GUDS NÅDERIKA EVANGELIUM

För att få en korrekt gudsbild måste man gå till bibeln. Det är genom skriften Gud talar till människan. Fastän Guds hantverk ännu visar sig i skapelsen kan man endast lära känna honom djupare genom det som är uppenbarat i skriften för i den finns hans tankar om människorna och deras relation med honom. En serie av predikningar om Guds attribut av A. W. Pink kommer att läggas upp här på JiF och ett avsnitt kommer att publiceras varje dag. Nr. 25 i serien handlar om Guds nåderika evangelium.

"Att vittna om Guds nåderika evangelium." (Apostlagärningarna 20:24) var en del av aposteln Paulus avskedstal till ledarna för kyrkan i Efesos. Efter att han påminde dem om sitt sätt att leva bland dem (verserna 18-21) berättar han för dem om sin kommande resa till Jerusalem, som skulle kulminera med att han fördes som fånge till Rom.

Han säger, "Och se, bunden i anden beger jag mig upp till Jerusalem utan att veta vad som kommer att möta mig där.  Jag vet bara att den helige Ande i stad efter stad vittnar att bojor och lidanden väntar mig." (v. 22 -23). Och då säger han med ord kännetecknande för honom: "Men jag anser inte att mitt liv har något värde för mig själv. Jag vill endast fullborda mitt lopp och den uppgift som jag har fått av Herren Jesus: att vittna om Guds nåderika evangelium "(v. 24).

Oavsett vad Gud har i åtanke för honom, oavsett vad hans omständigheter må vara, oavsett om han är bunden eller i frihet, är detta hans uppdrag och budskap. Det är till samma tjänst som skördens Herre fortfarande utser sina tjänare: att "vittna om Guds nåderika evangelium."

Det finns ett ständigt behov av att återvända till trons stora fundament. Så länge tidsåldern varar måste evangeliet om Guds nåd predikas. Behovet uppstår genom att det mänskliga hjärtats naturliga tillstånd, i huvudsak är lagiskt.

Kardinalfelet som evangeliet har att brottas med är den inrotade tendensen hos människan att lita på sina egna prestanda. Den stora antagonisten mot sanningen är människans högmod, som får personen att föreställa sig att den åtminstone delvis kan vara sin egen frälsare. Denna villfarelse är den produktiva modern till en mängd irrläror. Det är genom denna lögn som den rena strömmen av Guds sanning, vilken passerar genom mänskliga kanaler, har förorenats.

Evangeliet om Guds nåd sammanfattas i Efesierbrevet 2: 8-9, 

"Ty av nåd är du frälsta genom tro; och det inte av er själva. Det är Guds gåva: inte av verk, så att ingen kan skryta." 

Alla äkta reformer eller väckelser i Guds kyrkor måste ha som grund denna läras enkla bud. De kristna, liksom de i världen, har en tendens att dra sig undan denna sanning som är själva summan och substansen av evangeliet. De som har kännedom om kyrkans historia vet hur sorgligt sant detta är. Inom femtio år efter att den siste apostelns död, såvitt som vi nu vet, upphörde evangelium om Guds nåd nästan att predikas. I stället för att evangelisera ägnade sig predikanterna under andra och tredje århundradet till filosoferande. Metafysiken ersatte evangeliets enkelhet.

Sedan under 300-talet reste Gud barmhärtigt upp en man, Augustinus, som troget och orädd förkunnade evangeliet. Så kraftfullt bemyndigade Gud både hans röst och penna att mer än hälften av kristendomen skakades av honom. Genom honom som instrument kom en himlasänd väckelse. Hans goda inflytande avskräckte den stora Romerska irrläran under ytterligare ett sekel. Hade kyrkorna följt hans undervisning, skulle papismen aldrig ha fötts. Men de vände sig tillbaka till tom och bedräglig filosofi byggd på mänskliga traditioner och stadgar. (Kolosserbrevet 2:8)

Sedan kom den mörka medeltiden, då evangeliet i århundraden allmänt upphörde att predikas. Här och var höjdes svaga röster, men de flesta av dem tystades snart av de Italienska prästerna. Det var först på 1500-talet som den stora reformationen kom. Gud reste upp Martin Luther, som i tydliga ordalag lärde ut att syndare blir rättfärdiga genom tro och inte på grund av gärningar.

Efter Luther kom en ännu mer framstående lärare, Jean Kalvin. (John Calvin) Han var mycket djupare lärd i evangeliets sanning och drev dess centrala lära om nåd till dess logiska slutsatser. 

