall är hopplöst, att jag inte kan "göra det bättre nästa gång" lika lite som jag kan skapa en värld. Inte förrän detta jag verkligen tro på detta (inte som ett resultat av erfarenhet, utan på myndigheten av Guds ord) då skall vi verkligen vända oss till Kristus och välkomna honom - inte som en Hjälpare, utan som en Frälsare.

Såsom det var förordnat, så instämmer erfarenheten. Det måste finnas "en dödens tjänst" (2 Korintierbrevet 3: 7) innan det finns en "Andens tjänst" eller liv (2 Korintierbrevet 3: 8): det måste vara "domens tjänst" före "rättfärdighetens tjänst"(2 Korintierbrevet 3: 9). Ett ämbete av fördömelse och död hörs konstigt till våra öron, eller hur? En “nådens tjänst" kan  vi förstå: men en “fördömande tjänst" är inte så lätt att förstå. Men det senare var människornas första behov. 

De måste visa vad de är i sig själva - ett hopplöst vrak, fullständigt oförmöget att uppfylla de rättfärdiga kraven från en helig Gud - innan de är redo att vara en gäldenär till nåd. Vi upprepar: såsom det var förordnat, så instämmer erfarenheten.  Det var sin egen erfarenhet som aposteln Paulus hänvisade till när han sa: "För jag levde utan lagen en gång; men när budet kom återupplivades synden och jag dog" (Romarbrevet 7: 9). Under sina obstinata dagar var han, enligt sin egen bedömning, "levande", men det var "utan lagen", avskild från att uppfylla dess krav. "Men när budet kom", när den Helige Ande bearbetade honom, när Guds ord kom till hans hjärta, "återupplivade synden." Blev han medveten om sitt fruktansvärda tillstånd, och sedan "dog" han från sin självrättfärdiga självständighet. Han såg att i sig själv  var han hopplös. Ja, den förhärligade Medlarens uppenbarelse kommer inte före, utan efter det rättsliga förbundet.

I andra Moseboken kap. 34 visar vers 29 den säkra  konsekvensen av en intim gemenskap med Herren på ett tvåfaldigt sätt. För det första kan ingen själ njuta av verklig  gemenskap med Gud utan att markant påverkas. Moses hade varit uppslukad av att motta Guds kommunikationen och att begrunda hans härlighet. Moses egen person fångade och behöll några av den härlighetens ljusstrålar. Så är det fortfarande (Psaltaren 34: 6)  "De som ser upp till honom strålar av glädje," Det är gemenskap med Herren som formar oss till hans avbild. Vi kommer inte att bli mer lika Kristus förrän vi vandrar oftare med och närmare till honom. "Alla vi som har fått slöjan borttagen kan nu se Herrens härlighet, och den förvandlar oss till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden." (2 Korintierbrevet 3:18).

Den andra konsekvensen av en verklig gemenskap med Gud är att vi blir mindre upptagna med oss själva. Även om Moses ansikte lyste av "ett ljus som inte ses på land eller hav" visste han inte om det. Detta illustrerar en viktig skillnad mellan självrättfärdig fariseism och sann gudsfruktan; den förstnämnda producerar självgodhet och stolthet, den sistnämnda leder till självförnekelse och ödmjukhet. Farisén (det finns fortfarande många av hans sort på jorden) skryter med sina färdigheter, annonserar sin inbillade andlighet och tackar Gud för att han inte är som andra män. Men den som av nåd åtnjuter mycket gemenskap med Herren lär sig av honom som var "mild och ödmjuk i hjärtat" och säger: "Inte åt oss, Herre, inte åt oss, utan åt ditt namn ge ära," ( Psaltaren 115: 1). Han är upptagen med Herrens skönhet och befrias från självupptagenhet och är därför omedveten om Andens frukt som framfödds i honom. Men även om han inte är medveten om sin växande överensstämmelse med Kristus, är andra det.

