Tråden är låst och inga nya kommentarer kan skapas
Den kristna läran

EN ÖVERVÄLDIGANDE SEGER

2018-02-04 09:05 #0 av: Woodland

Det finns kristna i kyrkans historia som har bekräftat att en kristen kan ha försäkran om sin frälsning, men att dennes försäkran endast är tillfällig. Å andra sidan håller de som tror på de heligas uthållighet också att man kan få förvissning om frälsning, inte bara för idag utan för alltid.

En överväldigande seger © 

av   R.C. Sproul (1939-2017)

"Om du har det förlorar du det aldrig; om du förlorar det har du aldrig haft det." Detta kraftfulla ordspråk ger uttryck för läran vissa i kyrkan kallar "evig säkerhet" och andra kallar "de heligas uthållighet". Bland den senare gruppen utgör "De troendes ståndaktighet och bevarande" den femte punkten i Kalvinismens så kallade fem punkter, som är inkapslade i akronymet TULIP* - "P", den sista punkten, står för "de heligas uthärdande". Ett annat sätt att  uttrycka läran i kraftfulla kategorier är genom frasen "en gång i nåd, alltid i nåd".  

Tanken om de heligas uthållighet utmärker sig från frälsningens försäkringslära även då den aldrig kan skilja sig från den. Det finns  kristna i kyrkans historia som har bekräftat att en kristen kan ha försäkran om sin frälsning, men att dennes försäkran endast är tillfällig. Man kan veta att man är i nådens tillstånd idag, men med den kunskapen eller försäkran finns det ingen ytterligare garanti för att man kommer att förbli i nådens tillstånd i morgon eller i övermorgon eller tills döden. Å andra sidan håller de som tror på de heligas uthållighet också att man kan få förvissning om  frälsning, inte bara för idag utan för alltid. Så vi ser igen att uthållighet utmärker sig från försäkran men aldrig kan skiljas från den.

Nu står vi inför frågan, varför är det så att reformerade människor, klassiskt och historiskt, har hållit så fast vid läran om de heligas uthållighet? Vilka är orsakerna för att hålla den här doktrinen? 

*   TULIP anges mer utförlig i detta inlägg

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Anmäl
2018-02-04 12:20 #1 av: Woodland

Den första orsaken som ges är grundad på själva förnuftet. Det vill säga läran om de helgas uthållighet kan ses som den logiska slutsatsen till, eller som en rationell inledning utifrån, förutbestämdhetens lära. Vid den här punkten invänder många teologer att vi inte bör bygga vår teologi på grundval av logiska slutsatser som dras från andra doktrinära premisser. Men om sådana slutsatser inte bara är möjliga slutsatser utan   nödvändiga slutsatser, anser jag att det är legitimt att dra sådana slutsatser.

Dock borde sådana slutsatser dras från Bibelns sanning eftersom vår lära inte bara består av vad som uttryckligen framgår av Skriften, utan också med god och nödvändig konsekvens härleds från Skriftens premisser. Risken för att dra ut lärdom om uthållighet som helt enkelt en logisk slutsats av predestination är kanske att doktrinens vitala, inre betydelse kan gå vilse i teologisk tankspriddhet. Men trots den faran måste vi inse att om vi har en fullständig förståelse för de bibliska lärdomarna om predestination och utkorelsen skulle vi förstå att hela syftet med Guds gudomliga utkorelses dekret inte syftar till att göra frälsning en tillfällig besittning av de utvalda, men att göra den frälsningen en permanent verklighet för de som han förutbestämt till frälsning. Återigen är predestination inte till deltids- eller tillfällig tro utan till en heltids- och permanent tro.

Den andra grunden för att vi håller fast vid läran om uthålligheten är Skriftens faktiska och uttryckliga löften. Skrifterna lär oss att det som Gud börjar i oss kommer han att slutföra. Petrus berättar för oss att vi ska lovprisa Gud som i sin stora barmhärtighet fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda till ett arv som aldrig kan förstöras, nerfläckas eller vissna och som är förvarat åt oss i himlen, vi som bevaras av Guds kraft, genom tron för frälsning som är beredd och skall uppenbaras i den sista tiden (1 Petrusbrevet 1: 3-5). Guds löften, som Peter här skrev, är obefläckade, och är oförmögna att tyna bort. Det arv som vi har är säkert.

När vi ser på Kristi verk å våra vägnar ser vi inte bara hans försoning, som har säkerställt betalningen för våra synder, utan vi ser Kristi uppstigning och hans tjänst som vår store överstepräst vid Faderns högra hand. Här ser vi i Jesus en förbedjarestjänst för dem som Fadern har gett honom, och en inblick i den typen av förbedjan ser vi i översteprästens bön som var nedskriven i Johannesevangeliet 17, där Jesus ber att ingen som Fadern har givit honom någonsin skulle gå vilse.

  

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Anmäl
2018-02-04 16:20 #2 av: Woodland

Trots löftena i Nya testamentet, Kristi förbedjaretjänst för vår räkning och utkorelsens lära som pekar på uthållighetens säkerhet, måste vi fortfarande ta på allvar de varningar mot avfällning som ofta förekommer i Nya testamentet. Paulus talar själv om hur han måste "slå" sin kropp för att behärska den, för att han i slutändan inte kommer till korta. Han talar om dem som har lämnat tron.

Vid slutet av Paulus tjänst, i hans sista brev till Timoteus, förnekade han Demas, som hade övergett Paulus eftersom Demas, en tidigare medarbetare vid apostelns sida, älskade denna nuvarande värld. Så antagandet är att Demas, liksom andra som började med ett vital trosbekännelse, slutade i fördärv i avfällingens avgrund. Hur annars skall vi förstå de enträgna varningar som ges i Hebreerbrevets sjätte kapitel? Här måste vi säga, utan att göra våld på texten, att Nya testamentet, trots dessa varningar från avfall, gör det klart att de som begår sådana handlingar av fullständigt och slutgiltigt avfall aldrig i första hand var troende. Johannes skriver i sin epistel: "De som gick ut ur oss var aldrig riktigt bland oss" (1 Johannesbrevet 2:19).

Vi läser i  slutet av Hebreerbrevet kapitel 6  den mest allvarliga varningen mot avfallen: "Men när det gäller er, ni älskade, är vi övertygade om det bästa, vad som hör till er frälsning," (vers 9b). Människor inom den synliga kyrkan, som så var fallet i Gamla testamentets Israel, faller verkligen bort från trosbekännelsen de har gjort och slutar i förtappelse. Detsamma gäller i Nya testamentet. Människor kan gå med i den synliga kyrkan, bekräfta tro på Kristus, men under prövning falla - i vissa fall helt och slutligen. På grund av Skriftens undervisning måste vi  dra slutsatsen att sådana fall av förtappelse verkställs av människor som gjorde ett trosbekännelse, men vars bekännelse inte var äkta.

Slutligen ligger vår grund till förtroende för uthållighet verkligen inte så mycket i vår förmåga att hålla ut som det gör i Guds kraft och nåd att bevara oss. Om vi ​​lämnades åt oss själva i vår mänskliga svaghet kunde vi inte bara falla, vi skulle visserligen falla bort. Anledningen till att vi inte faller bort och orsaken till att vi uthärdar till slutet är på grund av vår himmelske Faders nåd, han som kallade på oss i första hand. Han upprätthåller oss genom att bevara oss, till och med tills vårt förhärligande.

© Copyright Ligonier Ministries. Används med tillstånd. Alla rättigheter förbehållna.

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.