Som Charles Spurgeon sa: "Luther hade, så att säga, öppnat dammluckorna för sanningsströmmen i denna stora reservoar genom att bryta ner barriärerna vilka hade hållit tillbaka dess levande vatten. Men flödet var grumligt och bar med sig mycket som borde ha lämnats kvar. Då kom Kalvin och kastade salt i vattnet¹ och renande det, så att det flödade fram en renare ström för att glädja och uppfriska själar och släcka den fattiga förlorade syndarens törst.” 

Det stora centrumet för all Calvins predikning var Guds nåd. Det har varit seden sedan dess att beteckna de som betonar det han betonade som ”kalvinister”. Vi accepterar inte den titeln utan förbehåll, men vi skäms verkligen inte för den. Sanningen Calvin dundrade fram var identisk med sanningen som Paulus hade predikat och skriftligen fastställt århundraden tidigare. Detta var också substansen i Whitefields² predikning, som Gud så omfattande hedrade genom att den stora väckelsen återuppstod på hans tid.

¹ "salt i vattnet - 2 Kungaboken 2:21-22 

²George Whitfield engelsk förkunnare (1714-1770) - förtydligande Woodland 

Låt oss nu överväga:

Evangeliet är en uppenbarelse av Guds nåd.

“Evangeliet om Guds nåd" är ett av den Helige Andes benämningar på den goda nyheten som Kristi ambassadörer uppmanas att förkunna. Det ges olika namn i Skrifterna. I Romarbrevet 1: 1 kallas det "Guds evangelium", för han är dess författare. Romarbrevet 1:16 betecknar det som "Kristi evangelium", för Han är dess tema. Efesierbrevet 6:15 betecknar det ”fredsevangeliet”, för detta är dess gåva. Vår text nämner det som "Evangeliet om Guds nåd", för Gud är Källan.

Nåden är en sanning som är utmärkande för gudomlig uppenbarelse. Det är ett koncept vilket människans sinnes krafter på egen hand aldrig kan uppnå. Beviset på detta ligger i det faktum att där Bibeln inte har predikas är "nåd" okänd. Mycket ofta har missionärer funnit att när de översatte skrifterna till hedningarnas modersmål, kunde de inte upptäcka ett ord som på något sätt motsvarar Bibelns ord "nåd". Nåden är frånvarande från alla stora hedniska religioner - Brahmanism, Buddhism, Islam, Konfucianism, Zoroastrianism. Även naturen lär inte ut nåd: bryt dess lagar och man måste lida straffet.

Vad är då nåd? För det första är det uppenbarligen något välsignat och glädjande, för vår text talar om “de goda nyheterna av Guds nåd." För det andra är det motsatsen till lag: lag och evangelium är motsatta termer: "Lagen gavs av Moses, men nåd och sanning kom av Jesus Kristus" (Johannes 1:17). Det är betydelsefullt att ordet “evangelium" finns aldrig i Gamla testamentet.

Tänk på några kontraster mellan dem (lag och nåd):

Lagen visade vad som var i människan - synd; nåd visar vad som finns i Gud - kärlek, barmhärtighet. Lagen talar om vad människan måste göra för Gud; nåden berättar vad Kristus har gjort för människorna.

Lagen krävde rättfärdighet av människorna; nåd ger människorna rättfärdighet. Lagen förde fram Gud till människorna; nåden för människorna till Gud. Lagen dömde en levande man till döden; nåden väcker den döde till liv. Lagen hade aldrig en missionär; Evangeliet ska predikas för alla människor. Lagen gör Guds vilja känd; nåd avslöjar Guds hjärta!

För det tredje, nåden är alltså motsatsen till rättvisa. Rättvisa visar ingen favör och känner inte till någon nåd. Nåden är motsatsen till rättvisan. Rättvisa kräver att alla ska få sin del; nåd skänker syndare vad de inte har rätt till - ren kärlek. Nåden är "någonting för ingenting."

Evangeliet är en uppenbarelse av denna underbara nåd från Gud. Det säger att Kristus har gjort för syndare vad de inte kunde göra för sig själva - det uppfyllde kraven i Guds lag. Kristus har fullständigt och på ett perfekt sätt uppfyllt alla Guds helighetskrav så att han med rätt kan ta emot alla fattiga syndare som kommer till honom.

