Guds tålamod nämns om och om igen i samband med hans nåd och barmhärtighet (se 2 Mosebok 34: 6; 4 Mosebok  14:18; Psaltaren 86:15).  Att Guds tålamod verkligen är en uttryck av Hans barmhärtighet visas ofta. Men vi kan inte hålla med om att de är en och samma egenskap och inte kan åtskiljas. Det kanske inte är vara lätt att skilja mellan dem, ändå berättigar Skriften oss att fullt ut påstå vissa saker om nåd som vi inte kan påstå om barmhärtigt.

Puritanen Stephen Charnock, definierar delvis Guds tålamod så här:

Det är en del av den gudomliga godheten och barmhärtigheten, men skiljer sig från båda. Gud är den största godheten, har den största mildheten; mildhet är alltid den äkta sanningens sällskap, och ju större godheten är, desto större är mildheten. Vem är så helig som Kristus, och vem är så mild? Guds tålamod är en förgrening av Hans barmhärtighet: 

"Nådig och barmhärtig är Herren,

    sen till vrede och stor i nåd." (Ps. 145: 8).

Det skiljer sig från barmhärtighet i ämnets formella betraktelse: barmhärtighet betraktar människan som eländig, tålamod betraktar människan som kriminell; barmhärtighet ömkar denne i hans elände, tålamod uthärdar synden som orsakade och föder mera elände.

Personligen definierar vi det gudomliga tålamodet som den kontrollstyrka som Gud utövar över sig själv, vilket får honom att tåla de ogudaktiga så länge innan han straffar dem. Nahum 1: 3 lyder: "Herren är sen till vrede men stor i kraft," på vilken   Charnock skrev: Män som är förnäma i världen är snabba i sina passioner, och är inte så redo att förlåta en oförrätt, eller stå ut med en motståndare, som är svagare.

Det är den personens en brist på kontroll över sig själv som orsakar att han gör obehagliga saker när han blir provocerad. En prins som kan tygla sina sinnesrörelser är en kung över sig själv och likväl över hans undersåtar. Gud är sen till vrede men stor i kraft. Han har inte mindre kraft över sig själv än över sina skapelser.

På denna punkt tror vi att Guds tålamod klart skiljs från Hans nåd. Trots att det skapade gynnas, beaktas Guds tålamod i huvudsak i honom själv, en återhållsamhet placeras på Hans handlingar genom Hans vilja; medan hans nåd är helt inställd på den skapade.

Guds tålamod är den egenskap som gör att han kan utstå stora oförätter utan att genast hämnas. Således är det hebreiska ordet (אָרֵךְför arek) för det gudomliga tålamodet återgivet som "sen till vrede" i Nehemiah 9:17, Psalm 103: 8. Inte för att det finns några passioner i den gudomliga naturen, men Guds visdom och vilja är nöjd att agera med en värdighet och allvar vilka fördelaktigt visar upp Hans upphöjda majestät.

Till stöd för vår definition påpekar vi att det var till denna egenskap i den gudomliga karaktären som Moses vädjade, när Israel syndade så grovt i Kadesh-Barnea, och där provocerade Jehova så mycket. Till sin tjänare sade Herren: "Jag skall slå dem med pest och utrota dem." Då bad den förebildliga medlaren: "Nej, låt nu Herrens kraft bevisa sig stor, så som du själv har sagt: Herren är sen till vrede och rik på nåd”(4 Mosebok 14:17 - 18). På detta viset är hans självbehärsknings makt att han är sen till vrede.

Återigen, i Romarbrevet 9:22 läser vi: “Men om nu Gud, fastän han ville visa sin vrede och göra sin makt känd, ändå med stort tålamod hade haft fördrag med vredens kärl, som var färdiga att förstöras . . ” Skulle Gud omedelbart krossa dessa vredens kärl i bitar, hade hans självbehärsknings kraft inte så fullkomligt visats; genom att leva med deras ondska och länge avstå från bestraffning, demonstreras härligt kraften i hans tålamod.

Sant, den ogudaktige tolkar hans tålamod väldigt annorlunda: "Därför att domen inte genast fälls över det onda, styrks människors barn att göra det som är ont. " (Predikaren 8:11), men för de som ser, lovprisas vad dessa smädar.

"Ståndaktighetens Gud" (Rom 15: 5) är en av de gudomliga titlarna. Gudom benämns på detta viset, För det första, för att Gud är både upphovet och målet av tålamodets nåd i de skapade. För det andra, för det här är vad han är i sig själv: tålamod är en av hans perfekta egenskaper. För det tredje, som ett mönster för oss: " Klä er därför som Guds utvalda, heliga och älskade, i innerlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. " (Kolosserbrevet 3:12).

Och igen, "Bli Guds efterföljare, ni som är hans älskade barn." (Efesierbrevet 5: 1). När du frestas att hysa förakt mot en annans tröghet, eller för att hämnas på den som har kränkt dig, kom ihåg Guds oändliga tålamod med dig.

Guds tålamod manifesteras i hans behandling av syndare.

Så markant visades det mot de ogudaktiga i Noas dagar. När mänskligheten var helt förfallen, och alla hade korrumperad Guds väg, förstörde han dem inte förrän han hade varnat dem. Han “tåligt väntade" (1 Petrusbrevet 3:20) troligen inte mindre än ett hundra tjugo år (1 Mosebok 6: 3), under vilken tid Noa var "rättfärdighetens förkunnare" (2 Pet 2: 5).