"När Aron och folket i Israel såg Mose och hur hans ansikte strålade, blev de rädda för att gå nära honom." (2 Moseboken 34:30). Detta visar oss den tredje effekten av gemenskap med Gud. Även om individen själv är inte medveten om den härlighet som manifesteras genom honom, känner andra igen den. Således var det när två av Kristi apostlar stod inför den judiska domstolen Sanhedrin: "När de såg hur modiga Petrus och Johannes var och att de tydligen var vanliga enkla människor utan högre utbildning, blev de mycket förvånade. De visste bara att dessa hade varit tillsammans med Jesus.  "(Apostlagärningarna 4:13, kursivering tillagd). Vi kan inte hålla sällskap mycket länge med den Helige utan att han lämnar avtryck på oss. 

Den människa som är djupt hängiven Herren behöver inte bära något märke på rockslaget och inte förklara att denne "lever ett segerrikt liv." Det är fortfarande sant att handlingar talar högre än ord.

"När Aron och folket i Israel såg Mose och hur hans ansikte strålade, blev de rädda för att gå nära honom." Den typiska betydelsen av detta ges i 2 Korintheirbrevet 3: 7, "Redan dödens tjänst, byggd på bokstäver som var inhuggna i stentavlor, kom med en sådan härlighet att israeliterna inte kunde se på Moses ansikte som strålade så starkt." 

När det gäller detta har Ed Dennett skrivit:

Varför var de då rädda för att komma nära honom? Eftersom självaste härligheten som lyste från hans ansikte rannsakade  deras hjärtan och samveten - genom att vara vad de var, syndare och inte i sig själva förmögna att uppfylla även de minsta kraven i förbundet som nu hade invigts. Det var nödvändigtvis en "tjänst" av fördömande och död, för det krävde en rättfärdighet från dem som de inte kunde ge, och eftersom de måste misslyckas med att göra det, skulle de uttala sin fördömelse och bli förda till överträdelsens straff, nämligen döden. Den härlighet som de såg på Mose ansikte var uttrycket till dem om Guds helighet - den helighet som sökte i dem överensstämmelse med dess egna normer och som skulle bekräfta överträdelserna av det förbund som nu hade upprättats. De var därför rädda eftersom de i sina innersta själar visste att de inte kunde stå inför honom från vars närvaro Mose hade kommit.

Förbundet som Jehova ingick med Moses och Israel i Sinai, och stenborden på vilka de tio buden var graverade, förebådade ett nytt förbund. (Hebreerbrevet 10:1)

"Jag ska hämta er från folken, samla er från olika länder och leda er tillbaka hem till ert eget land. Jag ska bestänka er med rent vatten, så att ni blir rena. Jag ska rena er från allt orent och från era avgudar. Jag ska ge er ett nytt hjärta och låta er få en ny ande. Jag ska ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag ska låta min Ande komma in i er, så att ni lyder mina bud, håller mina stadgar och lever efter dem.

Ni ska bo i det land som jag gav era förfäder. Ni ska vara mitt folk och jag ska vara er Gud". (Hesekiel 36: 24-28).

Det ska komma en tid, säger Herren,

    då jag ingår ett nytt förbund med Israels och Juda folk,

inte ett sådant förbund som jag ingick med deras förfäder,

    när jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egypten,

det förbund med mig som de bröt,

    trots att jag var deras herre , säger Herren.

Nej, detta är det förbund jag ska ingå med Israels folk

efter de där dagarna, säger Herren:

Jag ska lägga min lag i deras inre

    och skriva den i deras hjärtan.

Jag ska vara deras Gud,

    och de ska vara mitt folk.

Då ska de inte längre behöva undervisa varandra och säga:

    ’Lär känna Herren,’ för då ska alla känna mig,

från den minste till den störste bland dem, säger Herren.

    För jag ska förlåta dem deras ondska,

    och jag ska aldrig mer komma ihåg deras synder.” (Jeremia 31:31 -34).

Andligt sett görs detta för kristna även nu. Genom Guds Andes barmhärtiga görandet har våra hjärtan gjorts formbara och mottagliga. Paulus hänvisar till detta i början av 2 Korintierbrevet 3. 