Evangeliet berättar att Kristus dog inte för goda människor, som aldrig gjorde något dåligt; utan för förlorade och gudlösa syndare som aldrig gjorde något gott. Evangeliet avslöjar till varje syndare, för deras acceptans, en frälsare som är tillräcklig, "Därför kan han också helt och fullt frälsa dem som genom honom kommer till Gud,” (Hebreerbrevet 7:25)

Evangeliet är en förklaring av Guds nåd.

Ordet "Evangelium" är ett tekniskt ord som används i Nya testamentet i dubbel mening: i en smalare och en bredare mening. I dess smalare mening hänvisar det till att förorda det fantastiska faktum att Guds nåd har gett en Frälsare för varje fattig syndare som känner sitt behov och genom tro tar emot honom. I sin bredare mening innefattar evangeliet hela uppenbarelsen som Gud gjorde av sig själv i och genom Kristus. I denna mening inkluderas hela Nya testamentet.

Beviset på denna dubbla tillämpning av termen evangelium finns i 1 Korinthierbrevet 15: 1-3, en definition av evangeliet i dess smalare mening: "att Kristus dog för våra synder, begravdes och uppstod igen."

Romarebrevet 1: 1 tillämpar termen evangelium i dess vidare bemärkelse: där inkluderas hela den doktrinära redogörelsen för det brevet.  När Kristus bad sina lärjungar, "Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen.", tror jag inte att han hänvisade till allt som finns i Nya testamentet, utan helt enkelt till det faktum att Guds nåd har gett syndare en frälsare. Därför säger vi att evangeliet är ett tillkännagivande av Guds nåd.

Evangeliet bekräftar att nåd är syndarens enda hopp. Om vi ​​inte är frälsta av nåd kan vi inte alls räddas. Att förkasta en oförtjänt frälsning är att avvisa det enda som är tillgängligt för förlorade syndare. 

Nåd är Guds ombesörjande för dem som är så korrupta att de inte kan ändra sin egen natur; så motvilliga till Gud att de inte kan vända sig till honom; så blinda att de inte kan se honom; så döva att de inte kan höra honom; med ett ord, så döda i synd att han måste öppna deras gravar och föra dem till “uppståndelsemark” , om de någonsin skall räddas. Denna nåden innebär att syndarens fall är desperat, men att Gud är barmhärtig.

Evangeliet om Guds nåd är för syndare hos vilka det inte finns någon hjälp. Det utövas av Gud som "inte gör skillnad på människor", inte tar hänsyn till förtjänst, har inga krav på någon gengäld. Evangeliet är inte bra råd, utan goda nyheter. Det talar inte om vad människan ska göra, utan berättar vad Kristus har gjort. Det skickas inte till goda människor, utan till dåliga. Nåden är då något som är värdigt Gud.

Evangeliet är en manifestation av Guds nåd.

Evangeliet är "Guds kraft till frälsning för alla som tror." Det är det utvalda instrumentet som Gud använder för att befria och rädda sitt folk från fel, okunnighet, mörker och Satans kraft. Det är med och genom evangeliet, tillämpat av den Helige Ande, som hans utvalda frigörs från syndens skuld och kraft. "Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft. ... Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten  och för hedningarna en dårskap. Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet.. ” (1 Kor 1:18, 23, 24).

Där evolutionen är en ersättning för den nya födelsen, odlingen av karaktär är en ersättning för tro på Kristi blod, utveckling av viljestyrka är en ersättning för ödmjukt beroende av Gud, det köttsliga sinnet kan attraheras och otillräckligt mänskligt förnuft kan vädjas till, men de är alla utan kraft och ger ingen frälsning till de döende. Det finns inget evangelium i ett system med etik, och ingen dynamik i lagens exaktheter.  Men nåd fungerar. Det är något mer än ett godmodigt leende, eller ett känsla av medlidande. Det frigör, erövrar och räddar. Nya testamentet tolkar nåd som kraft.

Genom det kommer förlossningen, för det var av "Guds nåd" som Kristus smakade döden "för alla" av sönerna (Hebreerbrevet 2: 9). Syndernas förlåtelse förkunnas genom hans blod "enligt hans nåds rikedom" (Efesierbrevet 1: 7). Nåd gör inte bara frälsning möjlig utan också effektiv. Nåden är kraftfull. "Min nåd är nog för dig" (2 Kor 12: 9) -  tillräcklig för att övervinna otro, köttets svagheter, människors motstånd och Satans angrepp.