Själens mörka natt © av R. C. Sproul

Själens mörka natt. Detta fenomen beskriver ett handikapp som även de främsta kristna har utstått från och till.  Det var detta som provocerade David till att dränka sin kudde i tårar. Det var den sjukdomen som gav Jeremiah binamnet "Den gråtande profeten." Det var den sjukdomen som så drabbade Martin Luther att hans melankoli hotade att förstöra honom. Det här är ingen vanlig depression, men det är en depression som är kopplad till en troskris, en kris som kommer när man känner Guds frånvaro eller känner en känsla av övergivenhet från Honom.

Andlig depression är verklig och kan vara akut. Vi frågar oss själva hur en troende person kan uppleva sådana andliga nedgångar, men oavsett vad som framkallar detta tar det inte bort dess verklighet. Vår tro är inte en ständig handling. Den är rörlig. Den sviktar. Vi rör oss från tro till större tro, och dess emellan kan vi ha tvivel då vi ropar: "Herre, jag tror, ​​hjälp min otro."

Vi tror kanske också att själens mörka natt är något helt oförenligt med Andens frukt, inte bara frukten av tro utan också med den av glädje. När den Helige Ande har översvämmat våra hjärtan med en "obeskrivlig himmelsk glädje", hur kan det finnas rum i hjärtat för ett sådant mörker? Det är viktigt för oss att göra skillnad mellan den andliga glädjen och det kulturella begreppet lycka. En kristen kan ha glädje i sitt hjärta medan det fortfarande finns en andlig depression i hans huvud. Glädjen som vi har upprätthåller oss genom dessa mörka nätter och släcks inte av andlig depression. Den kristnes glädje är något som överlever alla motgångar i livet.

I sitt andra brev till Korintierna anbefaller Paulus för sina läsare vikten av att predika och förmedla evangeliet till människorna. Men han påminner också kyrkan att den skatt vi har från Gud är en skatt som inte finns i kärl av guld och silver, utan i vad aposteln kallar "lerkärl". Av denna anledning säger han "för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte tillhöra oss." Omedelbart efter denna påminnelse tillägger aposteln, "Vi är på allt sätt trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa,  förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv skall bli synligt i vår kropp."   2 Korinthierbrevet 4:7-10

Denna passage anger gränserna för den depression som vi kan uppleva. Depressionen kan vara djupgående, men den är inte permanent och den är inte heller dödlig. Observera att aposteln Paulus beskriver vårt tillstånd på olika sätt. Han säger att vi är "trängda, rådvilla, förföljda och nedslagna". Detta är mäktiga bilder som beskriver konflikten som kristna måste utstå, men i varje stycke där han beskriver detta fenomen beskriver han samtidigt gränserna. Trängda men inte utan utväg. Rådvilla men inte rådlösa. Förföljda men inte övergivna. Nedslagna, men inte utslagna.