Senare när hedningarna inte bara tillbedde och betjänade det skapade mer än Skaparen, men också begick de mest avskyvärda grymheter i strid med naturen (Romarbrevet 1: 19-26) och fyllde härmed måttet av deras missgärningar. Men, i stället för att dra sitt svärd för att utrota sådana rebeller han, "tillät alla hednafolk att gå sina egna vägar." och gav dem "regn och tider med goda skördar och fyllde deras hjärtan med glädje över maten de fick, regn från himlen och bördiga årstider" (Apg 14: 16-17).

Guds tålamod utövades förunderligt och uppenbarades mot Israel. Först “bar han dem" i fyrtio år i öknen (Apostlagärningar 13:18). Senare gick de in i Kanaan, men de följde de onda vanorna av grannfolken  och de vände sig till avgudadyrkan. Även om Gud tuktade dem strängt, förstörde han dem inte fullständigt, utan i deras nöd reste han upp befriare för dem. 

När deras missgärningar steg till sådant mått att ingen utom en Gud av oändligt tålamod kunde stå ut med dem väntade han ändå i många år innan skickade dem i fångenskap till Babylon. Slutligen, när deras uppror mot Honom nådde sitt klimax genom att de korsfäste hans Son, väntade han fyrtio år innan han skickade romarna mot dem; och det var bara efter att de hade dömt sig själva inte "värdiga det eviga livet" (Apg 13:46).

Hur underbart Guds tålamod är med världen idag. Överallt  syndar folk utan skam. Den gudomliga lagen trampas under fötterna och Gud själv föraktas öppet. Det är verkligen fantastiskt att han inte omedelbart dödar dem som så modigt trotsar honom. Varför rycker han inte plötsligt bort den arrogante otroende och flagranta hädaren, som han gjorde med Ananias och Safira? (Apostlagärningar 5).

Varför låter han inte jorden öppna sig och sluka hans folks förföljare, så att de, som Datan och Abiram, kommer att gå ner levande i djupet? (4 Mosebok 16) Och vad om avfallen kristenhet, där varje möjlig form av synd nu tolereras och praktiseras i skydd av den helige Kristus namn? Varför gör inte himmelens rättfärdiga vrede slut på sådana styggelser? Endast ett svar är möjligt: ​​för att Gud med "stort tålamod har fördrag med vredens kärl, som var färdiga att förstöras".

Vad om författaren och läsaren? Låt oss granska våra egna liv. Det är inte länge sedan vi följde folkmassorna för att synda, hade ingen oro för Guds ära och levde bara för att tillfredsställa oss själva. Hur tålmodigt stod han inte ut med vårt gräsliga beteende! Nu när nåden har frälst oss genom att rycka oss ur elden och givit oss en plats i Guds familj och fött oss till ett evigt arv i härlighet; hur bedrövligt återgäldar vi honom. Hur  ytlig är vår tacksamhet, hur trög är vår lydnad och hur ofta   återfaller vi!

En anledning till att Gud står ut med köttet* är kvar i den troende är att han kan uppvisa sitt “tålamod” mot oss " (2 Pet 3: 9). Eftersom denna gudomliga egenskap endast uppenbaras i denna värld, utnyttjar Gud det för att visa tålamod mot "Hans egna".

Må meditation över denna gudomliga perfektion mjukna våra hjärtan, göra våra samveten mjuka; och lära oss i livets  erfarenhetsskola de “heligas uthållighet", nämligen underkastelse inför den gudomliga viljan och varaktigt göra det goda. Låt oss söka nåd att efterlikna denna gudomliga egenskap. "Var alltså fullkomliga, som er Fader i himlen är fullkomlig" (Matteus 5:48).

I detta direkta sammanhang uppmanar oss Kristus att älska våra fiender, välsigna dem som förbannar oss, göra gott mot dem som hatar oss. Gud står ut länge med de ogudaktiga trots mängder av deras synder. Bör vi önska att hämnas på grund av en enda oförätt?

------------------------------------------------------------------------------------------ 

Guds Attribut av A.W. Pink utdrag från original texten i sin helhet.

 (En kort redogörelse av A.W.P.s omvändelse finns här.)   

Länkarna till de andra artiklar i serien: GUD  SOM ENASTÅENDE , GUDS BESLUT,  GUDS KUNSKAP , GUDS FÖRUTVETANDE,  GUDS ÖVERLÄGSENHET , GUDS SUVERÄNITET, GUD SOM OFÖRÄNDERLIG,  GUDS HELIGHET,  GUDS MAKT , GUDS HULDHET, GODS GODHET, GUDS TÅLAMOD, GUDS NÅD, GUDS BARMHÄRTIGHET, GUDS KÄRLEK , GUDS VREDE,  BEGRUNDANDET AV GUD, GUDS RIKEDOMAR, GUDS GÅVOR,   GUDS VÄGLEDNING, GUDS VÄLSIGNELSER, GUDS FÖRBANNELSER,   GUDS KÄRLEK TILL OSS, GUDS NÅDERIKA EVANGELIUM, KRISTI FULLHET, KRISTI UTSTRÅLNING,  KRISTUS NEDLÄT SIG  , KRISTI MÄNSKLIGHET , KRISTI PERSON, KRISTUS TJÄNAREN, KRISTUS SOM FÖRAKTAD, KRISTI KORSFESTELSE , KRISTI ÅTERLÖSNING, FRÄLSAREN KRISTUS, KRISTI HERRAVÄLDE, KRISTI VÄNSKAP, KRISTI HJÄLPSAMHET ,  KALLELSEN FRÅN KRISTUS, KRISTI VILA,   KRISTUS KVINTESSENS och KRISTI EXEMPEL.