"De heliga i Korint hade visat sig vara Kristi rekommendationsbrev som vi [Paulus med flera] har betjänat, skrivet inte med bläck, utan med den levande Gudens ande, inte på stentavlor utan i människohjärtan.   Deras hjärtan blev påverkbara genom gudomligt arbete, Kristus kunde skriva i dem genom att använda Paulus som en penna och göra varje tecken i Guds Andes kraft. Men det som är skrivet är kunskapen om Gud som uppenbarats genom nådens Medlare i det nya förbundet, så att det kan vara sant i de heligas hjärtan - "De ska alla känna mig." Sedan fortsätter Paulus att tala om sig själv som fått förmågan av Gud för att vara en tjänare av det nya förbundet, "som inte är bokstavens utan Andens." (C. A. Coates).

"Men Mose ropade till sig Aron och folkets ledare och talade med dem. 32 Senare kom alla israeliterna fram och han gav dem de budord som Herren hade gett honom uppe på Sinaiberget. 33 När Mose hade slutat tala med dem, hängde han en slöja över sitt ansikte, "(2 Moseboken 34: 31-33). 

Förklarar inte detta deras rädsla när de såg glansen i Moses ansikte? Lägg märke till vad som fanns i hans händer! Han bar de två stentavlorna på vilka lagens tio budord var skrivna, “dödens tjänst”. Ju närmare strålglansen som var förknippat med Guds rättfärdiga anspråk på dem kom, desto större orsak hade de att frukta. Den heliga lagen fördömde dem, för människan i köttet kunde inte uppfylla dess krav. “Hur välsignat det än var, var det ändå bokstavligen en dödens tjänst, för Mose var inte en livgivande ande och han kunde inte heller ge sin ande till folket, och inte heller kunde hans ansiktes strålglans föra dem in i överensstämmelse med sig själv som medlare. Därför måste slöjan vara över hans ansikte "(CA Coates).

Förordningens tolkning ges i 2 Korintierbrevet 3:13:  

"och gör inte som Mose, som hängde en slöja framför ansiktet för att Israels folk inte skulle se hur härligheten avtog och försvann. " Här behandlar aposteln judendomen som en förordning. På grund av deras andliga blindhet kunde Israel inte urskilja den djupa betydelsen av Moses tjänst eller Guds syften bakom den, vilket alla typer* och skuggor* pekade på. "Slutet" på 2 Korintierbrevet 3:13 är parallellt med Romarbrevet 10: 4,   “Ty Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror.”

*ord som används om saker, ramverk, liknelser med mera vilka Gud använde för att lära sitt folk angående nåd och frälsande kraft som som låg i framtiden.    International Standard Bible Encyclopedia. - kommentar Woodland

Slöjan över Israels hjärta är självtillräcklighet, vilket gör att de fortfarande vägrar underkasta sig Guds rättfärdighet. Men när Israels hjärta vänder sig till Herren kommer slöjan att tas bort. Vilket underbart kapitel 2 Moseboken 34 kommer då att bli för  dem! För de kommer att se att Kristus är anden av allt detta. De kommer att se, det vi är privilegierade att se nu. Allt detta hade ett "slut" på vilket vi genom oändlig nåd kan fästa vår blick. “Slutänden" var Herrens härlighet som Medlaren i det nya förbundet. Han har kommit ur döden och steg upp i höjden, och härligheten av all Guds nåd lyser i hans ansikte (C. A. Coates).  

Varje gång som Mose trädde fram inför Herrens ansikte för att tala med honom, tog han av sig slöjan till dess han gick ut igen. När han kom ut, talade han till Israels barn det som han fått befallning om. Och Israels barn såg att Moses ansikte strålade, och Mose hängde slöjan över ansiktet igen till dess han gick in för att tala med Herren. "(v. 34-35). 

Mose utan slöja i Herrens närvaro är en vacker bild av den troende i denna tidsålder. Den kristne ser Guds ära lysa i ansiktet på Jesus Kristus (2 Korintierbrevet 4: 6). Därför närmar han sig med frimodighet istället för att bli skräckslagen.  Guds lag kan inte fördöma honom, för dess krav har fullständigt uppfyllts och tillfredsställts av hans Ersättare. Därför istället för att bäva inför Guds härlighet, "Stolta och glada kan vi se fram emot Guds härlighet" (Romarbrevet 5: 2).

Nu finns en slöja varken på Herrens ansikte eller över våra hjärtan. Han får de som tror på honom att leva i kunskapen om Gud och i gensvar till Gud, för han är den livgivande Anden. Och han ger sin Ande till dem som tror. Vi har Anden av den härliga Människan i vars ansikte Guds härlighet lyser. Är det inte underbart? Man måste fråga: Tror vi verkligen på det? “Alla vi som har fått slöjan borttagen kan nu se Herrens härlighet, och den förvandlar oss till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.” (2 Korinthierbrevet 3:18).

Om vi ​​inte hade hans Ande skulle vi inte ha någon frihet att skåda Herrens härlighet eller att se Honom som Anden i dessa fantastiska bilder. Men vi har friheten att se på allt, och det finns en förvandlande makt i det. De troende omvandlas under den nya förbundsförordningen.

Detta är den "överväldigande härligheten" som inte kunde ses eller kännas förrän den lyste i honom där Mose är en så tydlig förebild i 2 Moseboken 34. Hela förebildssystemet var tillfälligt, men dess 'ande' förblir, för Kristus är anden av allt detta. Nu har vi att göra med att det nya förbundet är i laga kraft och överflödar i glans (C. A. Coates).

Auktoriteten i Paulus aposteltjänst hade ifrågasatts av vissa Judaister. [De var sådana som förordade judiska sedvänjor och som försökte få hedningar som blivit kristna att rätta sig efter vissa delar av den mosaiska lagen.- kommentar Woodland] 

I de första verserna av 2 Korinthierna 3 hänvisar han till de kristna där som ett bevis på hans gudsuppdrag. Han definierar karaktären i sin tjänst (vers 6) för att visa dess överlägsenhet jämfört med sina motståndares påståenden. Han och hans medarbetare var ”tjänare åt ett nytt förbund” eller testamente. Han drar sedan en serie kontraster mellan de två förbunden, judendomen och kristendomen. Det som angår det gamla kallas "bokstav" och det som tillhör det nya kallas "Anden". Det ena var huvudsakligen sysselsatt med det som var externt, det andra var till stor del sysselsatt med det som var internt; det ena dödade, det andra gav liv, en av de ledande skillnaderna mellan lagen och evangeliet.

I det följande visar aposteln, även om han höll med om att lagen var härlig, så är evangeliet även härligare. Det gamla förbundet var en “dödens tjänst", för lagen kunde bara fördöma. Även om en härlighet var kopplad till den, var den ändå sådan att människan i köttet inte kunde se den (2 Korinthierna 3: 7). Hur mycket bättre skulle det inte vara, måste det inte vara, det nya förbundets härlighet, eftersom det var "en Andens tjänst”  (2 Korinthierna 3: 8). Jämför vers 3 för bevis på detta.

Om det fanns en härlighet förknippad med vad som "inneslutit allt under synd" (Galaterbrevet 3:22), så mycket mer härlig måste den tjänsten vara som proklamerade en rättfärdighet "för alla som tror" (Romarbrevet 3:22) . Det är härligare att förlåta än att fördöma; att ge liv än att förstöra (2 Korinthierna 3:9). Det förra förbundets ära försvinner därför i intet före det sistnämnda (2 Korinthierna 3:10), vidare sett från det faktum att judendomen "bleknade", medan kristendomen "består" (2 Korinthierna 3: 11). Jämför Hebreerbrevet 8: 7-8.

Aposteln gör ytterligare en jämförelse (2 Korinthierbrevet 3:12) mellan de två förordningarna, nämligen det enkla eller tydliga mot otydlighet och tvetydighet i deras respektive tjänster (2 Korinthierbrevet 3:12-15). Aposteln gick "helt öppet till väga" medan undervisningen i ceremonilagen skedde med skuggor och symboler. Dessutom var israeliternas sinnen förblindade, så det fanns en slöja över deras ansikten. Därför, när Mose skrifter lästes, kunde de inte se bortom förebilderna till Motbilden. Denna slöja kvarstår på dem till denna dag och kommer att fortsätta tills de vänder sig till Herren (2 Korinthierbrevet 3:15-16). Bokstavligen var Sinai förbund en tjänst av fördömande och död, och härligheten måste bli beslöjad. Men Israel kunde inte se "det som bleknade försvann" (v. 13) . De kommer att se det försvinna på en kommande dag. Men under tiden får vi läsa det gamla förbundet utan en slöja och se att Kristus är "anden" i allt.